Jag begav mig till Kungl Operan i lördags, främst för att få höra Iréne Theorin. Hon hör ju till de storheter i det dramatiska sopranfacket som sällan gästar Sverige men är desto mer känd och uppburen internationellt. Ja, visst lockade mig operan också - just det att få höra Theorin i en av Birgit Nilssons paradroller, nämligen som Elektra i Richard Strauss´ opera med samma namn.
Och Theorin sjöng så salongen vibrerade, men vad mera var - en annan sopran gjorde sig lika bemärkt i rollen som systern Chrysosthemis i detta verk som kräver röster med det mesta möjliga av kraft och stålblank lyster. Varifrån kom som från ingenstans detta unga stjärnskott - Cornelia Beskow - som sjunger med en röst och en inlevelse som fick mig att kippa efter andan? (Jo, tydligen har hon redan gjort intryck som Wagnersångerska, så här har vi med all säkerhet en lysande karriär att vänta).
Dessa båda och därtill mezzon Katarina Dalayman som modern Klytaimnestra gör att jag utan överdrift kan påstå att jag lyssnade till en föreställning i världsklass. Särskilt som Hovkapellet under ledning av Simone Young inte behövde hålla tillbaka orkestern utan tvärtom briljerade i Strauss´ lika brutala som praktfulla musik.
Det är märkligt vilken djärv modernism Strauss skapade i sina tidiga operor, i denna och i Salome, där komplexiteten, de rytmiska kasten och de dissonanta utbrotten endast undantagsvis avlöses av lyrisk senromantik. Vilket likväl sker när systrarna sörjer (det falska) meddelandet om brodern Aigisthos´död eller när Elektra stapplande sjunker ihop av sorg mellan utbrotten av hatisk hämndlystnad.
Vad är det då som motiverar denna omskakande, bitvis överspända musik? Givetvis innehållet i det klassiska drama av Sofokles som utgör underlaget för Hugo von Hofmannsthals libretto. Givetvis historien om den fatala familjekonflikt där kung Agamemnon dödats av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare, och där dottern Elektra blir besatt av hämndbegär och drömmer om en rituell och blodig uppgörelse. Hon hoppas på broderns återkomst och dådkraft, medan systern fruktar för vad som kommer att hända och helst vill leva en vanlig kvinnas liv med familj och barn. Det är förvisso Elektras önskningar som går i uppfyllelse om än till ett högt pris; hon klarar inte triumfen med livet i behåll.
Föreställningen är även som teater mycket välspelad, i regi av den i sådana här sammanhang pålitlige Staffan Valdemar Holm. Scenografin (av hustrun Bente Lykke Möller) är extremt renskalad, endast bestående av två purpurfärgade block åtskilda som av en djup spricka, en smal korridor. Bakom dessa gigantiska väggar döljer sig brottsplatserna, framför dem visas det psykiska drama så som det satt sig i kropp och röster. Att all denna psykiska anspänning till sist medför att benen inte längre bär och rörelser och kommunikation blir till spattig hysteri, ter sig helt följdriktigt.
Som sagt var, en imponerande operaföreställning som har det mesta man kan begära. Sista föreställningen går på söndag.
Foto: Sara Strandlund. (Iréne Theorin och Cornelia Beskow i bilderna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar