Efter ett par dagar av ihärdigt regnande skiner solen åter. Regnvatten behövs här ute i markerna och hur mycket som än faller tycks det aldrig räcka till om man får tro experterna. Aldrig nog för att höja grundvattnet till en betryggande nivå i alla fall. Men törstande trädgårdar gapar och sväljer.
Det är nåt visst med att höra vattnet i ljudlig böljegång öka och minska sitt trummande mot stugtaket, se ut genom fönstret mot en mörkgrå himmel och förstå att det här det lär nog bli det man förr kaxigt väderkunnigt betecknade som en riktig rotblöta.
Då kan man också låta tonerna från franska pianostycken av Rameau och Debussy via nätet strömma in i den sålunda dubbelt brutna tystnaden. Ja varför lyssnar man inte oftare till Debussy? Exempelvis till hans Jardins sous la pluie.
Det är den isländske pianisten Vikingur Olafsson som spelar, just nu mycket i ropet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar