Snö och is och så lite Verdi

Snö, snö, snö och is. Vintern kom tidigt i år och verkar ha kommit för att stanna. Snösvängen hinner inte mer än skyffla undan det värsta från gator och trottoarer innan nysnön under natten bildar ett nytt täcke. Snövallar bildas i rännstenen och snöberg av nästan norrbottniska dimensioner skapas i hörnen av parker och parkeringsplatser.

Ovanligt länge har den fått ligga kvar, den inbäddande snön. Men under några dagars plusgrader slaskade den hastigt bort och snart återstod bara grusiga knölar och vattenpölar att parera för hundrastare, julklappsjägare och andra trafikanter. Det hann nätt och jämnt bli barmak och mörker innan ånyo blötsnö föll från en mjölkvit himmel och allt började om igen. Väderleken är ombytlig, ja hertigen i operan Rigoletto skulle kunna besjunga den på samma sätt som han, den cyniske kvinnojägaren, besjunger kvinnan. Jag återkommer till det.

Jag hörde kajorna välkomna tövädret. Deras skränande talkör kom som en kontrast till tystnaden som omgav den koltrast som kröp fram ur en häck en förmiddag när kylan var som strängast. Den stannade till framför Doro, burrade upp sig till en svart boll och promenerade sedan obekymrad vidare, förmodligen välgödd av maten från Biologiska Museets fågelbord.

Min stegräknare visar ett högre genomsnitt än någonsin, nu när matte varit konvalscent i rullstol. Han har sina trader och tolererar endast smärre avvikelser, vägledd huvudsakligen av sitt nyfikna väderkorn. Höjdpunkten är för honom mittpådagen-turen till Observatorieparken där han kan träffa andra hundar för lek och fritt och fartfyllt jagande.

Det ovanstående skrevs i förrgår, men beträffande väderläget - minus 10 grader denna julaftonsmorgon - är det som sagt lika obeständigt och nyckfullt som kvinnan enligt hertigen i den välbekanta arian La donna è mobile i Verdis opera Rigoletto. Jag såg den på Kungliga Operan häromsistens, därav denna lite udda association. 

Hertigen sjöngs av en ung italienare (Davide Giusti) som lustigt nog härmade salig Pavarottis översvallande manér vid mottagandet av applåderna. Glädjestrålande med armarna i skyn kastade han slängkyssar till allt och alla. 

Kvinnosynen är väl inte alldeles modern, men den här operan handlar ju främst om den förnedrade hovnarren Rigoletto (Karl-Magnus Fredriksson) som söker en hämnd som slår fel och som tragiskt drabbar hans älskade dotter Gilda (Elin Rombo). Det var en medryckande föreställning med utmärkta insatser av såväl nämnda huvudrollsinnehavare som kören och orkestern under ledning av den eldige amerikanske dirigenten John Fiore. En höjdpunkt i Verdis storartade operakonst är ju kvartetten när det drar ihop sig till ett avgörande i denna opera som även i övrigt består av ett pärlband av av färgstarka melodier. 

Jag vill önska alla  mina bloggläsare en fortsatt vit God Jul och ett Gott nytt år! Av en vän fick jag en påminnelse om den sköna rikedomen i Bachs Juloratorium, inte minst Sinfonian som inleder den andra delen. Jag vidarebefordrar den påminnelsen. Musik för liv och livsmod. 

Foto: EJ

San Carlo

Jag har sett åtskilliga uppsättningar av Tosca på tv och dvd under årens lopp, men faktiskt minns jag inte riktigt när jag senast såg den live. Föreställningen i onsdags på San Carlo kommer jag dock att minnas, inte för att den var överhövan märkvärdig, men det är alltid en upplevelse att skaffa sig utrymme i en trång palco i detta imposanta hus med fem rader upp till taket och plats för flera tusen åskådare.* 

Och Puccinis mästerverk äger en dramatik som väl knappast gör att man slumrar till, snarare då kan få en att glömma olägenheten med den obligatoriska ansiktsmasken. 

När därtill stjärnor som Jonas Kaufmann står på scenen som Cavaradossi, eller för den delen Oksana Dyka i titelrollen, blir det av rent musikaliska skäl minnesvärt. 

Oksana Dyka är född och utbildad i Kiev, vilket väl var det rimliga skälet till att den berömde ryske basen Ildar Abdrasakov var utbytt mot en inhemsk förmåga. Dyka äger den fulla kraft som i Puccinis musik behövs för att de passionerade illtjuten ska ljuda som klangfulla spjut genom orkestersatsen. Hennes insats var mer än godkänd i en av operalitteraturens största roller, med ikoniska föregångare som Callas.

Ändå var det Kaufmann som tog hem jublet, så pass markant att svaga buanden hördes från delar av publiken när applåderna inte ville ta slut efter Cavaradossis sista aria i tredje akten. Nå, Kaufmann fick i alla fall bissera stycket och inhösta ytterligare bifall. När ridån gick bidrog sedan Kaufmann själv med applåder för sin medspelare, som givetvis gjort en strålande insats vid sidan av den omåttligt populäre Kaufmann, som väl för närvarande står på toppen av sin karriär. 

Jag förstår att han älskas för mer än sitt utseende; den barytonala klangen i hans tenor är mycket vacker, och när han dessutom som under denna kväll visar en perfektion vad gäller egalisering från starkt till svagt och tvärtom, ja, då blir även jag gripen och förtjust.

Jag lämnade San Carlo i den fromma förhoppningen om att få komma tillbaka parad med den numera alltför vanliga känslan av brådska. Det var tio år sen sist och så kan det inte fortsätta. 

PS. Jag brukar inte ta selfies men för en gångs skull - här är jag framför Neapels ståtliga operahus dagen före ovan beskrivna föreställning.

*Vid en extra koll visar det sig att jag förletts att tro att salen fortfarande rymmer "flera tusen" åskådare, vilket den gjort en gång i världen. I dagens läge är det "bara" fråga om cirka 1.400 platser.

Rösterna och musikhistoriens häftigaste samlag

Lördag 29 januari 2022 kl 15.00. Plats: Stora salen

Medverkande
Kungliga Filharmonikerna
Karina Canellakis dirigent
Heidi Melton sopran
Katarina Karnéus mezzosopran
Stefan Vinke tenor
Raimund Nolte baryton
Franz-Josef Selig bas

Musiken
Richard Wagner Akt II ur Tristan och Isolde

Nog för att jag länge betraktat Wagners "Tristan och Isolde" som om inte det största så i alla fall ett av operakonstens allra största verk. Glad blir man när man så tveklöst som i lördags i Konserthuset, Stockholm, kan bekräfta att värderingen står sig. Efter att än en gång ha drabbats av den överväldigande prakten och kraften i denna musik kan man bara kapitulera.

Det var visserligen en konsertant version av endast den andra akten vi fick ta del av, men det kompenserades av att man kallat in fem sångare av internationell toppklass och att Filharmonikerna, under ledning av den unga och redan mycket framgångsrika Karina Cannelakis, som vanligt visade en kompetens som inte lämnar något i övrigt att önska. 

Operakonst konsertant? Ja, men i det här fallet är det trots allt inte så mycket man går miste om eftersom dramat i så hög grad ligger i själva musiken, detta orkestrala överdåd där den glödande sinnligheten gång på gång laddar ur i ren extas. Librettons ord talar högstämt till Natten och den eviga kärleken i livet och i döden, medan musiken återger det som måste vara musikhistoriens häftigaste samlag. Lyssna bara till duetten när Tristan äntrar scenen och möter Isolde: "Isolde, Geliebte! - Tristan Geliebter!" Båda sköljs med i orkesterns pumpande böljegång och uppgår i varandra - "dein-mein, mein-dein". Och några minuter senare följer det ljuvliga lugnet i bönen till Natten: "O sink hernieder, Nacht der Liebe".

När hörde vi senast en ung Wagnersopran med stålblanka röstresurser av en art som gett recensenter erinringar om Birgit Nilsson? Ja, det är högt beröm, men faktum är att det inte bara var Heidi Melton som glänste denna eftermiddag. Jag rös av välbehag inför den brunnsdjupa klangen i Franz-Josef Seligs bas, de övrigas insatser inte att förglömma.

Det kan förstås inte hjälpas - begäret efter första och sista akten väcktes. Tänka sig att få se och höra dessa sångare i en helaftonföreställning. 

För den som missade eller vill återuppleva konserten ges ett strömmat tillfälle söndagen den 6 februari kl. 19.00 via Konserthuset Play.

Foto: Konserthuset, Stockholm. (Bilden är klickbar!)

Omslag

Våren såg ut att arta sig, trots allt. Sköna Maj kom, hälsade och vände om. Några få dagar av sol och värme, sen återgick allt till det gamla vanliga. Mulenhet och kalla vindar. Nya fronter med regn och oväder. 

Konstigt nog blommar träden och gräset står grönt och tjockt och humlorna försöker envetet göra sitt viktiga jobb mellan skurarna. Och dagarna går och plötsligt kommer väl ändå sommaren att ha anlänt; i ett nytt omslag är befriaren här, och den lär sällan ha varit så välkommen som i år. 

Jag har de senaste veckorna mestadels vistats på landet på (möjligen) betryggande avstånd från det allvarliga smittoläget inne i Uppsala. Andra vaccinationssprutan är utlovad till sista maj, och en vecka därefter ska jag alltså vara väl skyddad mot åtminstone allvarliga former av Covid 19. 

Det lär bli en sommar med försiktig öppning mot de besök som alltför länge uppskjutits och de besökare som i bästa fall hållits på påbjudet avstånd utomhus. Jag hör inte till dem som drabbats värst av inskränkningarna, men nog har min längtan efter en återgång till det normala blivit allt starkare. Den allmänna känslan av tidsflykt och att man inte har hur många år som helst på sig gör inte saken enklare; den gör att man känner sig bestulen på tillfällen, på dyrbara dagar och stunder. 

Häromnatten vaknade jag vid 4-tiden med svårigheter att somna om, vilket numera händer mig ganska ofta som en biverkan av de bekymmer jag har med att hålla min skuggande figur, Mr P som jag kallar honom, stången. Mobilen blir en tillflykt. Den är ju inte endast telefon utan sätter en i förbindelse med allt och alla: musik, film, internätets texter, vem man vill av levande och döda, vad man vill av meningslös distraktion eller eftertänksam reflektion. Med öronsnäckorna på plats lyssnar jag gärna då till någon lista med klassisk jazz eller min barndoms andliga sånger. En sådan arla morgon upptäckte jag också att gamle dirigentnestorn Bernhard Haitink med hjälp av Berlinfilharmonikerna levererat ännu en inspelning av Mahlers nia, och den var naturligtvis en upplevelse. Senast såg jag den operaföreställning från Met som sändes i STV2 och som ligger kvar på SVT Play ännu en tid: Francesco Cileas "Adriana Lecouvreur". 

Den operan hör inte till de mest spelade men är i mitt tycke ett smärre mästerverk, med inte bara en dramatisk och mycket krävande primadonneroll utan även en varierad och harmoniskt intressant orkestersats. Uppsättningen med Anna Netrebko och Piotr Beczala i huvudrollerna var dessutom mycket lyckad. Här fick den vara den italienska opera den är, med en story som utspelar sig på 1700-talet med alla de ingredienser av passion, rivalitet och dödligt försåt som en sådan förväntas ha. Jag har skrivit om den tidigare, senast för exakt ett år sedan i ett inlägg liknande detta (se vidare här).  

I övrigt har jag inte i någon nämnvärd utsträckning nyttjat de strömningar från de stora opera- och konserthusen som erbjudits under detta pandemiska år. Det betyder inte att jag inte uppskattat möjligheten och ambitionen att hålla konsten vid liv som dessa initiativ är uttryck för. Det är bara att hoppas att myndigheterna snart vågar ge ett positivt besked om datum för publika föreställningar så att planeringen av åtminstone våren 2022 låter sig göras.

Och vad läser jag när regnet trummar på taket och vinden går i lind och alm här utanför stugan? Just nu prosa av två originella och mycket begåvade kvinnor. Den ena är en klassiker, Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som jag i nästa vecka ska diskutera med ett par färdigvaccinerade gamla vänner och kolleger. Den andra har ännu inte hunnit nå klassikerstatus eftersom den utkom för bara några år sedan. "Våra liv" av fransyskan Marie-Hélèn Lafon har i alla fall så långt varit mest lockande att återvända till. Kanske återkommer jag med några synpunkter när jag läst färdigt.

Foto: EJ.

Ernest Chausson - en fransk romantiker

Somliga menar att det är högst osannolikt att det skulle finnas mästerverk bland all ospelad och bortglömd musik, andra tvärtom att det givetvis måste vara fallet. Själv har jag svårt att frigöra mig från tanken att det finns storartade verk som kommit bort, ingen brytt sig om på länge eller som förbisetts av sin samtid och först efter hundra år eller mer upptäcks och lanseras på nytt av någon idog dirigent eller instrumentalist. Exemplen finns, även om frågan om vad som definierar ett mästerverk givetvis kan diskuteras. 

Bland franska tonsättare hör inte Ernest Chausson (1855-1899) till de allmänt kända, men helt bortglömd är han inte heller. Några av hans verk har fastnat för gott åtminstone i den flitiga konsertpublikens medvetande. Jag tänker då framför allt på sångcykeln "Poème de l´amour et de la mer" och "Poème för violin och orkester", kanske också något kammarmusikaliskt verk. En symfoni finns också på hans opuslista och en opera, men de framförs ytterst sällan, så vitt jag vet.

Eftersom jag väldigt gärna lånar mitt öra åt fransk musik - också åt den som skapades före Debussy i den kvardröjande romantiken under Wagners inflytande, med namn som Franck, d'Indy och Faure - har jag nu och då haft lyckan att upptäcka också mindre kända verk av dessa och andra tonsättare.

Chausson hör hit, och först nu har jag fattat att han fullbordade en opera också, åren innan han så där olycksaligt banalt och alldeles för tidigt omkom på en cykeltur. Som den självkritiske och ytterst noggranne tonsättare han var tog han nio år på sig, men då stod han själv för libretton också. Operan "Le roi Arthus" blev färdig 1895 och uruppfördes 1903 i Bryssel; Chausson fick således aldrig själv uppleva den. 

Libretton bygger på legenden om kung Artur och riddarna kring runda bordet, främst bland dem Lancelot, kungens förtrogne och drottning Genievres älskare. Ett passionerat triangeldrama alltså, där Lancelot även har en rival i Mordred, en annan av riddarna.

Det är omöjligt att inte tänka på Wagners "Tristan och Isolde", både för storyns och för musikens skull. Det är en överraskande stark och mycket vacker musikdramatik. Utan arior strömmar den emot en i kontinerliga flöden med kör, solister i soli och duetter, och med en ytterst dynamisk orkestersats. 

Hör man Wagners inflytande? Ja, det gör man, men det är fördenskull inget osjälvständigt härmande som Chausson hänger sig åt. Han är sin egen och nog finns här också inslag som röjer den franska impressionismens begynnande framväxt.

Jag har på sista tiden mest lyssnat (via Spotify) på en cirka trettiofem år gammal inspelning med Nya filharmoniska radioorkestern i Paris under ledning av Armin Jordan och med ypperliga solister. I huvudrollerna Gino Quillico som kung Artur, Gösta Winbergh som Lancelot (och jag påminns om vilken förlust vi gjorde i och med hans bortgång vid bara 58 års ålder) och Teresa Zylis-Gara som Genèive, en sopranroll som torde höra till de mest krävande och som hon gör med glans. 

Det finns några få andra inspelningar också som kommit med ungefär något decenniums mellanrum. Den enda filmade uppsättning jag funnit är den som Philippe Jordan (son till ovan nämnda Armin) dirigerade på Bastiljoperan 2015, också den hörvärd med utmärkta solister (Thomas Hampson, Roberto Alagna respektive Sophie Koch), dock sceniskt ganska trist moderniserad med all medeltida atmosfär utplånad (utom Excalibur, som i ett sådant sammanhang inte kan framstå annat än som ett mycket främmande föremål). En opera som denna, med så utomordentligt goda förutsättningar att vinna publikens gunst, borde i första hand ges med en mer tidstrogen inramning. 

Uppenbarligen är denna opera trots allt inte helt bortglömd. Är den då ett mästerverk? Ja, jag är faktiskt beredd att värdera den så. Och finge jag önska mig - post Corona - en första bästa operaföreställning på någon hyfsat närbelägen scen så vore det denna.

Bilden: Claude Monet. Vallmo och havre. Uppsättningen från Bastiljoperan i Paris 2015 finns i sin helhet videofilmad här:

operaonvideo.com/le-roi-arthus

PS. Min höga värdering av Ernest Chaussons musik framgår av tre tidigare inlägg. Se vidare i kolumnen till höger: Chausson (4) 

Haydn i Musikrevyn

Musikrevyn i SR P2 presenterar stadigt många intressanta nyinspelningar av den omistliga musik vi kallar klassisk. I söndags bland annat pianomusik av Leos Janáceck, stråkkvartetter av Mieczyslaw Weinberg och symfonier av Joseph Haydn. 

Panelen blev alldeles till sig av förtjusning över Il Giardino Armonicos sätt att spela några Haydn-symfonier, bland annat den så kallade Avskedssymfonin. Jag lät mig villigt entusiasmeras av smakproven och gick omedelbart till Spotify för att lyssna till helheten. Det har jag gjort nu under dagarna som gått, om och om igen.

Det är bara att instämma med radiorösterna: den här dirigenten - Giovanni Antonini - gör tillsammans med orkestern en Haydn som verkligen inte bara är lättsam wienklassisk underhållning. Det är mycket mer än så. 

Det som förutom symfonierna särskilt tog mig var en dramatisk scen för sopran och orkester - "Berenice, che fai" - med Sandrine Piau som solist. Scenen är hämtad från den eminente librettisten Pietro Metastasios "Antigono" och handlar om Berenices förtvivlan när hennes älskade dör och lämnar henne ensam kvar. Haydn skrev detta - recitativ, cavatina och aria - speciellt för den italienska sopranen Brigida Banti, dotter till en mandolinspelande gatumusikant men icke förty en av den tidens mest berömda operasångerskor. Hon var en naturbegåvning av stora mått, ej notkunnig men memorerade en aria utan besvär efter endast ett par lyssningar.

När Berenice som i syne ser sin älskade Demetrio försvinna till den underjordiska värld dit ingen levande når, rämnar hennes tillvaro. Den avslutande arian speglar hennes sinnestillstånd där hon på randen till vanvett i ren desperation önskar sig döden. Piau gestaltar blandningen av vrede, sorg och smärta precis så övertygande som bara är möjligt i den allra bästa sångkonsten. Man anar ånyo musikens makt, inte minst då den tar vägen genom den mänskliga rösten. Nog är det fantastiskt att höra varförskriken slungade rakt ut i tomheten, fastän här förädlade till stålblankt välljud - av Sandrine Piau!

Bilderna: 
Upptill: Det talande och mycket vackra omslaget till den aktuella skivan. 

Nedtill: Sandrine Piau (foto: Sandrine Expilly) och Brigida Banti (Wikipedia).

Spotify-länken till "Berenice, che fai" här

Emotionell barock

Romantikens musik förknippar vi utan vidare med starka emotionella uttryck; redan beteckningen i sig styr förväntningarna åt det hållet. Dock, vid närmare eftertanke och efter någotsånär brett och flitigt lyssnande inser vi att musik är affektiv kommunikation oavsett tidsepok eller genre. I synnerhet gäller det musik framförd av den mänskliga rösten.

Händel, en rese i barockens musikträdgård, komponerade en stor mängd operor och oratorier med musik som för de flesta är både lättlyssnad och sofistikerad. I operan Giulio Cesare in Egitto ("Julius Cesar i Egypten") finns en duett som inkännande utförd inte endast distanserat representerar sorgens elementa, utan även liksom oförmedlat hänför oss till tårfylld delaktighet i det som mor och son upplever när de tvingas isär på grund av gemensam hämndlystnad och för att modern inte besvarat den mäktige generalens känslor. Son nata a lagrima sjunger de, vilket betyder att de säger sig vara födda till gråten. Och så är det ju, såframt vi är människor. 

Man behöver alltså inte kunna italienska eller känna till storyn som helhet för att förstå vad det handlar om. Operan är allkonstverket sägs det, och ofta nog innebär sång och musik i samverkan med en scenisk inramning och ett skådespeleri av den kaliber som vi bevittnar här en dramatisk förstärkning. Men en moderniserad iscensättning som denna kan också vara störande för en del, vilket visar att det är musiken som är oundgänglig, framför allt den sjungna. Och sångens instrument är rösten, till sin natur i likhet med mimiken biologisk, med unika möjligheter att hos de bästa överglänsa allt annat i konsten att nyanserat förmedla känslor och stämningslägen. 

Lyssna och låt er gripas av åtta minuter skönsång av Ann-Sofie von Otter, mezzosopran och Philippe Jaroussky, kontratenor. 

Fördrömd vid ett krogbord

G var upptagen med väninnor hemmavid så jag drog iväg på stan för ett besök på Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och en bit mat på egen hand. Det här var för några dagar sen innan "råden" för att undgå andra vågens virussmitta skärptes. Jag hade länge tänkt besöka belgiska Bierhuis i stadskärnan, främst lockad av det belgiska ölet.

Miljön andades mörkbetsad mondänitet från förra sekelskiftet, mycket behagligt ljussatt med bland annat små fotogenlampor på borden och taklampor med vita glober som påminde om dem på Kungliga Operan, om än av blygsammare mått. Operan ja... när härnäst ska man få sjunka ner i en fåtölj på andra raden och höra uvertyren stiga från orkesterdiket upp mot taket och den praktfulla takkronan? Jag har en fordran innestående sen i våras, men när? Nog kunde jag tänka mig en repris från 90-talet på Erich Wolfgang Korngolds "Die tote Stadt". För melankoliskt för tider som dessa? Var inte så säker på det!

På höger hand ett halvcirkelformat ännu obesatt barhäng inramat av ljusreflekterande glas och flaskor, och glasen hänger i fötterna i en lång slingrande rad ovanför bartenderns huvud. Klockan är bara sex och det är nästan tomt på folk. Till vänster en rymlig matsal med fönster ut mot gatan där endast ett av borden är upptaget av ett lågmält konverserande par som ännu inte delar förtroligheter.

Kyparen skulle snart få mer att göra, men middagsgäster vid mer än fyra bord blev det inte under den timme jag blev sittande, alltmer självförsjunken. Denne kypare, en lång och magerlagd man som tilltalade mig på engelska, var den ende som med sin service kom mig närmare än det stipulerade avståndet, och jag kunde lugnt fördriva tankarna på virus och annat osynligt elände. Det var vilsamt tyst, ingen musik från dolda högtalare, bara min egen inre, långsamt strömmande. "Glück, das mir verblieb". 

Jag drömde jag var i Belgien, i Brygge, och här beställde nationalrätten moules frites och ett glas Westmalle. Jag kom just in efter att ha återsett det vilda torget, vandrat i gränderna och längs de tomma stränderna runt Minnewater, och det var lite grått och dimmigt precis som det en gång var när George Rodenbach var här, eller när jag själv en gång var här. 

Kyparen kom med de vinkokta musslorna i den svarta grytan med det stora locket som vänds upp som skål för skalen. Därtill den friterade potatisen och en gräddfluffig majonnäs framför det skummande ölet. Jag bände upp det glipande skalet och ljustrade med gaffeln den mjuka musslan samtidigt som tre unga män och en kvinna anlände och anvisades ett bord längre in i salen. Deras närvaro förändrade ingenting. 

Jag tänkte på mitt möte med Lodewijk van Gruuthuse utanför hans eget palats, och att vi hade blivit stående en stund framför ett av de upplysta fönstren. Jag tyckte han såg plågad ut, de insjunkna kinderna hade skrynklats och luggen tunnats ut i stripor över pannan. Han såg på mig med en blick som till hälften doldes av de tunga ögonlocken och sa att han var på väg till en sittning hos porträttmästaren. Han hostade torrt och snurrade lite förstrött på radbandet men lyste upp när jag frågade om han hört något från poeten på sistone. 

Efter att ha hört honom tala om sina nyförvärvade manuskript och gemensamt ha konstaterat att det verkligen var sant att Maria av Burgund fallit av hästen och dött, tog vi farväl. Men i sista ögonblicket vände jag mig om och bad att få ställa en fråga jag länge tänkt ställa: "Vad var det Ni närmare bestämt tänkte på när Ni en gång valde Ert motto?" Jag lyfte min promenadkäpp och pekade på skriften i sten ovanför porten. Plus est en Vous. Han log så pass att mungiporna lyftes till vågrätt och svarade undvikande att det fick vi återkomma till en annan gång.

Kyparen väckte mig med notan och jag stack in kortet, rundade av summan, tackade och lämnade Bierhuis. Gick sedan Sankt Olofsgatan fram till biblioteket med bibliofilen Lodewijks tungsinta ansikte kvardröjande för min inre blick. Han såg faktiskt inte riktigt kry ut. Eller var det bara "gammeln"?

Foto: EJ

Likt fågeln Fenix?

Visserligen låter sig mina intressen i rätt stor utsträckning förenas med karantänliknande förhållanden, men nog känns det alltmer ledsamt att man inte kan träffa släkt och vänner som vanligt, inte kunna gå på konsert och att tvingas överväga nödvändigheten av ärenden på stan för annat än livsmedel och apoteksvaror. Resor? Mest likt flimrande hägringar - i en annan vår, ett annat år. Strax mer om det.

Jag hämtar i alla fall ut beställda böcker, och vi turas om G och jag att ibland lyxa till det med matbröd från hembageriet samt fylla på vinförrådet under föregivande att också det är livsmedel. 

Vi är i alla fall två och en hund. Jag tänker på andra som också ingår i någon av de imaginära grupper som kallas riskgrupp, men som i verkligheten lever i ensamhushåll.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till Tegnell & Co för att jag sluppit böter för promenader utan andra skäl än friska luften. Jag har ju från första början gillat dessa herrar, inte för att de garanterat alltid har rätt, men för den vetenskapliga rationalitet de representerar och som öppet tillstår sitt begränsade vetande. 

Men ändå. Vissa stunder anfäktas jag av pessimism, med stänk av självförebråelser för en lika orättmätig som lönlös frustration. Vem är man att klaga när man under rådande omständigheter trots allt har det så bra man kan ha det. Pandemins skugga må falla över det mesta, med alla dessa osäkra siffror hit och dit och med våra ställföreträdande journalisters ostillade längtan efter ljus i tunneln, orakelsvar från högre ort. 

Vi får leva med det, nöja oss med mantrats basala regler och samtidigt försöka avkoda undertexten om att lära sig leva med allvaret, inrätta sig i en i grunden oviss tillvaro där sorglösheten kostar. Det är vad det tycks handla om i väntan på världens frälsning i och med vaccinet, då vi på nytt kan börja riskera livet - och rent av dö - av något annat. 

Jag tror det var så, att man nätt och jämnt hann avsluta årets karneval i Venedig innan först de nordliga provinserna och sedan hela Italien stängdes och allt vad gruppvisa förlustelser heter förbjöds. Jag tänkte på det när det i veckan dök upp ett mejl från ett hotell med ett frejdigt anbud om att redan nu inteckna ett stycke framtid. 

Vi bodde på Ruzzini Palace senast vi var i Venedig och nu erbjuds vi att inlemmas i "familjen" genom att i förväg boka oss på nytt för en viss summa och därmed hjälpa familjen Ruzzini att överleva. 

"Your reservation will be like a demonstration of closeness and support towards a Venice that wants to be reborn from its ashes like a phoenix."

En värdeökning på tio procent utlovas närhelst vi löser in vouchern. Javisst, inte bara familjen Ruzzini utan Italien som helhet tillönskas verkligen en återfödelse likt fågeln Fenix´ - eller La Fenice, som ju operahuset mycket riktigt heter i denna oförlikneliga stad. Men nu var det ju till Ligurien vi var på väg när allt helt plötsligt måste inhiberas. Och risktagandet på den nya ovisshetens grund är ännu inte riktigt självklar för mig.

Alltnog, Ruzzini är ett angenämt hotell (jag minns uppriktigt sagt inte hur vi hade råd med det) beläget i ena änden av det vida och vackra torget Campo Santa Maria Formosa. Jag hoppas givetvis att kunna återkomma, även om hotellet kanske inte i alla stycken når upp till det ideal som Cees Nooteboom beskriver vad gäller en plats där man kan sammanfatta sina upplevelser av just hotellvistelser. Han ger några exempel på sådana hotell och skriver sedan:

"Vad de samtliga har gemensamt är en doft av svunna tider, vilket är något som tilltalar mig. Gammaldags vattenkranar som inte alltid fungerar, en portier som man skulle ha önskat sig som far, en färgskala som hunnit bli passé, speglar till höger och vänster, en smula avflagnade färglager här och där, hårfina sprickor i porslinet, slitage från hundratusen försvunna skor i mattväven, en hiss som tvekar hastigt men grundligt innan den stiger till väders mot rummet som genom sin tystnad utesluter blotta tanken på något annat rum."
(ur essän "Nootebooms hotel" i Cees Nooteboom: "Varmt hjärta, kylig blick", Faethon, 2019, s.177).

Jag minns - det var i juni 1991 och jag har tidigare skrivit om det - när jag första gången satt tillsammans med min dåvarande hustru i en loge på La Fenice och lyssnade till en för mig då okänd opera - "Adriana Lecouvreur" av Francesco Cilea. Lyckligt omedveten om att jag fyra månader senare skulle vara änkeman. Inte ont anande att La Fenice skulle brinna ner några år senare (för övrigt för tredje gången i historien).

La Fenice reste sig än en gång ur askan, och jag har sedan restaurationen och öppnandet 2004 varit där några gånger och bevarar av flera orsaker en särskild känsla för detta operahus. Liksom även för Cileas opera som jag dock aldrig sett live sen dess. 

Den där minnesvärda kvällen sjöng den bulgariska sopranen Raina Kabaivanska titelrollen. Operans mest kända aria - "Io son l´umile ancella" - är en kort men mycket melodramatisk pärla, en favorit som sopraner gärna briljerar med i sina album med samlade örhängen. 

När jag nu söker igenom nätet och på nytt lyssnar till olika inspelningar hittar jag märkligt nog en oskarp film med skraltigt ljud, men som visar sig innehålla den här arian från just den uppsättning av operan jag såg för snart tre decennier sedan. Kabaivanska visar vad hon går för, inte minst i det svårsjungna slutet med ett par hisnande intervall som börjar lågt och svagt, stegras i glissando och landar i en dramatiskt expanderande slutton.*

Nej, både hotellrum och operasalonger får tills vidare ersättas av skrivbordsrummet med boktravarna och den inspelade musik som jag har riklig tillgång till. Resorna får tills vidare göras på nätet, där upptäckter inte sällan ger anledning att än en gång, som nu, bläddra i minnenas album.

När sedan Fenix lyfter igen är man förhoppningsvis redo hänga med.

* Kabavainska gjorde det bra, men ännu bättre är Mirella Freni i Youtube-klippet som jag publicerade i ovan nämnda inlägg (här) om Venedigbesöket 1991. Jag vill nämna det på nytt därför att Freni helt nyligen gick bort, 84 år gammal, i sin hemstad Modena, för övrigt både hennes och Luciano Pavarottis födelseort. 

Raina Kabavainska är ännu i livet och ger fortfarande, vid 86 års ålder, master classes, om man får tro hennes hemsida. Den där piratinspelningen från La Fenice finns på Youtube (här; själva arian börjar efter ca 2½ minut). 

Foto: EJ

Sångarfest från London

Ja, vad ska man säga så här dagen efter. Efter att ha suttit i Royal-biografens fåtölj i cirka fyra timmar (inklusive pauser) och överväldigats av en samlad röstprakt som söker sin like. Av sångare som trots sin allmänt erkända status som världsartister ändå lyckas överträffa ens förväntningar. 

En sceniskt i och för sig inte märkvärdig uppsättning av en mindre känd opera av den alltid förtrollande mästaren Verdi. Men yttre ramar är mindre betydelsefulla när det sjungs och spelas och skådespelas som om det gällde livet, som om enda räddningen mot det förbannade ödet, den oundvikliga döden, vore att sjunga sig in i evigheten. Vilket ju fantastiskt nog medges i opera.

"La forza del destino", en opera om komplicerade relationer med alla klassiska ingredienser: förbjuden kärlek och oförsonliga familjekonflikter, skuld och botgöring, vänskap och fientlighet, gyckel och dödligt allvar. Just denna för Verdi typiska brygd av starka känslor kom till maximalt uttryck i gårdagens direktsända föreställning från ROH Covent Garden.  

De tre huvudrollerna var besatta med några av världens för närvarande bästa sångare. Jonas Kaufmann (som Don Alvaro; Leonoras älskare), vars barytonala tenor klingade lika glansfull som alltid, den här kvällen också med en styrka som på ett sällsamt sätt matchades, för att inte säga utmanades, av kvällens stora överraskning, nämligen den franske barytonen Ludovic Tézier (i rollen som don Carlo di Vargas; Leonoras hämnande bror). Vilka mäktiga röstresurser har inte den mannen begåvats med! Duetterna mellan dessa båda, först under falska identiteter som broderligt vänsälla, sedan (efter avslöjandet) som våldsamma fiender, sammansmälte i helt berusande samklanger.  

Och så då kvällens primadonna Anna Netrebko (i rollen som Leonora), på vilken jag inte riktigt visste hur högt jag skulle ställa mina förväntningar, om sanningen ska fram. Jag har visserligen hört henne i flera utmärkta inspelningar, men aldrig i verkligheten.

Min försiktiga skepsis kom snart rejält på skam. I presentationen av operan (se den ovan anvisade länken) är hon kaxig nog att påstå att Verdi är underbar för den som behärskar den nödvändiga tekniken, annars livsfarlig - någonting i den stilen. Och hon har ju rätt! Att hon själv är en av dem som verkligen vet vad hon både talar och sjunger om är ovedersägligt. Dessutom tyckte jag om hennes scenframträdande; hon har som sagt den teknik som möjliggör koncentration på uttrycket både i höjden och på djupet. Därtill en utsökt känsla för dynamik och egaliserad frasering som är nyckeln till allt emotionellt laddat musicerande. 

De två mest anslående ariorna i denna opera är Leonoras, dels "Pace, pace, mio Dio" mot slutet, dels i första akten den lika gripande bönen till jungfru Maria, "Madre, madre, pietose vergine". Publikjublet som mötte henne efter denna aria var verkligen välförtjänt.

Det finns förstås mycket mer att säga om denna som helhet mycket minnesvärda föreställning. Jag har här koncentrerat mig på sångsolisterna och vill till sist nämna ytterligare en. Det var fint att på nytt få se och höra den store italienske basen Feruccio Furlanetto i rollen som patern i klostret. Djupet i den basen är närmast rysk, skulle jag vilja påstå. Hans närvaro bekräftade att man i den här uppsättningen inte sparat på ansträngningarna att hitta de bästa även i de mindre rollerna.

PS: För den som vill ta tillfället i akt och se denna opera erbjuds en möjlighet i form av den inspelade reprisen den 8/4, på en bio som kanske finns nära dig. För en plats i salongen i London under någon av de återstående utsålda föreställningarna lär man på svarta börsen få betala fyrsiffriga belopp, eller ungefär vad en begagnad småbil kostar. Att den moderna tekniken medger att man för lite drygt ett par hundralappar kan få delta på lite andra premisser, är minst sagt tacknämligt. 
  
Bilden visar Josef Kaufmann och Anna Netrebko i La fora del destino. ROH. Foto: Bill Cooper

Pace, pace, mio Dio med Leontyne Price

Jag går i spänd förväntan på morgondagens operaföreställning på bio. Direkt från Royal Opera House sänds Verdis "La forza del destino" (Ödets makt) med stjärnsolisterna Anna Netrebko och Josef Kaufmann i huvudrollerna och dirigenten Antonio Pappano i orkesterdiket. 

Ett av de stora numren i den operan är sopranarian "Pace, pace, mio Dio". När jag via Youtube lyssnar till några av de stora sångerskornas bidrag fastnar jag för ett konsertant framförande av Leontyne Price, den legendariska svarta operasångerskan som klev av operascenen redan 1985, men som fortfarande finns i livet, 92 år gammal. Filmen är suddig, men ljudet hyfsat och visar med all önskvärd tydlighet vilken fantastisk Verdisångerska hon var. Den mogna, fylliga timbren i hennes röst är rent gudomlig och inlevelsen och kraften i den slutliga förbannelsen finns där när den som mest behövs: slungas i höjden som ett glödgat spjut. 

"O, oblida öde!" - "Maledizione! Maledizione! Maledizione!" 

Karmelitsystrarna

Francis Poulenc (1899-1963) - jag har alltid gillat honom och vill hävda att han är bedrövligt underskattad, ibland lätt nedlåtande benämnd "katolsk gamäng", ofta endast nämnd som en av medlemmarna i den franska tonsättargruppen "Les Six" från första halvan av 1900-talet. Sina mest trogna och förtrogna har han nog bland dem som älskar solosång och körsång ("Figure Humaine" och "Stabat Mater" är verkligen storartade verk), men själv lyssnar jag också gärna på hans kammarmusik, inte minst den bitvis odygdiga pianomusiken.

Poulenc var den borne melodikern som inte lydde avantgardets föreskrifter utan alltid komponerade tonalt och sångbart. Det innebar att vissa verk fick en populärmusikalisk anstrykning, dock aldrig utan sofistikerade modulationer och färgrik harmonik. Han höll stånd mot den mer kärvänliga romantiken genom att spetsa klangen med dissonanser och en rigorös rytmik. Han är mycket fransk men med ett eget tonfall som definitivt hör 1900-talet till. 

Sent i livet komponerade han också några sceniska verk, framför allt operan "Dialogues des Carmelites", berömd för den spektakulära slutscenen där nunnorna en efter en dekapiteras till orkesterns illusoriska huggljud. Min länge närda förhoppning att någon gång få se den operan, av många betraktad som den bästa franska 1900-talsoperan vid sidan av Debussys "Pelléas et Melisande", har nu gått i uppfyllelse.

Kungliga Operans föreställning - i regi av Johanna Garpe - har vad jag förstår inte gjort några betydelsefulla avsteg från libretton, som bygger på en roman och ett filmmanus om den verkliga händelse då sexton karmelitsystrar från ett kloster i Compiègne giljotinerades i slutskedet av den franska revolutionens skräckvälde. Dialogerna rör existentiella frågor om tro och tvivel, livsångest och dödsskräck, om självuppoffring och att ställas inför valet mellan martyrskap eller avsägelse av tron.  

I centrum för handlingen står en ung adelsfröken, Blanche de la Force (Camilla Tilling), som revolterar och lämnar sin familj, lockad av klostrets stilla böneliv. Men inte heller klostrets murar erbjuder tillräckligt skydd mot världens oro eller plågsam död, vare sig yttre hot eller inre fruktan. I den frispråkiga Constances (Sofie Asplund) livfullhet möter Blanche en motpol till sig själv, till gagn för meningsutbytet. Den åldriga priorinnan (Anne Sofie von Otter) känner ett särskilt ansvar för Blanche, hos vilken hon känner igen den oro och ångest som inom kort ska kulminera i hennes egen utdragna dödskamp. 

Förvisso är detta en opera om döden som ofrånkomlig närvaro i livet, ett drama vars höjdpunkter utgörs av den gamla priorinnans individuella agoni och naturligtvis slutet med avrättningarna av kollektivet som helhet. 

Musiken är mycket vacker och därtill gåtfullt suggestiv i det att den huvudsakligen håller ett likartat tempo, där dramatiken skapas dynamiskt och klangligt i en rikt varierad orkestersats; ett flöjtsolo kan följas av kraftfulla, skimrande ackord för full orkester. Sammantaget en lyrisk dramatik, både sträng och milt försonlig, som till sist försätter lyssnaren i melankolisk meditation över stor tragik och magisk skönhet i en och samma musikaliska fras. 

Agerandet på scenen nådde väl inte alltid upp till den dramatik som orkestern framhävde, med följden att rösterna ibland drunknade, men oaktat detta höll sånginsatserna generellt mycket god klass. Den allra bästa sången stod Sofie Asplund för, och för bästa skådespeleriet den erfarna Anne Sofie von Otter. Den franske dirigenten Marc Soustrot ledde Hovkapellet med full kontroll.

Om inte annat så på grund av denna opera bör även tvivlande kunna övertygas om att Francis Poulenc var en märkvärdig tonsättare. Jag har efter besöket på Operan lyssnat till flera inspelningar av den, och jag hoppas förstås på en chans att se en ny uppsättning. 

En inspelning jag varmt kan rekommendera är den som gjordes för ett tiotal år sedan med Lyonoperans kör och orkester tillsammans med ypperliga franska sångsolister, allt under ledning av Kent Nagano. Den fina ljudupptagningen utgör ett extra plus.

PS: Det återstår två tillfällen att se och höra denna opera i Stockholm, nämligen på tisdag och fredag nästa vecka.

Psykodramatisk operakonst i Konserthuset

Jag förstod ju det - att de båda enaktsoperorna som gavs i Konserthuset i helgen skulle bli ett minnesvärt evenemang. Inte i första hand för att man uppförde dem sceniskt och inte bara konsertant (på en tillfälligt uppbyggd scen i anslutning till körläktaren och med abstrakta videoprojektioner och regi och scenografi, signerad Bengt Gomér) utan för att två av våra svenska världsartister fanns i rollistan: sopranerna Nina Stemme och Katarina Karnéus.

Under de dagar som gått har jag försökt smälta intrycken. Arnold Schönbergs "Erwartung" var ny för mig, medan Bela Bartóks "Riddar Blåskäggs borg" tvärtom är en favorit som jag ständigt återvänder till och redan förut skrivit om (här).

Gemensamt för dessa enaktare är att de skildrar inre psykiska tillstånd och således inte kräver stora sceniska resurser. Libretton i Erwartung återger en fragmentarisk inre monolog. En ensam kvinna irrar omkring som i en nattlig skog en månskensnatt sökande efter sin förlorade älskare, död eller levande, ibland varsebliven som trädstam, ibland som lik. 

Musiken är atonal och klangrik, dynamiskt ombytlig utan tematiska strukturer, ändå som helhet mycket effektfull som spegling av mardröm och psykisk instabilitet, om inte ren galenskap. Schönberg ville skildra ett ögonblick av maximal stress utdraget som i slow-motion. Karnéus gav röstlig prakt och sensualism åt denna högspända expressionism.

I Bartóks opera är Blåskägg inte ensam på scenen - eller i sin borg, den som också kan ses som hans själ. Judith, hans nya kvinna är inbjuden och går husesyn. Genom hennes närvaro uppstår ett psykodrama i både yttre och inre bemärkelse. Det är genom henne som vi oroas, bländas och förfäras av det hon möter i borgen, när de sju dörrarna en efter en öppnas på hennes enträgna begäran. 

Blåskägg våndas visserligen av att tvingas överlämna nyckel på nyckel till sitt fördolda, men han fogar sig och går Judith till mötes. Till skillnad från den ursprungliga sagan om kvinnomördaren Blåskägg är libretton här omvandlad till en psykologisk avklädningshistoria driven av Judiths misstanke om att allt inte står rätt till. Varför är allt, även skattkammaren och de storslagna ägorna, så blodbesudlat? Å andra sidan, vad är det för begär som driver Judith till att tömma borgen på alla hemligheter? Svartsjuka? Hämnd? Maktlystnad?

Bakom den sjunde och sista dörren visar sig de tidigare hustrurna. Och här har Gomér av oklara skäl valt ursprungshistoriens sjutal även beträffande kvinnorna, medan Bartóks operalibretto stannade vid tre - Morgonen, Dagen och Aftonen - vilka skulle fullbordas med den fjärde, Natten. I sagan är de mördade, hos Bartók oklart om de är levande eller döda, även om de i hans själ uppenbarligen lever kvar. Och när väl Judith som inkarnation av Natten ansluter till de övriga och omsluts av borgen återstår endast den dunkla slutrepliken från Blåskägg om mörker, mörker och evig natt. 

Bartóks orkestermusik till detta drama är i mina öron helt bedårande, en tidig modernism av bästa märke. Här finns både stilla lyrik (vid anblicken av sjätte dörrens sjö av tårar) och dramatiska partier med full orkester förstärkt av brusande orgel (femte dörrens kungarike). Det klingar kärvt senromantiskt med betydande tillsatser av såväl skimrande impressionism som de brutala dissonanser som hör Bartók till. Och som väl bidrog till att verket länge ansågs ospelbart. 

För Nina Stemme i rollen som Judith finns bara lovord. Klangen och styrkan i hennes röst är naturligtvis hennes stora tillgång, men det imponerande sätt på vilket hon använder den för att gestalta ett musikaliskt innehåll hör också hit. Hennes medspelare, den tyske barytonen Johannes Martin Kränzle, var också en angenäm bekantskap i rollen som Blåskägg. Och sist men verkligen inte minst vill jag framhålla Filharmonikerna; deras genomlysta spel under ledning av Sakari Oramo var helt enkelt av världsklass, vilket är roligt att kunna konstatera.

Föreställningen gavs bara tre gånger under den gångna helgen. Jag är glad att jag förutsåg succén, men skulle gärna ha löst ännu en biljett om så varit möjligt. 

.

Kritik av den konventionella normkritiken

"Naturligtvis handlar det om normkritik. Och Don José får dessutom, för att visa sin dolda kvinnliga sida, vid ett tillfälle iklä sig en klänning. En normkritisk läsning av scenkonstens ständiga normkritik vore på tiden, eftersom stela konventioner står i vägen för konsten."

Claes Wahlin i en recension (Aftonbladet, 22/1) av nyuppsatta Carmen på Kungliga Operan.

Rigoletto

Kungl. Operans uppsättning av Verdis "Rigoletto" har genomgående lovordats, och för min del kan jag bara instämma. Sofia Jupithers regi understryker på ett fint sätt den puckelryggige buffonens försvarslöshet inför den förbannelse som uttalats över honom av de som makten haver, närmare bestämt det hov i Mantova där han hankar sig fram som intrigant gycklare.

Rigoletto är en föraktad krympling, men alls inget dygdemönster utan snarare en elak och självföraktande änkling utan släkt och vänner. I Karl-Magnus Fredrikssons gestalt är han trots allt rörande mänsklig i sin tilltagande utsatthet.

Berövad allt utom dottern Gilda lejer han till sist en yrkesmördare för att hämnas sin arbetsgivare, den liderlige och maktfullkomlige hertigen, en hämnd som även den slår fel och gör att han förlorar det enda som återstår av värde i livet. Nästa offer för hertigens förförelsekonst är nämligen Gilda, som blir så hjälplöst förälskad i honom att hon blundar för hans svekfullhet och utan faderns vetskap offrar sig i hans ställe. 

Det är en ond saga, byggd på Victor Hugos pjäs "Le Roi s´amuse", i vilken Verdi såg kvaliteter värdig en Shakespeare. Verdi svingade som vanligt sitt trollspö över historien och försåg den med ett flöde av melodisk dramatik. Skönsång och häftiga orkestereffekter avlöser varandra utan longörer. Enkla slagdängor sätter sig direkt i minnet - eller vad annat kan man säga om "La donna è mobile"? - och varvas med ytterst raffinerade stämvävar.

Mot slutet kommer så den fantastiska kvartetten - inte bara denna operas utan en av operakonstens absoluta höjdpunkter vad gäller ensemblesång. Scenen är yrkesmördaren Sparafuciles värdshus där hans syster Maddalena utgör ännu ett förälskat lockbete för hertigen, och dit Rigoletto fört sin dotter för att visa henne dennes trolöshet. Fyra personer, var och en upptagen av sin egen situation, sjunger ut sitt sinnestillstånd för allt vad tygen håller. Vilket innebär motsatsen till det allmänna kackalorum man kunde tänka sig, ty detta är inte ett meningsutbyte utan en gestaltning i musik av hur olika världen kan te sig för var och en i det moment när deras fortsatta existens står på spel. 

Det är hertigen som inleder med sina självsäkra utgjutelser över kärlekens sköna dotter: "Bella figlia dell´amore". Han riktar sig till Maddalena, som förtjust småskrattande avfärdar hans uppvaktning, medan Gilda förtvivlad klagar över vad hon tvingas bevittna och pappa Rigoletto, fylld av hämndbegär, försöker övertala Gilda att överge alla förhoppningar och fly. Snacka om kontrapunkt; snacka om musik!

Det är som sagt en fin uppsättning och samtliga medverkande gör bra ifrån sig. Har man hört en del inspelningar av all världens stora sångare genom tiderna kan jämförelser lätt bli orättvisa. Förutom Karl-Magnus Fredriksson i titelrollen gör Ida Falk Winland en övertygande insats som Gilda. Den italiensk-amerikanske tenoren Leonardo Capalbo, som gör hertigen, har en vacker men inte "stor" tenor, vilket gör att han ibland tar i mer än hans röst räcker till för. Men det är en randanmärkning, och hovkapellet och kören leds av dirigenten Lionel Bringuier till en som helhet mycket se- och hörvärd operaföreställning.

Foto: Kungl Operan. Markus Gårder.

PS. Det finns på Youtube (här) en gammal inspelning av den berömda kvartetten med några av förra seklets största sångare i aktion. Hertigen av Mantova var en av Luciano Pavarottis stora roller, och här visar han sig i all sin glans tillsammans med en kättjefull Maddalena (kreerad av Isola Jones i ett dekolletage som man inte bör låta sig distraheras alltför mycket av), Leo Nucci som Rigoletto och sist men inte minst, Joan Sutherland som en sångligt helt makalös Gilda, om än till det yttre mest lik en gammal hagga som kunde varit pappa Rigolettos mor eller möjligen hustru. Men vad gör det när hon som sista ton sätter ett höga D som naturligtvis bringar publiken på fall. Det ska sägas att detta inte har någon täckning i Verdis partitur, men jag tvivlar på att han skulle haft något att invända.

Blodröd hämnd på Operan

Jag begav mig till Kungl Operan i lördags, främst för att få höra Iréne Theorin. Hon hör ju till de storheter i det dramatiska sopranfacket som sällan gästar Sverige men är desto mer känd och uppburen internationellt. Ja, visst lockade mig operan också - just det att få höra Theorin i en av Birgit Nilssons paradroller, nämligen  som Elektra i Richard Strauss´ opera med samma namn.

Och Theorin sjöng så salongen vibrerade, men vad mera var - en annan sopran gjorde sig lika bemärkt i rollen som systern Chrysosthemis i detta verk som kräver röster med det mesta möjliga av kraft och stålblank lyster. Varifrån kom som från ingenstans detta unga stjärnskott - Cornelia Beskow - som sjunger med en röst och en inlevelse som fick mig att kippa efter andan? (Jo, tydligen har hon redan gjort intryck som Wagnersångerska, så här har vi med all säkerhet en lysande karriär att vänta).

Dessa båda och därtill mezzon Katarina Dalayman som modern Klytaimnestra gör att jag utan överdrift kan påstå att jag lyssnade till en föreställning i världsklass. Särskilt som Hovkapellet under ledning av Simone Young inte behövde hålla tillbaka orkestern utan tvärtom briljerade i Strauss´ lika brutala som praktfulla musik. 

Det är märkligt vilken djärv modernism Strauss skapade i sina tidiga operor, i denna och i Salome, där komplexiteten, de rytmiska kasten och de dissonanta utbrotten endast undantagsvis avlöses av lyrisk senromantik. Vilket likväl sker när systrarna sörjer (det falska) meddelandet om brodern Aigisthos´död eller när Elektra stapplande sjunker ihop av sorg mellan utbrotten av hatisk hämndlystnad.

Vad är det då som motiverar denna omskakande, bitvis överspända musik? Givetvis innehållet i det klassiska drama av Sofokles som utgör underlaget för Hugo von Hofmannsthals libretto. Givetvis historien om den fatala familjekonflikt där kung Agamemnon dödats av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare, och där dottern Elektra blir besatt av hämndbegär och drömmer om en rituell och blodig uppgörelse. Hon hoppas på broderns återkomst och dådkraft, medan systern fruktar för vad som kommer att hända och helst vill leva en vanlig kvinnas liv med familj och barn. Det är förvisso Elektras önskningar som går i uppfyllelse om än till ett högt pris; hon klarar inte triumfen med livet i behåll.

Föreställningen är även som teater mycket välspelad, i regi av den i sådana här sammanhang pålitlige Staffan Valdemar Holm. Scenografin (av hustrun Bente Lykke Möller) är extremt renskalad, endast bestående av två purpurfärgade block åtskilda som av en djup spricka, en smal korridor. Bakom dessa gigantiska väggar döljer sig brottsplatserna, framför dem visas det psykiska drama så som det satt sig i kropp och röster. Att all denna psykiska anspänning till sist medför att benen inte längre bär och rörelser och kommunikation blir till spattig hysteri, ter sig helt följdriktigt.

Som sagt var, en imponerande operaföreställning som har det mesta man kan begära. Sista föreställningen går på söndag.

Foto: Sara Strandlund. (Iréne Theorin och Cornelia Beskow i bilderna).

Oförglömlig Händel

Emmanuelle Haïm. Foto: Marianne Rosenstiehl

När jag i höstas såg att Emmanuelle Haïm skulle komma till Berwaldhallen förstod jag att det skulle bli en konsert utöver det vanliga. Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och fyra solister skulle hon presentera ett av Georg Friedrich Händels oratorier. 

Inte för att jag kände till oratoriet ifråga, ett ungdomsverk med den fascinerande titeln "Il trionfo del Tempo e del Disinganno", eller på svenska: "Tidens och insiktens triumf", uruppfört i Neapel 1707. Men jag visste att Haïm med ett antal kritikerrosade skivinspelningar gjort sig känd som en av världens främsta barockspecialister, och med en sådan status följer som regel möjligheten att välja de allra bästa sångsolisterna. Tänkte jag, och mina löftesrika aningar besannades med råge. Konserten i lördags förtjänar de högsta lovord, publikens bifall var närmast extatiskt.

Konsertant opera kan man gott kalla oratorier av ett slag som på det här sättet visar prov på ett elegant kringgående av påvens ogillande av operakonsten. Inspirerad av italiensk opera och på plats i Rom anpassade sig Händel till restriktionerna och valde här till och med en text skriven av en kardinal. Ändå är det mer ett allmänmänskligt drama än ett religiöst.

Fyra solister (då för tiden kastrater) fick personifiera Tiden och Insikten i kamp med Skönheten och Njutningen. Skönheten står i centrum för dispyterna kring hennes frestande förbindelser med Njutningen. Hon blir rov för motstridiga känslor när en del bistra sanningar om tidens härjningar och skönhetens förgänglighet uppenbaras; den desillusionerande insikten om det obeständiga i njutningen talar för att räddningen undan tidens herravälde endast ligger i det hinsides eviga. Redan titeln anger vilka som avgår med segern, även om musikens skönhet förstucket talar om något helt annat.  

Musiken är nämligen ett rent under, inte minst med tanke på att den är en 22-årings verk under en flerårig upptäcktsfärd i Italien. Den är vacker, medryckande, rikt varierad. Drygt två och en halv timmar (inklusive paus) försvann utan ett dött moment, mycket tack vare sångprestationerna (några soli och ett par duetter var rent hisnande), men även en orkester som bytt till en del sensträngar och utökats med ett par teorber och cembali under Haïms inspirerande ledning. Sandrine Piau (Skönheten) har jag hört förr och visste vad hon går för, men de övriga solisterna - Inga Kalna (Njutningen), Romina Basso (Insikten) och Michael Spyres (Tiden) - visade sig vara av samma förnämliga klass. 

Så det blev en oförglömlig afton i Berwaldhallen och jag är tacksam att Emmanuelle Haïm med denna lysande tolkning nyfrälst mig till Händels musik. Nog visste jag att Händel är långt mer än "Messias", kungligt fyrverkeri och en del melodiösa örhängen. Men hur mycket återstår inte att upptäcka hos denne produktive mästare när ett mindre känt ungdomsverk visar sig vara av denna omistliga art?

PS. Konserten från i fredags sändes direkt i SR, P2. Finns att lyssna till här. 

Dygdiga synder i Göteborg

Göteborgsoperan ger för närvarande två enaktare, sinsemellan mycket olika men med viss tematisk koppling till de klassiska dödssynderna. I ena fallet (Kurt Weill: "Die Sieben Todsünden") anförs samtliga sju dödssynder, i det andra (Giacomo Puccini: "Gianni Schicchi") är det mer fråga om allmän egoistisk gemenhet med tonvikt på girighet, vrede och avund. I det förra fallet allvarsamma ord (av Berthold Brecht), i det senare gyckel med mänskliga svagheter med referenser till en skälm i renässansens Florens (och i Dantes "Divina Commedia").

Jag har aldrig tidigare sett och bara delvis hört dessa verk. Bägge är dock vad musiken anbelangar rätt typiska för sina upphovsmän, så på vis känns allt välbekant. Weills öronvänliga blandning av tysk kabarévisa och amerikansk jazz kommer här till uttryck i en serie ballader till symfoniorkester. Genrebeteckningen är ballet chanté, där följaktligen koreografin spelar en större roll än intrig och skådespeleri. 

En kvinna sjunger tillsammans med medlemmar av baletten om sig själv och systerns resa genom sju amerikanska storstäder som var och en får representera erfarenheten av en dödssynd. Hoppet gäller att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att till sist kunna slå sig ned i eget hus i Louisiana. 

Men kan synd verkligen skiljas från dygd i en tid när det narcissistiska jagets självhävdelse premieras? Även värdegrunder kan transformeras. Lättja, högmod, vrede, frosseri, otukt, girighet och avund - ingetdera ter sig längre särskilt dödsbringande.

Edda Magnasons sång fungerar fint i den väl utstakade tradition som har Lotte Lenya, Gisela May och andra stora föregångare. Och i fönstren till det stora huset som dominerar scenen anar vi dunkelt vad sången och dansen meddelar om resans händelser. 

"Gianni Schicchi" är en reguljär opera som ingår i en trippel av separata enaktare ("Il trittico") som Puccini komponerade under senare delen av sin karriär. Som enda komiska opera i hans framgångsrika produktion handlar den om det omedelbara efterspelet till en rik mans död. 

Släkten/arvingarna är samlade och begråter den stackars döde, men när testamentet öppnas och alla ser sig bestulna på arvet som odelat går till kyrkan, leder det till både raseri, dispyter och nervös aktivitet. Bästa idén om hur man ska snuva munkarna på pengarna står den unge Rinuccio (Jung So Yun) för, han som är förälskad i Lauretta (Anna Johansson), dottern till en viss Gianni Schicchi (Åke Zetterström), en listig filur som är känd för att fixa det mesta. Honom borde man anlita.

Schicchi anländer, och eftersom ingen förutom de närvarande ännu känner till den gamles död kommer han på den briljanta idén att iklä sig rollen av gubben på dödsbädden. Liket forslas undan och en notarie tillkallas som kan nedteckna den simulerat döendes sista vilja. Allt löper enligt plan tills skojaren slutligen överraskar alla genom att deklarera att de verkliga dyrgriparna ska tillfalla "min käre vän Gianni Schicchi". 

Musiken är varierad med den blandning av lättsmälta dissonanser och skön melodik som kännetecknar Puccini. Och någonstans mitt i stannar allt upp för det insmickrande örhänge som alla mer än en gång hört: "Oh mio babbino caro".

Det hela är inte bara komiskt utan riktigt roligt, i synnerhet när det framspelas så bra som i det här fallet. Även orkestern under ledning av Antony Hermus låter utmärkt, och samtliga sångare är av god klass. 

Regin för de båda föreställningarna står David Radok för. 

Foto (ovan): Åke Zetterström i rollen som Gianni Schicchi - foto: Mats Bäcker

Foto (nedan): EJ.

Eugen d´Albert - från albumblad till opera

I min kikare inriktad på mindre känd pianomusik dök för några år sedan upp ett nytt namn på den del av stjärnhimlen där de nästan helt slocknade tonsättarna ibland glimtar fram. Jag fann ett charmerande stycke - "Albumblatt" - vars upphovsman var en viss Eugen(e) d´Albert, en skotsktysk herre som ofta bytte hemland och ännu oftare fruar, en virtuos pianist, tonsättare och musikhögskolechef som en gång i tiden var vida känd i både Europa och USA. 

Han föddes i Glasgow 1864, men flyttade i unga år till Tyskland och betraktade sig därefter som tysk, åtminstone tills han de sista åren bosatte sig i Zürich, Schweiz. Efter tre medborgarskap och inte mindre än sex äktenskap dog han i Riga 1932, 67 år gammal.

Hans tidiga identifikation med den tyska kulturen förde honom till studier i Wien, där han kom i kontakt med både Brahms och den åldrige Liszt, som i honom såg sin favoritelev, vilket senare ledde till en fortsatt karriär i Weimar och Berlin. Även Richard Strauss uppskattade den skicklige pianisten och tillägnade honom sin "Burlesque" för piano och orkester.

Av andra data framgår att han var en tämligen produktiv tonsättare i den romantiska traditionen med orkesterverk (bland annat en symfoni, flera pianokonserter och en cellokonsert), ett par stråkkvartetter, pianostycken, vokalverk och, inte minst, 21 operor på opuslistan. Av allt detta är operan "Tiefland" (1903) mest känd och det verk som fortfarande spelas ibland, företrädesvis i Tyskland. 

Som operatonsättare har hans stil karakteriserats som tysk verismo, vilket inte alls är så dumt. Efter att ha hört denna opera (via Spotify) kan jag inte säga annat än att jag blev imponerad. Visserligen rör det sig inte om något originellt tonspråk, men denna mix av Wagner, Strauss och Mascagni är skickligt hopkommen och verkligen ingen oäven musikdramatik.

På pianomusikens område är han mest känd för sina Bach-transkriptioner, men de som upptäcker hans pianosonat erkänner en god hantverkare i Brahms efterföljd. De båda pianokonserter som finns kvar (den första som han skrev som 16-åring har gått förlorad) är ungdomsverk, briljant och virtuos musik med ett stort inslag av lyriskt välljud. Nog var han i den musiken lisztian så att det märks.

Åter till det där stycket som gjorde mig uppmärksam på hans existens. "Albumblatt" tillhör de mer vaga och anspråkslösa beteckningar man kan ge ett pianostycke, men jag menar att det i det här fallet rör sig om en sådan där fullträff som man ibland finner även i det lilla formatet. På endast sex notblad lyckas d´Albert här uppväcka ett innerligt minne och förvandla det till ett attraktivt tonsmycke.

Det var som sagt ett antal år sedan och jag plockade fram noterna på nytt. De visade sig inte alls vara så enkla som jag mindes dem och som notbilden först ger intryck av. Jag har ju inte heller längre de färdigheter vid klaviaturen som jag en gång hade. Men de där legatobågarna som binder samman en en rad uppbrutna ackord mot en sirlig melodi, håller faktiskt för hur många spelningar som helst. Och är med andra ord väl värda att lägga ner lite övning på.
___________________

Tidigare fanns en inspelning av "Albumblatt" på Spotify som nu försvunnit därifrån. Noterna finns dock i det förträffliga notbiblioteket IMSLP.