Inbromsning

Med växlande väder, blåsigt och regnigt men även några solvarma dagar, är vi redan inne i midsommartid och jag känner som vanligt behov av en inbromsning. De otaliga nyanserna av grönt, juninatten, rosorna, högsommarstiltjen, månljus i augustimörkret. Det går alldeles för fort; långt innan vi mättnat stupar årstiden ner i en annan, den av äpplen, svamp, avlövning och vissnande.

Nej, tiden går inte att bromsa men den egna sinnesnärvaron kan ökas. Det gäller att glädjas åt det som finns av glädjeämnen i denna nya mörka värld av skrävel, lögner och krigsförbrytelser.

Den store pianisten Alfred Brendel har dött, 94 år. Hans tolkningar av framför allt det klassiska Wien - Haydn, Beethoven, Mozart, Schubert - tillhör det som brukar räknas som referensverk. Jag hörde honom live tre gånger, den sista i Carnegie Hall för ca 15 år sedan. Inga choser, inga yttre sensationer. En lärd, ödmjuk humanist i skönhetens och sanningens tjänst.

Lyssna till exempel till Mozarts Adagio i  h-moll, K. 540 här. 

Och trots allt: 

Glad midsommar!

Foto: EJ

Nina Simone - I Wish I Knew (How It Would Feel To Be Free)

En ung musikskribent i DN tipsade nyligen om musik i media. Han hade bland annat upptäckt ett videoklipp på Youtube från en konsert med Nina Simone i Montreux, 1976: "I wish I knew". 

Hans entusiasm är lätt att förstå, och jag länkar mer än gärna vidare och drömmer mig samtidigt tillbaka till mitt sextio-sjuttiotal. En hel del av den tidens musik har jag i LP-form förvarad i tunga flyttkartonger på vinden. Där finns även en bunt Simone, dock ingen utgåva från det här tillfället i Montreux. 

Nej, den här underbara inspelningen hade gått mig förbi. Och efter att om och om igen ha lyssnat till den gick jag vidare och fann ytterligare ett inslag från samma konsert: "Stars/Feelings" här. 

De här båda klippen kan vara något av det mest drabbande som finns på Youtube, åtminstone vad gäller uttrycksfullhet i musik. Och jag syftar på helheten: rösten, pianospelet, blicken, gestiken och mimiken. Nina Simone kunde vara vrång och vresig i sin publikkontakt, men här bjuds vi in att dela hennes musikaliskt gestaltade frihetslängtan, kärlekssorg och smärtande vemod.

Här vittnar, i en och samma person, den klassiskt skolade pianisten och den saxofoniskt sonora jazzvokalisten om sin djupgående sårbarhet i sällsam kombination med en power som söker sin like.

Feelings... Yes, we always have a story to tell

Goldbergvariationerna i magisk konsert

Jag var i söndags med om en konsert som jag sent, nej aldrig!, kommer att glömma. Konserthuset utsålt till sista plats, en driven världsartist som framför ett av musikhistoriens största konstverk - Bachs Goldbergvariationer - med en bravur som gjorde mig både andlös och mållös. Jag har hämtat mig nu men har inga illusioner om att kunna förmedla min upplevelse mer än antydningsvis. 

För det första är ju musiken i all konstfärdighet hänförande vacker och underhållande. Det som varieras är inte den inledande arians melodi utan basgången, som på trettio fantasifulla sätt presenteras med en närmast matematisk känsla för proportioner och symmetri, därigenom avspeglande den gudagivna skapelseordning som Bach trodde på. Slutligen återkommer den välklingande arian, på nytt så mjukt och innerligt - jag höll på säga silkeslent - att publiken, inklusive de enstaka hostneurotikerna, håller andan.

Det är islänningen Víkingur Oláfsson, den för närvarande förmodligen mest omsusade bland världens många stora pianister, som spelar. Han har efter inspelningen av och turnén med Goldbergvariationerna naturligtvis blivit nämnd och jämförd med Glenn Gould, och kanske är han något av 2000-talets Gould, dock utan dennes excentriska och neurotiska drag. Tvärtom verkar Oláfsson vara en kommunikatör av rang, och hans skivbolag (DG) har lyckats skapa den kult omkring honom vilken väl bidragit till hans stora genomslag i de sociala mediernas tidevarv. Olafssons spel skapar en fascination genom starka kontraster både vad gäller dynamik och tempo. I så måtto brås han väl något på den legendariske Gould. 

Han visade det i samband med en incident under konserten när en person i publiken började må så dåligt att ett kort avbrott i konserten var nödvändigt. Han kommenterade det med att det i alla fall var ett lämpligt ställe för en paus efter precis halva antalet variationer, just före den sextonde (Ouverture). 

Eftersom det var ett tag sen jag sist lyssnade till detta märkvärdiga verk (live var det i Uppsala med Andras Schiff för några år sen*) känner jag mig inspirerad att på nytt fördjupa mig i det genom att lyssna till olika tolkningar med noterna framme. Det har kommit flera nya inspelningar på senare tid, bl a med italienska Beatrice Rana, en annan pianist i den yngre generationen som jag håller högt.

Efter det stormande bifallet, en standing ovation från en entusiastisk publik, vände sig Vikingur för andra gången till pubilken med ett litet tal, där han bland annat påpekade att det inte är läge för extranummer efter ett verk som detta, där ju inledningens aria upprepats som slut och fullbordan. Han lovade dock återkomma nästa år. 

Det råder inga tvivel, i varje fall inte hos mig, om att Oláfsson förtjänar den berömmelse han vunnit världen över. Hans pianospel var stundvis i sitt ohejdbara flöde helt enkelt magiskt, för att låna ungdomarnas favorituttryck. Samtidigt kan jag inte blunda för orättvisan i att Piotr Anderszewski, också han en dedikerad Bach-pianist som jag bara för några veckor sedan hörde i en endast halvbesatt sal (se föregående blogginlägg) inte får hälften så mycket uppmärksamhet för sitt lika eminenta pianospel. 

Men sådan är världen, och vad jag gläds åt är det stora inslaget av ungt folk på dessa pianisters recitaler. De är vi gamlingar och de unga som uppenbarligen bär upp den akustiska pianomusiken, medan medelålderns representanter lyser med sin relativa frånvaro.

* I samband med Schiffs konsert 2018 beskrev jag Goldbergvariationerna lite närmare: här.

Foto: Nadja Sjöström, Konserthuset Stockholm

Yuja Wang i Prokofjevs Toccata i d-moll

Mina damer och herrar!

Låt oss trots kylan i luften glädjas åt solljuset, vårens blomster och Yuja Wang i Prokofjevs "Toccata" i d-moll, op.11S. 

Sina distraherande flashiga outfits till trots lyckas hon få oss att glömma allt utom sitt fantastiska musicerande.

Se, hör och häpna!

Den förblivande wienermusiken

För andra gången denna höst lyssnar jag till en pianokonsert av Mozart framförd live av Filharmonikerna, nu med den amerikanske pianisten Emanuel Ax och den flitigt gästspelande dirigenten Franz Welser-Möst. Denna gång den 17:e konserten i G-dur, K. 453, enligt min mening en av Mozarts bästa, kanske till och med den allra bästa. 

Behöver man vara österrikare för att inspirera filharmonikerna till ett så underbart Mozartspel? Nej, men det kanske underlättar, framför allt om samtidigt det slags samförstånd mellan dirigent och pianist uppstår som jag bevittnade. Ax´ bevingade pianofingrar syntes lyckliga att få löpa över klaviaturen i dessa de förnämsta av wienklassicismens mönster. Och Welser-Möst kontrollerade orkesterns alla dynamiska och snabba förlopp så att pianostämman aldrig kom bort i hanteringen. 

Jag ska inte ge mig på någon analys av musiken; det får räcka med att instämma med programbladet att den flödar av melodik och en både rik och djärv harmonik. Den bästa musiken av Mozart är ju den som utan hinder går rakt in i hjärtat, samtidigt som man vid nästa lyssning - och nästa - upptäcker djupen, märker hur märkvärdigt komplex den är i all sin omedelbarhet. Jag njöt den här gången särskilt av träblåsets insatser i några snabba passager. 

Anekdoten om att sista satsens tema togs upp av en förtjust burfågel, en stare, är betecknande. En del har visst vänt på det och menat att det är Mozart som härmat staren. Att det i sista satsen finns tydliga referenser till fågelfängaren Papageno i Trollflöjten blir hur som helst en poäng i sammanhanget.

Och efter paus Schubert, hans stora symfoni i C-dur. Den som var för svårspelad, enligt vad samtidens wienorkester lät meddela. 

Men vilken fröjd att till sist bara sitta upp och åka med i sista satsens gungande, skenande, flygande fläng! Genom diligensens öppna fönster höra bleckets avgångssignal, dånet från det framsprängande fyrspannet, och kraften i kontrabasarnas och trombonernas pådrivande stötar i motluten i det annars så förunderligt farbara väglaget.

Foto: Nadja Sjöström

Jardins sous la pluie

Efter ett par dagar av ihärdigt regnande skiner solen åter. Regnvatten behövs här ute i markerna och hur mycket som än faller tycks det aldrig räcka till om man får tro experterna. Aldrig nog för att höja grundvattnet till en betryggande nivå i alla fall. Men törstande trädgårdar gapar och sväljer.

Det är nåt visst med att höra vattnet i ljudlig böljegång öka och minska sitt trummande mot stugtaket, se ut genom fönstret mot en mörkgrå himmel och förstå att det här det lär nog bli det man förr kaxigt väderkunnigt betecknade som en riktig rotblöta.

Då kan man också låta tonerna från franska pianostycken av Rameau och Debussy via nätet strömma in i den sålunda dubbelt brutna tystnaden. Ja varför lyssnar man inte oftare till Debussy? Exempelvis till hans Jardins sous la pluie. 

Det är den isländske pianisten Vikingur Olafsson som spelar, just nu mycket i ropet. 

Like Someone In Love - Bill Evans

Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte. 

Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa. 

Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll. 

Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom. 

"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day". 

Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.

Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven. 

Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli. 

Igor Levit trollbinder oss

Beethoven fyller 250 och hans verk kommer därför att spelas världen över mer än någonsin i år. Få lär hylla honom furstligare än den ryske pianisten Igor Levit, som föresatt sig att spela alla 32 pianosonaterna vid åtta konserter, fyra under våren och fyra under hösten. Förutom i Stockholm dito i Hamburg och Lucerne.

I lördags i Stockholm (fjärde konserten) stod ett par av de mest kända sonaterna på programmet - nr 17, den som i Sverige (av Strindberg) döptes till "Spöksonaten" och nr 8, "Pathetique" - tillsammans med två andra mer sällan spelade, nr 11 och nr 3.

Levit hör till dem som utan pardon tvingar publiken till den andäktighet han behöver för sitt ytterst nyanserade spel. När han med största möjliga pianissimo rör tangenterna i början av nr 17 och någon idiot fortfarande krånglar med en dörr, avbryter han sig, inväntar stillhet och börjar om. Sedan håller han den fullsatta salongen (ca 1800 platser) i ett järngrepp och inte en enda förbannad mobiltelefon vågar blanda sig i under resten av konserten.

Det är från första början uppenbart varför recensionerna hittills varit översvallande. Levit river inte av en sonat i taget bara för att han kan det. Med hela sin själ och överlägsna teknik betygar han Mästaren sin aktning genom att så grundligt ha tillägnat sig varje takt och ton i denna väldiga sonatcykel att han vågar sätta sig ned och ur minnet påstå något om hur det borde vara. Jo, det kan visserligen sägas om alla de andra av de bästa också, men det ska hända i nuet, här och nu, och igen en annan afton i en annan stad.

Fram kommer en tolkning av just den Beethoven vi hört talas om som den gränsöverskridande nyskaparen. Visst kännetecknas Levis tolkningar av extrema kontraster, inte minst dynamiskt, men jag är benägen att tänka på dem som befogade. Likaså driver han ibland upp tempot till en nivå som jag inte alltid tycker är nödvändig, men jag köper det ändå som ett uttryck för den frenesi som otvivelaktigt är beethovensk. När han obesvärat lyckas fullfölja ansatserna sitter jag där medryckt och smått förstummad.

Sista satsen av "Spöksonaten" och första satsen i Pathetique" är ju favoritstycken som man alltid lyssnar till med särskild förväntan. Men även den briljanta lekfullheten i nr 11, som för min del kändes som något nytt och obekant, lyckades Levit plantera i minnet som någonting jag bör återkomma till.

Biljetter till de återstående konserterna i oktober med bland annat "Hammarklaversonaten" och de tre sista sonaterna släpps i slutet av augusti. 

Bilden: Igor Levit. Foto: Jan-Olav Wedin

Alkans pianomusik äntligen på väg

I senast sända Musikrevyn (SR, P2) var entusiasmen hos panelen stor över pianomusik av Charles-Valentine Alkan (1813-1888). Anledningen till att han uppmärksammades var en ny BIS-skiva av Paul Wee, ännu en nykomling i pianovirtuosernas oräknade skara. 

Det vore verkligen glädjande om fler finge korn på Alkan, så att han kunde få den publik han i lika hög grad som vännerna Chopin och Liszt förtjänar - en trio som nog utan vidare kan koras som den tidens främsta pianister.

Det var Alkans stora, för att inte säga grandiosa, pianoverk som presenterades, nämligen "Konsert för solopiano" (se och hör här) och "Symfonisk konsert för solopiano". På alla sätt imponerande verk som visar vilket lysande begåvning han var; en representant för den melodiska och fantasifulla romantiken, men samtidigt med en originalitet som ofta utmanar. 

Han gör oväntade saker med ett konventionellt tonmaterial. Till en början känner man sig på säker mark, men så händer något - harmoniskt, rytmiskt eller med tempot. Ibland med små, ibland betydande förskjutningar viker han av och in på spår som inte hör till de gängse. Han får en att lystra till den upprepade frasen i känslan av att han hela tiden har nåt spännande på lut. Hör bara temat i första satsen av Konserten för solopiano och följ hur det åtminstone till någon del nästan ständigt finns närvarande i de mest skiftande utstofferingar.

Han dras till ytterligheterna, kan te sig som en musikalisk extremist i den meningen att han å ena sidan, som i nämnda verk, slår an med yviga manér och tonkaskader i rasande tempi, men å andra sidan gärna skalar ned rejält och skapar subtila småstycken, av vilka många fortfarande är tekniskt ganska krävande. Man finner dem i "Esquisses", "25 Preludes", "Chants", med flera liknande samlingar.

De ibland mycket suggestiva titlarna antyder att han utöver gängse stilartsbeteckningar vill väcka inre stämningsmättade visioner till liv. I en tidigare presentation (här) gav jag några exempel på detta. En av de märkligaste titlarna finns i hans "25 preludier", nämligen "La Chanson de la folles au bord de la mer" - en sång utan ord om en galen kvinnas ruvande mörker vid havsstranden. Märk dock den ljusa diskantslingan som flimrar i basgångens brusande mörker.

Jag blev påmind om dessa pianominiatyrer genom en annan nyutkommen skiva med ännu en ung och begåvad pianist som fastnat för Alkan. Mark Viner ägnar odelad uppmärksamhet åt de tjugofem preludierna på sin senaste skiva. De är sinsemellan mycket olika och omspänner alla stämningslägen, från andaktsfull religiositet (nr 6 "Ancienne mélodie de la synagogue") och lyrisk sensualism till sprudlande liv (nr 20) och okynnig humor (nr 11 Un petit rien"). Viner spelar dem utmärkt, känsligt meditativt när så krävs (t ex nr 12 "Le temps qui n´est plus" och nr 28 "Romance"), strikt och motoriskt flyhänt när det är anbefallt (t ex virtuosa nr 24 "Prestissimo"). 

Både Chopin och senare även Debussy beundrade Alkans pianostycken. Det är omöjligt att inte tänka på Chopins "24 preludier", som otvivelaktigt utgör förebilden eftersom de tillkom något decennium före Alkans. De är besläktade så till vida att de inte är preludier i vanlig mening, utan självständiga småstycken i samtliga tonarter, en av vardera i dur och i moll. Ju mer jag lyssnar till dem desto mer övertygad blir jag att de har en lika självklar plats i pianolitteraturen som de andra stora romantiska mästarnas karaktärsstycken. Förhoppningsvis kommer de med hjälp av sina nya unga ambassadörer till sist också att erövra den stora publiken. 

Bilden: "Aftonlandskap med två män". Målning av Caspar David Friedrich, 1830-1835.

Bill Evans i h-moll

Det finns en jazzpianist jag dyrkat mer än alla andra tillsammans: Bill Evans. Han har följt mig, eller snarare jag honom, från unga år och genom decennierna, även efter det att han alltför tidigt, 1980 vid endast 51 års ålder, gick under i sviterna av det drogmissbruk som tagit så många jazzmusikers liv. Fortfarande återkommer jag flitigt till hans många inspelningar. Varje gång slås jag av hans briljans och sensibilitet, som om jag inte redan visste.

Ovanstående bild visar konvolutet till den LP som gavs ut ett par år efter hans död och som spelades in 1977 (och med tre bonusspår även finns på cd), med Eddie Gomez på bas och Eliot Zigmund på trummor. 

Här finns kvintessensen av hans enastående musicerande, såväl i egna kompositioner som i några av de populära melodier som han älskade att förädla och göra till sina.  

Just denna förmåga att göra en vacker melodi ännu vackrare genom lyrisk frasering och harmonisk konstfärdighet har alltid väckt min beundran. Lyssna till exempel på hans version av den irländska melodin "Danny boy" ("Londonderry Air"), som finns på en annan inspelning. Det liknar något jag känner igen från min barndom när enkla andliga sånger av begåvade sångare som Einar Ekberg och Göran Stenlund stundom kunde höjas till uttrycksfull konst. Varje genre har sina mästare som kännetecknas av att de utvinner mer än väntat ur ett grundläggande och till synes ganska enkelt material.

Bland spåren på den här skivan finns ett annat tydlig exempel på en sådan förädling och som därtill genom titeln sticker ut från de övriga. Jag syftar på temat ur filmen och tv-serien MASH, ett stycke som Evans ofta spelade och som har den märkliga titeln "Suicide is painless". Jag minns MASH men inte om, och i så fall hur, denna komedi om ett fältsjukhus i Koreakriget kunde motivera ett sådant påstående.

Däremot är just den titeln intressant sett till albumet som helhet, eftersom flera av melodierna är hommager till några av Evans vänner och anhöriga, bland dem två som faktiskt begick självmord. Den ena är brodern Harry ("We will meet again - For Harry")  - en ömsint ballad med både vemod och hågkomster av lyckliga stunder. Eddie Gomez basspel är viktigt här i dialogen med Evans´ kristalliskt blixtrande reflexer i pianots diskantregister.  

Trots molltonarten framstår även minnet av den andra, den tidigare flickvännen, i försonande ljus ("B-minor Waltz - For Elaine"). Stilla klingar en förstämning som skingras med distinkta toner i luftig, avklarnad diskant. För att slutligen landa, ritardando, i några brutna, skimrande ackord.

Nej, för efterlevande är självmordet ingalunda smärtfritt. Men: "You Must Believe In Spring" och mycket kan sägas "Without A Song" om minnena "Sometime Ago". Skönheten hör till det som består och med musikaliskt bistånd går livet vidare. 

Den lyriska impressionismen är genomgående och jag tror inte att jag tar så fel om jag uppfattar detta album som tematiskt. Det är i alla händelser i samtliga nummer fråga om pianomusik av allra högsta karat.

Svårt är att i ord formulera vad som gör att man så starkt berörs av vissa sensibla instrumentalister och sångare. För min del kan jag bara säga att det knappast kan bli vackrare än så här, 

(Inspelningen kan avlyssnas på både Youtube och Spotify).

Sokolov i tonarten C, dur och moll

Han kommer troget åter, den store pianisten. Och själv är jag alltid där på plats, om jag inte är sjuk eller bortrest en lika trogen åhörare varje år. Vi känner honom nu, trots att han aldrig yttrat ett ord. Vi känner förväntningarna när vi slår oss ned i fåtöljen och ser flygeln framrullad mitt på scenen. Snart ska ljuset dämpas med fokus på just den. Sorlet tystnar och vi väntar. Snart ska dörren till höger öppnas och vår vän Grigory ska börja promenaden de sexton stegen fram till den svarta flygeln, sedan buga sig, kasta frackskörten bakåt över pianopallen, sätta sig och genast lyfta händerna. Om något ögonblick stannar all annan tid än musikens egen.

I år annonseras Mozart och Schumann, och vi vet att åtskilligt mer finns i det otryckta programmet. Han spelar i ett sträck utan onödiga avbrott för applåder ända fram till paus - Mozart först. Sonata facile i C-dur, KV 545, Fantasi i c-moll, KV 475 och Sonat i c-moll KV 457. Varenda ton så välbekant, och ändå blir musiken som framvaskad, som att man hörde den med skärpt hörsel med dessa hans små accenter och egna fraseringar.

Han reser sig, bugar i riktning framåt och bakåt och så börjar promenaderna igen, lugna steg ut och in genom dörren, men givetvis inga extranummer ännu.

Schumanns Arabesk, op 18 och Fantasi, op 17, båda i C-dur. Arabesken som omväxlande en sirlig bladslinga och en kraftfullare akantusvariant i musikalisk form. Kärleksmusik, med romantiska hälsningar från Robert till Clara även i de växlingsrika fantasierna i op 17. Nu hör och ser vi den väldige pianisten utnyttja alla flygelns redan noggrant undersökta resurser, och förundras över vad som måste vara en del av hemligheten med honom. Anslaget - att han genom sitt ytterligt delikata anslag uppenbarligen förfogar över alla nyanser i världen. Hur kan ett dånande basackord plötsligt avlösas av ett i bomull i samma låga register? Denna teknik tillsammans med en minutiös läsning av musiken gör honom till den mästare han är.

Applådåskorna och bifallsropen, hur mycket berör de honom? Vi känner Grigory men vi vet ändå så litet om honom, vet bara att han tycks leva med och för musiken. Han håller sig till ritualen: vandringarna och bugningarna börjar på nytt i och med extranumren, de alltid lika generöst tilltagna. Den här gången sex stycken, varav fem ur Schuberts Moment Musicaux. Det blir nästan ännu bättre med Schubert, och vi undrar hur det kan vara möjligt. 

Det är en mycket märklig pianist vi än en gång har lyssnat till, men ingenting överraskar oss egentligen. Vi känner Grigory och bryr oss noga taget inte om vem han är. 

Farväl till ännu ett år

Året tar slut, det gör det alltid. Så länge vi lever tar året alltid slut.

Mycket kan sägas om detta måttligt djupsinniga faktum, vilket också görs så här års. År efter år.

Så låt oss då i stället lyssna till musik utan ord, den här gången förslagsvis till tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991), en saxofonlyriker med den leende och avspända bossanovan som mest kända bidrag, oaktat den bara visade ena sidan av honom. 

Ett par månader innan han dog bandades en konsert i Köpenhamn där han spelade tillsammans med pianisten Kenny Barron, endast de två. En dubbel-cd - "People Time" - gavs ut från tillfället och jag spelade den flitigt när den kom 1992. 

Den var samtidigt för mig och många andra en öronöppnare för Kenny Barron, den pianist som Stan Getz hade ett så utomordentligt fint samspel med de sista åren. Förutom egna soloinsatser rullade han ut helt underbara mattor för Getz, med en puls och en känslighet som gör att man inte en minut frågar efter den rytmsektion som saknas. Deras "Night and Day" är ett gott exempel. Och om "Hush-A-Bye" och "The Surrey With a Fringe On Top" är en ren fröjd för pianofreaks så ger den samtidigt prov på hur det kan låta när musiker befinner sig på odelat samma våglängd.

Särskilt i balladerna delar Getz här med sig av allt han visste om skönhet och saknad. Klangen varierar stort mellan milt väsande välljud och skärande utbrott, mellan dröjande lyrismer och impulsiva drillar och ornament. Kanske är det för att jag vet att detta blev en av hans sista spelningar som jag här registrerar mer än vanligt av emotionell högspänning. Hos denne vanligen som cool betraktade musiker. 

Om jag nu också med tanke på årens gång ska välja något av spåren är det ett jag särskilt vill framhålla, nämligen "First Song (For Ruth)", en ballad av den bara för något år sedan bortgångne basisten Charlie Haden. En hyllning till skönheten själv, bräddfylld med vemod och minnena av allt som var och nu tas upp och läggs till handlingarna. Som det heter i protokollen. 

Hela denna dubbel-cd finns på Spotify (här).
Delar finns även på Youtube, inklusive "First Song" (här).

Foto: EJ (överst)

Sokolov

Jag har flera gånger förut prisat pianisten Grigory Sokolov i ordalag som gör att det känns som att jag inte har så mycket mer att tillägga. (Den som vill kan genom sökfunktionen här intill hitta tidigare inlägg). Som tillhörande de trogna entusiaster som samlas vid hans nästan årligen återkommande konserter i Stockholm kan jag i alla fall rapportera att han inte heller denna gång gjorde oss besvikna. Trots de självklart mycket högt ställda förväntningarna.

Schubert och Chopin stod den här gången på programmet, det vill säga högromantiska sonater, nocturner och moment musicaux, Även om Sokolov har en mycket bred repertoar som sträcker sig från Byrd och Couperin till Skrjabin, Prokofiev och Schönberg finner man honom oftast i den klassiska romantiska fållan. 

I fjol spelade han Chopins tredje pianosonat, i söndags var det dags för den andra i b-moll, den med den välkända sorgmarschen. Inte minst i den satsen fick musiken nytt liv genom Sokolovs dynamiska variation i spelet, där både tyngden i de marscherande stegen och den stegrade vreden bildade en kontrastfylld ram till mellandelens innerliga vemod. När sedan sista satsens presto startar återstår bara att hålla andan i den halvannan minut som det tar för virtuosen att exekvera denna tonkaskad helt utan paustecken.

Under en konsert med bortemot två timmars pianomusik kan man naturligtvis av och till förlora sig i andra tankar. Det händer mig dock aldrig när Sokolov sitter vid flygeln. Han saknar yviga manér, så det är inte det som håller min koncentration vid liv. Nej, det är hans närvaro i musiken, hans tolkningar som inte lämnar minsta passage obeaktad. Det finns alltid rum för överraskande effekter genom en annorlunda frasering, en accent eller förskjutning av rytmen.

Det sägs ofta att han är egensinnig och till och med excentrisk i dessa sina personliga tolkningar av musiken. Jag kan förstå vad som menas, men tycker nog att det är överdrivet. Skulle man inte förvänta sig av varje pianist att han eller hon vinnlagt sig om en personlig tolkning? 

Det ligger givetvis inget egenvärde i att vara "excentrisk", men jag finner som sagt ingen anledning att välja ett sådant ord i Sokolovs fall. Jag misstänker att man blandar ihop denne store musikers personlighet (vilken i likhet med många andra konstnärers må vara särpräglad) med hans musikutövning. 

Det sista av Schuberts Sex moment musicaux, op. 94 kan tas som ett exempel. En trubadur beklagar sig och det finns i Schuberts noter många möjligheter att nyansera denna klagosång genom att dröja vid ett visst moment i frasen eller genom att markera en tempoförändring när ett nytt melodiskt element tillkommer. Sokolov gav här prov på något av det som åsyftas med talet om hans egensinne. I mina öron helt enkelt ett bevis på musikens rikedom, oavsett vilken tolkning man föredrar. 

Som vanligt var Sokolov generös med extra-nummer, vilket ju blivit ett av hans kännemärken. Det blev Chopin även i fortsättningen, mestadels mazurkor. Men slutligen också en så delikat utförd impressionism att min förhoppning väcktes om att kanske nästa gång få höra mer av Debussy från denne pianots störste nu levande häxmästare.

Så här såg programmet i Konserthuset ut:

Söndag 25 oktober 2015 kl 19:00-ca kl 21:00 
Stora salen

Grigory Sokolov piano

Schubert Sonat a-moll op 143
Schubert Sex moments musicaux op 94
Paus
Chopin Två nocturner op 32
Chopin Sonat nr 2 b-moll
Extranummer:
Chopin Mazurka a-moll op 68:2
Chopin Mazurka ciss-moll op 30:4
Chopin Mazurka ciss-moll op 63:3
Chopin Preludium Dess-dur "Regndroppspreludiet" op 28:15
Chopin Mazurka c-moll op 30:1
Debussy Canope ur Préludes, bok nr 2

För den som vill lyssna till Sokolovs Chopin så finns en inspelning (givetvis direktupptagning från en konsert, något annat finns inte) med bland annat Sonat nr 2 i b-moll på Spotify. 

Två pianon, två systrar

Efter tips från det utmärkta radioprogrammet "CD-revyn" (i SR P2) har jag den gångna veckan gång på gång lyssnat till en skiva med ett par pianistsystrar som kommit med en helt lysande cd med några av pianolitteraturens mera sällan spelade verk. Det handlar om verk som det krävs två pianister vid var sitt instrument för att framföra, ibland också en orkester.

Systrarna heter Lidija och Sandra Bizjak, och jag har aldrig hört talas om dem förut. Båda är utbildade i Belgrad och Paris och har förutom individuella karriärer tydligen spelat som pianoduo sedan 2002, vilket åtminstone till en del förklarar deras makalösa samspel.

Skälet till min entusiasm är inte bara deras musicerande utan även det program de valt. Francis Poulencs konsert för två pianon och orkester är det enda jag känner till sen tidigare, och bara det ett verk som gör skivan värd att skaffa.

I övrigt finns här en Sonat för två pianon av Stravinskij, ett stycke som visar honom på hans allra bästa lyriska och livaktigt smittande humör. Detsamma kan förresten sägas om det Concertino i a-moll som Dmitri Sjostakvitj bidrar med. Lyssna till sista satsen i Stravinskij-sonaten och försök förstå att det faktiskt är två pianister som samspelar på ett så övermåttan lyckligt sätt.

Men framför allt finns här också ett stycke av tjecken Bohuslav Martinů (1890-1959), som ju var en oerhört produktiv kompositör, inte minst för piano. Jag har en del av hans pianostycken i min ägo, där framför allt hans tre häften "Marionetten" länge varit något som det alltid är lika roligt att återvända till. Länge har jag också varit nyfiken på hans sex symfonier, och det här stycket - Konsert för två pianon och orkester, H 292 - inspirerar verkligen till att gå vidare med dem, i första hand via streamingtjänsterna. Är symfonierna lika spännande har jag uppenbarligen något att se fram emot.

Det är alltså genomgående musik som är modern men ändå lättillgänglig, med inflytande från både populärmusik och mellankrigstidens neoklassicistiska strömningar. Tilläggas bör att duon har ett fint samarbete med Stuttgarter Philharmoniker under ledning av Radoslaw Szulc. Hela skivan finns på Spotify här.

Monk, särlingen bland jazzpianisterna

Jag blev än en gång fast vid teven och mezzo, den omistliga franska kanalen för musik. En hel timmes pianospel av en av jazzens stora, utan störande avbrott för reklam. Någon fransk producent hade 1969 lyckats placera Thelonius Monk (1917-1982) vid en Steinway-flygel i en studio där kamerorna var riggade och klara. Den sortens filmer är mezzo bra på att spåra upp.

Både hans spel och hans musik var uttryck för en egenart vars kvaliteter inte omedelbart och kanske inte för alla ger sig tillkänna. Så var det också i början av hans karriär. Visserligen tillhörde han bebopens främsta bidragsgivare, men också inom den ramen kan han nog sägas vara en särling. Halsbrytande tempi och virtuositet var inte som hos många andra det som kännetecknade Thelonius Monk.

I stället ett kantigt, till synes trevande spel där melodiken fortsatt är väsentlig, om än med dissonanta tillsatser och en uppbruten rytmik som fick musiken att "skeva" och inte sällan dra mot atonalitet. Nästan som en Stravinskij eller en Honegger, om man tänker åt det klassiska hållet.

Monks teknik var minst sagt okonventionell. Han liksom högg ut ackorden ur klaviaturen, med raka fingrar och klang av stål i strängarna. Det verkade ibland som att han tvekade och sedan landade i ett kluster av tangenter i stället för på den enda "rätta". Men han tryckte dit de extra toner han behövde för att få fram något annat, något ännu inte hört. Lyssna till exempel (här) på vad han gör med den gamla slagdängan "Just a gigolo".

Och musiken krängde i komplexa ackordsföljder med enstaka plötsliga löpningar, medan högerfoten dansade runt på golvet och sällan sökte pedal. Det hände också att han reste sig och tog några snurrande danssteg medan medmusikerna fortsatte att spela, inte alldeles olik en dervisch som låter sig uppslukas av musiken.

I allt detta finns en säregen skönhet att upptäcka. Monk var en balladens mästare och som kompositör är han faktiskt en av jazzens framgångsrikaste. Jag behöver bara nämna "Round midnight", en av de bästa jazzballaderna någonsin. Till hans övriga numera klassiska kompositioner hör "Straight no chaser", "Epistrophy", "Ruby my dear" och "Crepuscule with Nellie". Den sistnämnda en reverens för hustrun Nellie, hans oumbärliga stöd i livet.

Han uppträdde i mer eller mindre originella huvudbonader men samtidigt alltid i snygga kostymer. Hans bräckliga psyke var inte alltid i samklang med verklighetens krav; tidvis psykotisk måste han ibland in på sjukhus. Introvert och med ett ibland bisarrt beteende var han knappast lätt att umgås med. Jag tänker mig att det inte heller i hans inre liv fanns mycket plats för pianissimon.

Men vid klaviaturen fann han märkliga uttryck för den skönhet som visade sig kunna hamras fram ur hårt spända stålsträngar.

Ja, detta och en del annat tänkte jag när jag blev sittande framför teven.

______________________________________

Ett avsnitt med "Crepuscule With Nellie" från det franska programmet finns på Youtube här.
"Round Midnight" kan man exempelvis lyssna till här. Eller i besättning för en sextett här. Eller om man vill ha den sjungen med Carmen McRae här.
En standardlåt Monk ofta spelade var "Dont blame me" och som (här) tydligt visar att han mitt i sitt nyskapande var djupt rotad i den klassiska jazztraditionen av "stride piano" (så kallad slängbas).

Pianister på besök

Jag har nu med bara ett par dagars mellanrum lyssnat till två tillresande pianister av yppersta klass. I torsdags i Berwaldhallen till den unge franske pianisten Alexandre Tharaud, igår eftermiddag i Konserthuset till veteranen Radu Lupu, en gigant i pianovärlden sedan många år. I båda fallen spelades pianokonserter, i det första fallet Ravels pianokonsert i G-dur tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och i det andra Beethovens tredje pianokonsert med Filharmonikerna i Stockholm. Även om det mer är för närheten i tiden än för jämförelser jag nämner dessa båda i samma inlägg, kan det trots vitt skilda musikstycken ändå föranleda en del reflektioner kring pianistik och musicerande.

Visst finns det ett och annat att säga om alla dessa globetrotters i den klassiska musikens elitskikt som gästar oss med förvånansvärd hög frekvens, om än inte alltid uppmärksammade av den alltmer fördummande dagspress som prioriterar stort uppslagna rapporter om de senaste stjärnorna på populärmusikens allt överskuggande himmel.

Det finns naturligtvis väldigt många pianister av så kallad världsklass, särskilt om vi ser till de många unga förmågor som kontinuerligt dyker upp och uppvisar en bedövande skicklighet rent tekniskt och oftast även en gediget odlad känsla för valörerna i musiken. Alexandre Tharaud är en av dem som varit med ett bra tag, och själv uppmärksammade jag honom för några år sedan när han gjorde en mycket fin inspelning av verk av Francois Couperin, den franske barockkompositören som inte hör till de mest spelade men verkligen förtjänar all den marknadsföring han kan få.

När Tharaud nu spelade Ravel var det klanderfritt och urstyvt med all den bländande teknik som krävs för ett sådant verk. Andra satsens spröda och ljuvliga kantilena står som en stark kontrast till den i övrigt mestadels rytmiskt intensiva och smått fyrverkeriartade musiken. Just i dessa lugna andanten är det inte sällan man avslöjar sig mest som pianist, det är där som musikalisk dynamik och frasering blir som mest avgörande för resultatet. Och det var just i den satsen som Tharaud ännu kändes som en tekniskt fullfjädrad men ännu relativt ung pianist. (Jag noterar dock i efterhand att han inte är så ung som han ser ut). Som helhet var det ett fint framförande, inte tu tal om det, även om dirigenten Simone Young i vissa partier borde ha hållit igen orkestern något för balansens skull.

Och det var där och i just detta, fast hos Beethoven, som Radu Lupu visade sitt verkliga mästerskap, visade varför han är en pianisternas och musikernas storfavorit. Här får vi ta del av en tolkning av ett verk som pianisten levt med mycket länge och som han har auktoritet nog att påverka i samarbetet med dirigenten.

Jukka Pekka Saraste, kvällens dirigent, ersatte chefdirigenten som blivit sjuk och med konsekvenser för programmet, som nu enbart kom att bestå av Beethovens musik. Ett succéartat inhopp får man väl säga, med touche från orkestern efter den avslutande sjunde symfonin. Och Saraste hade verkligen orkestern i sin hand samtidigt som hans lyhördhet för solistens tolkning av Beethovens intentioner var tydlig.

Ibland säger synintrycken av musiker i aktion en hel del, och då tänker jag inte bara på de yvigast gestikulerande. Lupu har ratat pianopallen och sitter bakåtlutad med sträckta armar på en vanlig stol med ryggstöd. Hans gestik och mimik är måttfull, och vittnar mest om koncentrationen på musiken och medmusikanterna. Men genom armar och fingrar utgår ett spel som gör en andlöst gripen, eftersom musikutövningen så påtagligt sker i ett skapande nu, så fjärran från mekanisk ekvilibristik eller inövat hamrande man kan komma. Ibland lyfter han vänsterhanden lite grann för att annonsera ett rubato eller för att han vill dämpa orkestern något. Ja, i själva verket satt nog den verklige dirigenten på den där stolen, lugnt bakåtlutad, själv lyssnande till musikens flöde i de mjukaste pianissimon och självklaraste löpningar över klaviaturen som man kan tänka sig.

Det är lätt att ta till överord, men jag var nära gråten, nästan helt förstummad i pausen efteråt. Då hade vi också fått ett extranummer i form av Adagiosatsen ur Beethovens Pathétique-sonat. Måtte Radu Lupu snart återkomma till Stockholm!
___________________________________

Här kan man lyssna till Radu Lupus utsökta pianokonst när han spelar det lyriska largot i Beethovens tredje pianokonsert.

Söndag med J S Bach

I en välfylld konserthussal satt jag igår eftermiddag och lyssnade till klavermusik av den störste av dem alla: Johann Sebastian Bach. (Ja, det där kan man förstås bråka om, men igår fanns det inget utrymme för diskussion). Hans Das Wohltemperierte Klavier, bok 2, spelades rakt igenom med en paus i mitten av en av världens mest framstående pianister: Andras Schiff. Det innebar två timmar och tjugo minuters effektiv speltid innan det sista av de 24 paren av preludier och fugor klingat färdigt.

Jag var lite orolig att jag skulle storkna av så mycket på en gång, men det var onödig oro. Med en så formidabel pianist som Andras Schiff som så länge umgåtts med detta ett av musikhistoriens mest inflytelserika verk blev det aldrig fråga om trötthet eller okoncentration. Jag har sällan hört en fulltalig publik så tyst i förkylningstider. Schiff förde oss in i ett tillstånd som inte kan beskrivas bättre än med det engelska ordet otherworldly, och jag slogs strax före pausen av att han med den fulla kontroll som givetvis krävs för ett sådant spel samtidigt verkade spelade nära ett transtillstånd, eller i varje fall ett flow, där han bara var ett medium för musiken. Sådant smittar av sig.

Bachs idérikedom var gränslös. Konstfullheten i dessa preludier och fugor är oöverträffad. Men det magiska är att välljudet samtidigt är så tidlöst som det är, i såväl lugnt vandrande ackordsföljder som virvlande flerstämmiga dansfugor. Funnes det protestantiska dervischer hade de i Bach sin främste ackompanjatör. Och allt detta skrevs en gång för avancerade ungdomars förkovran i musikutövning och spreds endast i handskrivna kopior! Vid hans död var de bortglömda, out of date, men återupptäcktes sedan med besked. Först i början av 1800-talet kom den första förlagsutgåvan.

Det diskuteras ibland om vad som är det bästa instrumentet att framföra "de fyrtioåtta" på. För min del har jag precis som Schiff alltid föredragit det moderna pianot framför cembalon. Det handlar om de dynamiska möjligheterna och framför allt om att denna ställvis mycket komplexa musik aldrig kan nå sin fulla klarhet annat än med ett piano. Att Schiff sedan också spelar den här musiken helt utan pedal kan väl vara en fråga om tekniskt hand/fotlag, men mig övertygade Schiff hur som helst med sitt mjuka och fulländade legatospel där sådant erfordras. Han verkar helt enkelt inte behöva pedalen.

Bach som tonkonstens gud var inte uppenbar för hans samtid, som främst såg honom som den överlägsne orgelvirtuosen. Sedan dess uppenbarar han sig gång på gång för oss alla som tillfälligtvis haft örat åt annat håll. Igår eftermiddag var han i högsta grad närvarande. Och när den långa sittningen väl var över reste sig publiken prompt i bänkarna, och det var inte i första hand för att fysiskt sträcka på sig utan för att hylla en förmedlare av rang. Vilken satte sig igen och som extranummer gav första preludiet och fugan i bok 1, som en vink om att han programenligt ju bara levererat 24 av de 48.

Ersättaren

Grigory Sokolov kunde inte komma. Den trogne stockholmsgästen måste för andra året i rad ställa in sin pianoafton i Konserthuset, och man börjar bli smått orolig för hans hälsa. En ersättare skulle sökas med kort varsel, berättade konserthuschefen, och det blev ingen mindre än Angela Hewitt, den kanadensiska pianisten som senast i P2:s CD-revyn igår inhöstade fint beröm för sin nya skiva med Gabriel Faurés musik.

Hon hade just kommit hem efter en turné i Japan och Australien och inte hunnit just mer än stoppa tvätten i maskinen när han ringde. Ändå lovade hon omedelbart komma. Mindre kända artister brukar ju annars vara de som kallas in och som tar chansen när berömda kolleger får förhinder. De redan berömda brukar vara måna om att vårda sina fåtaliga luckor i kalendern.

Det kan inte ha varit många av dyrkarna av Sokolovs pianokonst som i besvikelse löste in sina biljetter i väntan på en utlovad konsert senare. Salen var väl besatt, och ett program med giganterna Bach och Beethoven i stället för giganterna Schubert och Chopin kan väl gå på ett ut. Därmed givetvis inte sagt att Sokolov är utbytbar; det är ingen prominent pianist och strängt taget ingen annan heller.

Hewitt har inte minst gjort sig känd för sina Bach-tolkningar, och Beethovens sonater har hon också ägnat flera inspelningar under senare tid. Bach-styckena var de som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, alltifrån det virtuosa preludiet i Engelsk svit, nr 6 till extranumret, som jag aldrig hört förut - Sinfonia i D-dur ur kantat nr 29 i ett arrangemang för piano av av Wilhelm Kempff.

Hewitts spel är mycket distinkt, vilket är utmärkt i Bach, och vid behov kraftfullt, vilket ställvis givetvis är befogat i Beethoven. De dynamiska kontrasterna i Beethovens näst sista sonat, nr 31 i Ass-dur, blev möjligen här och var i mesta laget. Men visst, Beethovens rykte som oregerlig titan legitimerar väl att man stundom låter strängarna dåna under hamrarna, också med en och annan metallisk biklang.

Det blev allt som allt en fin afton i den stora pianomusikens tecken. Jag köpte med mig Fauré-skivan och fick den signerad också. Efter att ha lyssnat till den kan jag konstatera att CD-revyns omdömen inte var i överkant. Hewitt älskar uppenbarligen även fransk musik, vilket den som skriver det här sedan länge också gör. Här får man noga utvalda stycken som presenterar Fauré i sin hela utveckling och bredd, och det är nog de bästa versionerna av denna musik jag hört någonsin.

Till sist. På Angela Hewitts hemsida kan man läsa följande:
"A taxi driver in Atlanta, Georgia, once asked me what I did for a living. When I told her she replied: ´That sounds relaxin´".

En kommentar så aningslöst god som någon till ett liv i den pianistiska världseliten.

Här kan man läsa Angela Hewitts egna kommentarer kring sitt turnerande.
Och här finns hennes egen redogörelse för omständigheterna kring en noggrann instudering av Bachs sena mästerverk Die Kunst der Fuge.
Den sjätte engelska sviten har tydligen följt Hewitt alltsedan debutskivan 1985. Det porlande preludiet finns att lyssna till här från den skivan.

Gryningssånger utan ord

Robert Schumanns musik upphör aldrig att fascinera. För min del började det en gång för drygt femtio år sen med ett premium för "flit och framsteg i studier" i klass 1:3b i realskolan: ett häfte med pianomusik, "Kinderszenen", där främst styckena "Wichtige Begebenheit" och "Träumerei" blev något av min introduktion i klassiskt pianospel. Sen dess har jag under årens lopp kontinuerligt ökat min samling av nothäften och skivor med Schumanns musik, inte minst pianomusiken.

När jag fick nys om pianisten Piotr Anderszewskis nya cd (Virgin) med några av Schumanns mindre vanliga pianostycken blev därför en order till amazone.co.uk ofrånkomlig. (Så vitt jag vet köper man inga skivor billigare än där). Kombinationen Schumann och en av de bästa pianisterna för närvarande innebar knappast något risktagande.

"Humoreske", op. 20, är det stycke som är mest känt. Även om det hör till de tidiga verken är det karakteristiskt för sin upphovsman: originellt, växlingsrikt, passionerat, både i de lyriskt innerliga avsnitten och i de livliga, medryckande. Schumann menade själv att det var uttryck för svärmisk Gemütlichkeit och på så vis gjorde skäl för titeln. Och visst finns här en bägare fylld av sprudlande humör även om det melankoliska inslaget (hör bara det melodiska vemodet i början!) lika gärna kunde motivera en annan titel. Sådan är nu en gång Schumanns musik och bipolariteten var möjligen också konstitutionellt rotad i hans eget psyke. Det halvtimmeslånga stycket är i mitt tycke underskattat och borde kunna fungera som skolexempel på hans musik. Anderszewski spelar sensibelt och dynamiskt, även om jag i just det här stycket har Andras Schiff (ECM) som min absoluta favorit.

Noterna till "Studien für den Pedalflügel", op. 56, med underrubriken "Sechs Stücke in kanonischer Form" är jag ägare till sedan gammalt. Jag har dock aldrig tidigare hört dem spelas av någon annan än mig själv. Med stora svårigheter, bör tilläggas, bland annat för att de egentligen är komponerade för ett numera utdött instrument (säger man så även om instrument?), en hybrid mellan piano och orgel, eller med andra ord en flygel försedd med pedalklaviatur. Clara Schumann arrangerade/anpassade noterna för solopiano och även Anderszewski har tydligen gjort en del för att underlätta det flöde i musiken som annars är svårt att åstadkomma med återkommande dubbeloktaver och arpeggion i basen. Det är bra att denna underbara musik uppmärksammas, där särkilt de med jämna nummer som ska spelas "mit innigen Ausdruck" är minnesvärda, vilket i sjätte och sista stycket helt enkelt övergår i en stillsamt framskridande koral.

Sist på skivan finns "Gesänge der Frühe", op. 133, det verk som tillsammans med "Variationer på ett eget tema" (se här) var det sista Schumann komponerade för piano innan det psykiska sammanbrottet. Även här finns en hymnartad stämning i de inledande och avslutande satserna, en slags introspektiv andakt inför den gryende dagen som enligt Schumann själv musiken inte avser att återskapa annat än emotionellt. Det här är en delvis annan Schumann än i Humoreske, inte lika omedelbart charmerande kanske, men fortfarande lika originell och ja, just det, oavbrutet fascinerande. Den tonala väven är intrikat, ackorden har tyngd och täthet av ett slag som senare Brahms skulle vidareföra i sina intermezzi. Man frestas återigen kalla den både det ena och det andra, både resignerad och kraftfull, på en gång djuplodande och skimrande vacker.

Bill Evans: Never let me go

När jag ändå är inne i en ny period med Bill Evans, "the one and only", som amerikanerna säger alltför ofta men i det här fallet helt adekvat, måste jag få påminna om en klenod bland klenoder.

I slutet av 60-talet spelade Evans solopiano på en platta med titeln "Alone" (ja, associationerna till min omläsning av Strindberg finns där!). Av någon konstig anledning fick den där LP:n aldrig någon distribution i Sverige. Jag minns inte om jag ens visste om dess existens förrän jag fann den i en skivbutik i Dublin i början av 70-talet. Den har sedan dess även utgivits på cd, och i min samling Evans-skivor har den alltid intagit hedersplatsen.

Det finns flera spår som jag gärna ville framhålla, bland annat en odödlig version av en av de ljuvligaste jazzballader som finns, nämligen "Here´s that rainy day". Men först och främst finns här knappt femton minuter gnistrande improvisationer i "Never let me go", ursprungligen en sentimental Nat King Cole-låt som under Evans händer växlas in i musikalisk hårdvaluta. Det är Bill Evans som allra bäst, när han innesluten i sig själv spelar endast för sig själv. Och givetvis för dem som är kloka nog att nu och då stanna upp och ägna en kvart åt tillvarons allra vackraste vemod.