Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 25 februari 2014

Bokrean



Bokrean är inte längre vad den var. Inte samma uppståndelse och trängsel. Inte de där böckerna man gärna vill återse för ett mycket billigare pris. Inte längre fyndtillfället framför andra.

Men när jag slinker in på Studentbokhandeln på väg hem från gymmet får jag revidera mig. Borden är uppdukade med en stor mängd klassiker, av äldre och av nyare datum. Panache-serien från senare års utgivning ligger där för en spottstyver styck - Sebald, Cartarescu, Hemon, Marías, Carson. Dessutom nyutgivna moderna klassiker på Lind & Co och Modernista.

Det är med blandade känslor man ser detta. Ska nu Sebalds verk försvinna för gott in i eventuella antikvariska hyllor? Jag råkar just nu läsa några av hans essäer i en engelsk utgåva - "A Place in the Country". Och när jag återser den där tusensidiga mastodontvolymen med hans samlade mest kända verk, och där jag sedan tidigare äger allt utom dikterna, blir jag på nytt lite brydd. Ska jag köpa dubbelt upp bara för dikterna? Ska förlaget till sist ändå segra med denna ohemula strategi att försöka sälja böckerna två gånger till de entusiaster som redan upptäckt Sebald och inte vill missa nytillskotten.

Jo, jag vill ju ha dikterna också och intalar mig att jag ändå måste göra en ny resning i hyllorna för att bereda plats för nya inköp.

Så det blev W G Sebald och Anne Carson. Hade det varit för en tio, femton år sedan hade jag kommit hem med kassen full av övriga nämnda och många fler. Men mitt sovrande sinne blir mer välutvecklat ju mer åren går. På vägen hem undrar jag om jag nu kommer att lämna Mircea Cartarescu och de andra därhän, och om inte, om jag nästa gång jag passerar bokhandeln i stället borde satsa på Alexander Hemon. Någonting säger mig det.

De är för många - de ännu olästa.




söndag 23 februari 2014

Våren och åren


Ljuset fördriver allt mer av vinterdagarnas mörker, det kan inte ens duggregn i snöblask dölja. När väl molntäcket trasas sönder anas vår i luften. Vad fort det går!

Med de snabba årstidsväxlingarna följer också att åren rullar undan. Min känsla är att det går fortare än någonsin. Vad nu? Är det redan två år sedan vi var i Rom senast?

Jag ser det om inte annat på de små barn som redan är medelålders. Vad i allsin...? Fyller han snart fyrtio, han som kravlade runt i soffan och ville brottas med farbrorn? Och unga vänner fyller inte bara sextio utan sjuttio.

Skönt är i alla fall att vara sin egen, att få rå sig själv. Att i det krympande framtidsperspektivet i huvudsak få ägna sig åt det man själv väljer. Musik, läsning, matlagning, hunden, resplaner, skrivande, hustru och några vänner. Ett och annat teveprogram också, men ännu hellre ett kulturevenemang av något slag, gärna en konsert eller operaföreställning.


Efter lördagens hemlagade middag på tu man hand gladdes vi åt att det trots allt fanns ett alternativ till den så kallade melodifestivalen i STV1. Förhoppningsvis var det fler än vi som upptäckte att TV2 visade, in extenso, en gammal fransk teveutsändning från 1958, med Maria Callas i en välgörenhets-konsert på Parisoperan. Intressant som tidsdokument med all den pompa som dåförtiden omgav ett sådant arrangemang, men framför allt för att det än en gång visade varför Callas var förra seklets största operasångerska. Nog sjöng väl Renata Tebaldi vackrare, nog fanns det även hos Joan Sutherland en dramatisk förmåga av ovanligt slag, men ingen överträffade Maria Callas i nerv och emotionellt laddad intensitet.

Konsertens andra halva ägnades andra akten av Puccinis Tosca, där vi även fick se den store Tito Gobbi i rollen som Scarpia. Kniven som stöttes in i den sadistiske Scarpias bröst hann vi aldrig se blixtra till, men blixtarna ur Callas´svarta blick var desto påtagligare.

Jag var elva år när denna gala gick av stapeln och omgiven av annan musik än den av Bellini, Rossini, Verdi och Puccini. Hade jag fötts i en annan värld och suttit där i en plyschfåtölj inklämd mellan mina föräldrar, eller mera rimligt i soffan framför den svartvita teven, hade jag naturligtvis redan då som barn blivit operafantast. Nu blev jag det ändå, och det var för att det fanns musik som trots allt byggde på italiensk bel canto i min närhet, inte bara motsvarigheten till de haussade banaliteter som barn lockas att rösta på i våra nutida tevefestivaler.


tisdag 18 februari 2014

Kundera om litteratur och musik, vårar och vänskap



I Milan Kunderas nyöversatta essäer - "Ett möte" (Bonniers, 2013; övers: Anna Petronella Foultier) - finns teman man känner igen om man läst honom tidigare. Det är sådant som försvaret av romankonsten och reverensen för de stora föregångarna, alltifrån renässansens Cervantes och Rabelais till de stora centraleuropéerna under 1900-talet: Kafka, Musil, Broch, Gombrowicz. Den här gången vidgas världen och det finns mer av resonemang kring de karibiska och latinamerikanska bidragen. Och på musikens område handlar det inte bara om Leos Janacéck, den enligt Kundera ofta missbedömde modernisten, utan även om Iannis Xenakis och det möjliga i hans strävan efter en objektiv tonkonst befriad från all barlast av sentiment ("bortom toner och skalor").

Vad gäller målarkonsten avhandlas Francis Bacon på ett sätt som för första gången får mig att varsebli dennes storhet och egenart. Och i den korta utläggningen om hur och varför frånvaron av komik kan bli komisk får vi ett exempel på de insikter som Kundera lyckas vinna i sina fenomenologiska reflektioner.

Det blev rätt många förstrykningar under läsningens gång. Här ska jag bara beröra ytterligare ett par saker som har med Kunderas tjeckiska bakgrund att göra. Hans orubbliga nonkonformism, grundad på erfarenhet av totalitärt styre, ger en intressant belysning åt mer än ett fenomen och i synnerhet de som tangerar förhållandet mellan politik och estetik. Hans sinne tycks öppet för alla som oavsett politisk inställning bibehåller sin konstnärliga integritet och inte underkastar sig politikens primat. Därför även uppskattningen av diktare som Louis Aragon, André Breton, Aimée Césaire och René Depestre.

Om Pragvår och Parisvår år 1968 handlar en av essäerna. I september detta beramade år är Kundera i Paris och hamnar i ett sällskap bestående av ett par andra exiltjecker och några fransmän, där de senare menar sig se besläktade händelser och samma upprorsanda i de båda "vårarna". Men inte alls, hävdar Kundera, och klargör i stället de betydande skillnaderna (och här bör jag citera direkt):

  "Majrevolten, som först drevs av de ungas initiativ, var präglad revolutionär lyrism. Pragvåren var inspirerad av den postrevolutionära skepticismen hos de vuxna.
  Majrevolten var ett muntert ifrågasättande av den europeiska kulturen betraktad som tråkig, officiell, förstockad. Pragvåren var ett förhärligande av denna kultur, som under lång tid förkvävts av den ideologiska dårskapen, ett försvar lika mycket av kristendomen som av den fritänkande vantron  och, naturligtvis, av den moderna konsten (jag säger här modern, inte postmodern).
  Majrevolten skyltade med sin internationalism. Pragvåren ville ge en nation dess särart och oberoende tillbaka.
  Genom en "underbar slump" möttes dessa två vårar, asynkrona, var och en från ett skilt historiskt tidevarv, på samma års "dissektionsbord". (sid.129-130)

I en annan essä talar han om ovänskap och vänskap och hittar via den oenighet som inte sällan uppstår mellan två oförsonliga, men båda kanske berättigade, hållningar ett slags negativ definition på vänskap. Vilken oenighet då? Jo, den mellan "dem som betraktar den politiska kampen som överlägsen det konkreta livet, och dem som anser att politikens mening är att stå i det konkreta livets, konstens, tänkandets tjänst." Och han exemplifierar med det som han ser som det mest chockerande med de stalinistiska processerna, nämligen att de som tidigare varit vänner och kamrater i svåra stunder, under förföljelse och lång politisk kamp, kunde samtycka till dödandet av dessa sina vänner.

Var det vänskap? Nej, säger Kundera, det var bara "kamraters vänskap", en sympati mellan dem som för samma politiska kamp. Och den upplöses så snart den delade hängivenheten försvinner. "Den vänskap som är underkastad ett intresse överordnat vänskapen har ingenting med vänskap att göra." 


Det är starka ord, och han fortsätter: "I motsats till den barnsliga troheten mot en övertygelse är troheten mot en vän en dygd, kanske den enda, den sista." Slutligen säger han sig tycka mycket om ett foto från efterkrigstiden där man bakifrån ser två män varandra tillsammans i naturen, den ene lång, den andre kort, den ene motståndsman under kriget, den andre bespottad för sina sympatier för nazismen under en period av sitt liv. De som går där iklädda skärmmössor är Rene Char och Martin Heidegger.

Nog tvingar han mig att både stanna till och tänka efter, denne Milan Kundera. Frågan kvarstår: vad är det som bygger bestående vänskap?



onsdag 12 februari 2014

Almighty God has those Angels



Alice Babs, en av våra riktigt stora sångare är borta, 90 år gammal. Hon spelas nu överallt i alla radioprogram jag slår på, och det är givetvis ytterst befogat och en god tjänst till alla som är för unga för att ha egna minnen av henne.

Det finns sångare man gärna och kanske lite slarvigt och förminskande kallar sångfåglar. Men man kan med det också mena någon som redan mycket tidigt visat en ovanlig musikalisk begåvning och som sedan även bekräftats vara den naturens gåva som naturen bara undantagsvis skänker oss. I Alice Babs fall var musikaliteten osviklig vad än hon tog sig an för genre - från schlager i sin späda ungdom till jazz, visor, psalmer, klassiskt. Hon sjöng lika naturgivet som sångfåglar gör.

Det jag alltid på nytt kommer att förundras över när jag lyssnar till henne är inte bara den klara, tonsäkra rösten utan även den improvisationskonst hon uppvisade och som inte verkade ha några egentliga gränser, varken vad gäller oktavomfång eller swingkänsla.

Naturligtvis var hennes samarbete med Duke Ellington i mogen ålder av samma betydelse för henne som samarbetet med Bill Evans var för Monica Zetterlund. Allt fanns där dessförinnan hos dem båda men behövde den bekräftelse som ett par av jazzmusikens giganter kunde bidra med.

Det var också när hon sjöng med Ellington jag själv på allvar upptäckte henne. "Serenade to Sweden", javisst, men framför allt kyrkokonserterna. Hon älskade jazzmusiken, det var uppenbart, men ibland tänkte jag: Sjunger hon inte i själva verket för vackert? Ellington hade ju förutom sin vilda "djungelmusik" också en lyrisk sida, en mycket stark sådan, och där passade Alice Babs in perfekt. Och hennes swingkänsla måste varit medfödd.

Till sist ett minne. Det är sjuttiotal och jag befinner mig på den traditionella höstkonserten i Uppsala Universitets aula, det vill säga Orphei Drängars "Caprice". Eric Ericson dirigerar som vanligt kören. Och som vanligt är spänningen stor inför vem som ska framträda som årets hemliga gäst.

In kommer Alice Babs och sjunger sig rakt in i allas hjärtan. Hon sjunger så att publiken till sist kippar efter andan, reser sig i bänkarna med ett bifall som jag dittills aldrig varit med om. Applåderna vill inte ta slut och Alice Babs korsar armarna över bröstet, bugar och tackar. Rörd och själv lika överväldigad som publiken vädjar hon till sist till den att lugna sig. Hon mäktar inte ta emot mer av detta fantastiska gensvar.

Det var Ellingtons musik, visst var det det. På Youtube finns ett klipp från Sacred Concert II med Alice Babs, Ellington och bandet, Radiokören och Eric Ericson i en upptagning från Gustav Vasa kyrka i Stockholm, 1969. Lägg märke till Ellingtons menande avannonsering av Almighty God has those Angels.

måndag 10 februari 2014

Återkomster



Åter ett konsertbesök i huvudstaden, och varför inte om man kan laga sig tid och råd? Det finns konserter man absolut inte vill missa, och det av flera skäl.

Det kan gälla en favoritkompositör eller ett älskat musikstycke. Man kan tidigare ha hört ett verk som man gärna vill höra live om igen. Det kan vara att man inte på länge lyssnat till en viss kompositör eller en viss musik och vill återknyta bekantskapen. Det kan förstås också handla om en speciell musiker eller orkester. Med mera annat.

I lördags fanns det för min del mer än ett skäl. Den norska violinisten Vilde Frang (bilden) såg och hörde jag en gång i Uppsalas konserthus. Hon imponerade stort i Prokofievs andra violinkonsert, och när hon nu skulle återkomma med Felix Mendelssohns violinkonsert i Stockholms konserthus ville jag gärna vara med. Sen sist har hon nått den världsberömmelse hon redan då, för närmare fyra år sedan, förutspåddes.

Just den här violinkonserten, (Mendelssohns yppersta verk?), hörde jag för ungefär lika många år sedan med Daniel Hope som solist. Det var i Berwaldhallen, och även det ett tillfälle som fastnat i minnet. Efter att två gånger på senare år ha hört den live med två så eminenta musiker förstår jag varför den här konserten är en av de mest spelade och älskade över huvud taget.

Det är romantiskt, lättlyssnat, virtuost och ofta så svidande vackert att det är omöjligt att värja sig. Det är bara att tillstå att den klassiska skönheten är oavvislig, att varats lustfyllda lätthet även kan gå i e-moll, och att denna smärtbefriade tillvaro har sitt självklara berättigande även som musikaliskt uttryck. Det är inte enbart det melodiska flödet som gör det hela så grant; det är också en grandios orkestersats som ständigt liksom står på tå för solisten, med ett växelspel som fortlöper med ömsom lekfulla ömsom dramatiska och utmanande kommentarer. Ja, det var övertygande spel från både solisten och filharmonikerna under Sakari Oramo.

Som extranummer bjöd Vilde Frang på ett lite kärvare solostycke, något norskt modernt, men oklart av vem. Det lät ungefär som om bergakungen själv bjudit upp till polyrytmisk dans med ett gäng individualistiska troll stampande i var sin takt. Charmerande musik och egentligen alls inte så långt från Edvard Grieg som man kanske kunde förledas tro.


Men det var trots allt Bela Bartóks "Konsert för orkester" efter paus som var starkaste skälet till min närvaro. Bartók var något av min ungdoms gud på tonkonstens område. Jag beundrade hans stränga allvar, det där som avspeglades i hans ansikte med de vackert skulpterade dragen och den mörka genomborrande blicken. Det stämde så väl överens med hans musik, som sökte sig nya djup via forskning i den ursprungliga folkmusiken, på Balkan och på andra håll. Han förmådde omskapa dessa folkliga rötter till ett alldeles eget idiom som både rytmiskt och harmoniskt lät sig väl förenas med den 1900-talsmodernism som han var en del av.

Bartóks musik har ett rykte om sig som avancerad och svår. Visst, det finns verk av honom som kräver mycket av lyssnaren innan skönheten framträder, särskilt om man har Mendelssohn och den mer konventionella melodiken som norm. Men man glömmer lätt att Bartók bortom klusterackord, dissonanser och laborerande med skalor och mikrointervall i grunden behöll sin förankring i traditionen, låt vara att han i likhet med andra modernister sprängde tonalitetens fålla. Han började som traditionalist och mot slutet av sitt liv blev han det återigen allt tydligare. Bach, Beethoven och Debussy var hans främsta inspiratörer, och mot slutet av livet faktiskt också Mozart.

Konsert för orkester hör till hans sista verk, ett beställningsverk som han hann fullborda 1943 innan leukemin bröt ner honom och han dog utblottad i exil i USA, dit han flytt några år tidigare från fascismen och nazismen i hemlandet Ungern.

Det som en gång lockade mig med Bartók var dels den intensiva och växlingsrika rytmiken, dels också lyriken. Den senare, som oftast benämns hans "nattmusik", återfinns ofta som en adagiosats i verkets mitt, på samma sätt som i Konsert för orkester där den kallas Elegia. I den lyriken fann Bartók utlopp för sin sekulära mystik, en meditativ sida som vände sig såväl utåt mot ett svindlande kosmos som in mot naturen och det jordiska - viltet i skogarna, fåglarna, insekterna, och vidare in i mikrokosmos. Det är som om den för ljud hyperkänslige Bartók säger till oss: Endast i enslig tystnad kan bruset från både fjärran galaxer och nattens skogar förnimmas. Endast vänt mot tillvarons nattsidor kan sinnet balanseras och återställas från dagens bullrande folkliv.

Det finns i allt detta också ett fascinerande inslag av kuslighet som är utmärkande för betydande delar av hans musik. Detta har förstås uppmärksammats av en del filmskapare (t ex Stanley Kubrik i "The Shining") som utnyttjat denna kvalitet för att injaga krypande oro och rentav skräck i åskådaren. Men det som kan ge upphov till ilande kårar över ryggraden äger samtidigt en annorlunda och förtrollande skönhet om man ger sig tid att lyssna till vartåt dessa nattliga utflykter leder.

Konsert för orkester är som sagt ett av Bartóks mest tillgängliga verk, och som så många gånger tidigare avslutar han även här med en sats i dansens tecken. Det blir något av en uppsluppen orgie i rytmer och klanger, en bra bit från den mer stränge kompositören som till exempel i den fjärde stråkkvartetten och dess fjärde sats, Allegretto pizzicato, skapade något som också rent grafiskt är ett veritabelt konstverk.

Jag lyssnade med stor glädje till filharmonikerna och Sakari Oramo, och jag konstaterar förnöjd min återkomst till en gammal favorit.

Foto (överst): Vilde Frang, porträtterad av Niclas Jessen.

onsdag 5 februari 2014

Musikens makt



Via facebook nåddes jag idag av ett sånt där klipp från nätet som ju facebook till stora delar består av. Sällan har jag klickat gilla med större glädje och tillfredsställelse.

Det handlar om musikens makt att väcka upp livsandarna, också när man blir åldrad, deprimerad och dement, eller vem vet vad och vilket och kanske är det både och eller allt tillsammans.

En gammal svart man, sedan tio år placerad på vårdhem, sitter hopsjunken och som levande död för omvärlden. Grumsar något knappt hörbart som svar på frågor.

Personalen har emellertid upptäckt musikens makt och visar vad som sker när man sätter på honom ett par hörlurar med hans favoritmusik från förr. Och den berömde neurologen Oliver Sacks intygar vad som egentligen inte behöver intygas. Det är bara att se själv. Här.

Cab Calloway, som den gamle mannen uppenbarligen lyssnar till, finns här.

måndag 3 februari 2014

Poesin, vansinnets högmod och den falska trösten



Min läsfåtölj står vid bokhyllorna för poesi. Jag plockar ibland ner något därifrån på måfå efter att ha bläddrat igenom morgontidningens varia. Senast ett urval av Osip Mandelstams dikter - "Rosen fryser i snön" - som gavs ut på W&W 1976 (i översättning av Hans Björkegren). Jag ser av min notering på försättsbladet att jag fick den samma år som födelsedagspresent. Den dikt jag får upp lyder:

Nej, inte en måne... Jag ser
en ljus urtavla skina
Kan jag verkligen hjälpa 
att stjärnorna är som mjölk?

Jag avskyr Bátiusjkovs högmod
Man frågade: "Vad är klockan?"
Han svarade: "Evig tid."


Till denna dikt finns följande not: "Batiusjkov, Konstantin (1787-1855). Poet och översättare av klassisk lyrik, med stort inflytande på många betydande diktare alltifrån Pusjkin och Lermontov till Mandelstam. Bátiusjkov drabbades av en svår ärftlig sinnessjukdom; repliken är autentisk."

Ett minne dyker upp. Jag jobbade på den tiden, ja, det kan mycket väl ha varit 1976, på Ulleråker, det stora och numera nedlagda mentalsjukhuset i utkanten av Uppsala. Där fanns då en liten kioskliknande affär där såväl personal som frigående patienter kunde inhandla smått och gott. En dag stod i kön framför mig en man som när det blev hans tur steg fram, släppte en näve mynt som klingande rullade ut på disken och med en myndig, närmast befallande röst meddelade: "Jag ska ha för tie spänn godis och evighet för resten".

Och jag beslöt att lägga denna komiska replik på minnet.

Jag kände ingen avsmak för högmodet, om det nu var fråga om det, snarare uppskattning för detta eminenta sätt att ta ned alla metafysiska, för att inte säga fysiska, hopp till en krass jordisk nivå. Till saken hör att det var omöjligt att avgöra om mannen var ironisk eller menade allvar.

Däremot känner jag ibland något som närmar sig avsky vid läsningen av dödsannonser nuförtiden. Det är inte i första hand det här med valet av symboler, att korsen börjar försvinna bland alla bilar, husdjur och golfklubbor, andra och underligare föremål att förtiga. Det får väl helt enkelt ses som en adekvat spegling av sekulariseringen. Nej, jag tänker på en del verser som ju också alltid hört till dödsannonsens utformning.

Det finns versval som jag associerar med en modern sorts andlighet som jag har svårt att stå ut med därför att den så öppet deklarerar förnekelse och falsk tröst. Jag ska citera några brottstycken ur det värsta exempel jag vet och som har en engelsk domkyrkopräst vid namn Henry Scott Holland (1847-1918) som upphovsman:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga kända namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst.
- - -
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
- - - 
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
- - - 
Jag väntar på dig alldeles i närheten.
Allt är bra.

Oavsett vad som nu kan ha varit avsikten med dessa diktrader från Hollands sida, att den möjligen i en predikan tillkom som en illustration bland flera till hur man kan reagera på döden, så är det tydligen endast denna del som överlevt och vunnit anklang ända in i vår tid och dess nyandlighet. Att den speglar ett kristet synsätt på döden torde för övrigt vara högst diskutabelt. Min egen negativa reaktion på dikten handlar således inte om uppståndelsetro eller inte, utan om sättet att blankt förneka sorg och förlust och den förändring som det konkreta och oöverbryggliga avståndet till dem vi mister i livet medför.

Och jag undrar hur i all världen en dikt som påstår det som den här dikten inledningsvis gör ens kortvarigt kan fungera som andligt antidepressivum.

-----------
Fotot visar den ryske poeten Osip Mandelstam, född 1891 och död 1938 i ett ryskt fångläger.