För cirka tio år sedan läste jag allt av Bassani som dittills fanns på svenska (läs här). Jag blev helt betagen av denne författares finstämda skildringar av människor och miljöer från italienskt 1900-tal, särskilt den fascistiska eran och efterkrigsårens sociala och politiska omvälvningar. Han lät sina protagonister leva i minnesrik närhet till stans historia, med trauman och aldrig bilagda konflikter endast nödtorftigt undertryckta av strävan framåt. Som den främsta huvudpersonen framstår på sätt och vis staden själv, också den märkt av krigets fasor men likväl beständig och med adresser möjliga att uppsöka och återerövra.
Det är renässansstaden Ferraras gator och torg, katolska kyrkor och judiska samlingspunkter, kaféer och restauranger, butiker och bordeller, borgen och stadsmuren, kyrkogårdarna och minnesplattorna - allt noterat med närmast kartografisk noggrannhet - som sceniskt befolkas av individer, ofta med någon särprägel som gör dem åtminstone i yttre mening till förlorare, individer som i mötet med andra med en annan tro, från en annan klass, med andra politiska sympatier eller annan läggning bara därigenom skänker varandra kontur och karaktär.
Lida Mantovani är flickan från påvra förhållanden som förälskar sig i David från judiskt borgerliga kretsar, en ung man med grandiosa planer för framtiden. Hon blir med barn, lämnas och ser sig tvungen att återvända till moderns trånga kyffe i källarplanet på Via Salinguerra. En omtänksam bokbindare, Oreste, är den lilla familjens stöd i livet, en lika enveten som försynt uppvaktare av Lida och på allt sätt behjälplig med pojken, som han är beredd att fostra och betrakta som sin egen.
Men Oreste är mer än dubbelt så gammal som Lida, som inte kan känna för honom det hon känt för David och därför förhåller sig avvaktande under åren som går. Modern ser sin egen historia i stora drag upprepas i dotterns. Hon skulle inte motsätta sig om Lida gav efter, men Orestes drömmar om giftermål realiseras först efter moderns död. Hans lycka som lagvigd man blir dock inte långvarig; Lida blir precis som modern änka, och det utan att ha kunnat skänka sin make det barn som var hans hemliga, aldrig uttalade önskan.
Så ser innehållet i den första novellen ut i mycket korta drag. Det är en berättelse om drömmar som går om intet, om att vackert hålla tillgodo med vad omständigheterna gör möjligt. Det märkvärdiga är hur Bassani som vanligt lyckas att nyktert och osentimentalt belysa sociala betingelser för kärlek och vänskap utan att de båda huvudpersonernas individualitet förloras ur sikte.
Den femte och sista novellen är typisk för den raffinerade novellkonst som det rör sig om här. Den handlar om ett specifikt stycke av trottoaren på Corso Roma och om en viss Pino Barilari, sonen till en apotekare med butik på samma gata. Unge Pino är den som lyckas erövra en av stans yppigaste och mest fantasieggande blondiner och som också har en framtid säkrad som pappans efterträdare.
Efter några år som föreståndare för apoteket drabbas emellertid Pino av en plötslig förlamning i båda benen som följd av en dittills slumrande syfilis, vilket förvandlar honom till en egenartad figur som dagarna i ända sitter i pyjamas i ett fönster ovanför apoteket och arkaden med Caffè della Borsa. Med tunn röst ropar han ut sina varningar till förbipasserande på trottoaren mitt emot. Hallå! Se upp! Som om gatstumpen vore minerad.
Det är en listigt berättad historia som förbinder denne handikappade man med ett nätverk och tre historiska händelser - den fascistiska "marschen mot Rom" 1922, en fascistisk hämndaktion och ett vittnesmål i en rättegång - varav den ena (aktionen natten till den 16 december 1943) utspelar sig på den där trottoarbitens gatstenar med tegelmuren som fond.
Elva personer mejades ner av kulsprutesalvorna som kom från Caffè della Borsas arkad och pepprade muren på andra sidan. Ingen ferrarabo, endast ovetande gäster och främlingar, väljer sedan dess den sidan av gatan när de passerar Corso Roma. Härav den egendomliga rösten med de obegripliga varningarna uppifrån fönstret så fort någon bryter mönstret.
Trådarna i berättelsen löper som sagt samman i den knutpunkt som centralgestalten Pino själv utgör. Den fråga läsaren ställs inför väljer jag att formulera på följande sätt: När nu kriget är slut och alla vill glömma, vad kan eller vill Pino och hans hustru vittna om när den ökände fascistledaren som går under öknamnet "Olyckan" till sist ställs inför rätta?
Bassani ska läsas långsamt och noggrant. Han skriver utförligt i fullständiga meningar med flitigt bruk av bisatser, och han opererar med olika tidsplan som successivt låter sammanhanget framträda, samtidigt som där finns något outtalat att inlåta sig med. Det kräver en uppmärksam läsare som kanske i likhet med mig märker att man gärna - och med oförminskad njutning - läser novellen en andra gång och då finner att den innehöll bra mycket mer än vid den första genomläsningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar