Redan när Stefan Zweig (1881-1942) för några år sedan åter kom i ropet med sina memoarer - "Världen av igår" (Ersatz, 2011) - hade jag tänkt läsa den. Centraleuropeiska författare har sedan länge legat mig varmt om hjärtat och jag förstod av recensionerna att den här minnesboken var något mer än en självupptagen redogörelse för ett liv på den europeiska parnassen.
Efter att nu ha läst de nästan femhundra sidorna ska jag försöka sammanfatta mina intryck. Omständigheterna kring bokens tillkomst är att den en gång så framgångsrike judiske författaren befinner sig i exil i omväxlande Nord- och Sydamerika. Hans böcker tillhör dem som bränns på bål efter nazismens maktövertagande i Tyskland och annekteringen av hemlandet Österrike. Det andra världskriget är ett pågående faktum.
Han är visserligen kosmopolit och en van resenär men saknar ändå Europa, sitt land och sina tillhörigheter. Han skriver utan tillgång till andra källor än minnet, och det blir en krönika om ett liv i en tid av revolutionerande förändringar: uppväxten i slutfasen av det habsburgska Wien, det första världskrigets fasor, mellankrigstidens omvälv-ningar med hyperinflation och uppseglingen av fascism, nazism och bolsjevism till reella maktpositioner. Till saken hör också att han efter fullbordad levnadsteckning, en berättelse i hög grad fokuserad på världen omkring honom, begår självmord tillsammans med sin nya unga hustru. Det sker i Brasilien i februari 1942.
Viss kritik har anförts mot att Zweig ger en alltför idylliserad bild av världen av igår, av de åren när Zweig växte upp i välbeställda kretsar i Wien. Men det fina med den här boken är att den är öppen för motstridiga bilder, att han mot bakgrund av vad som sedan sker i och med krig och revolutioner betraktar de sista decennierna av den habsburgska eran i ett försonligt ljus, eftersom den erbjöd en tillvaro av trygghet och stabilitet trots väldets brokiga samling av regioner och folkgrupper. Samtidigt sparar han inte på kritiken mot baksidorna, bland annat den auktoritära skolundervisningen och en förtryckande och hycklande sexualmoral.
En annan dubbelhet gäller Zweigs uttalade ovilja mot att blanda sig i politiken samtidigt som han som humanist och pacifist aktivt engagerar sig i ett fredsarbete för kontakter nationerna emellan. Dit hör till exempel det långvariga samarbetet med den franske kollegan Romain Rolland. Dessa båda föregriper europatanken på ett intressant sätt, och man anar vad Stefan Zweig i dagens läge skulle säga om den hotande söndringen inom EU. Jag kan inte låta bli att citera ett lite längre stycke som visar Zweigs hållning till värvningsförsöken och det politiska spelet:
"Det dröjde inte länge förrän jag märkte hur få man egentligen kunde lita på, och då jag inte ville dras in i politiken blev mitt umgänge allt mer begränsat. Men även i pålitliga personers sällskap tröttnade jag på de eviga och ofruktbara diskussionerna och den enträgna inordningen i radikala, liberala, anarkistiska, bolsjevikiska och opolitiska grupper. För första gången lärde jag mig känna igen den professionelle revolutionärens eviga typ, som känner sig lyft över sin obetydlighet enbart genom det oppositionella i sin ställning och klamrar sig fast vid det dogmatiska, eftersom han själv saknar en fast inte hållpunkt.Att bli kvar i detta pratande virrvarr var liktydigt med att själv förvirras, odla osäkra gemenskaper och äventyra sin egen övertygelses moraliska trygghet. Därför drog jag mig undan." (sid 304 i pocketupplagan)
Personporträtten fann jag oftast mycket intressanta. I kraft av sin egen berömmelse mötte Zweig inte bara lika berömda författarkolleger utan även statsmän, musiker och konstnärer. Ungdomsåren präglades av brådmogna snillen som Hugo von Hofmannsthal, vars lyrik och intellektuella briljans framstod som ett ouppnåeligt ideal för unga konstnärligt syftande gymnasister som han själv. En annan var Rainer Maria Rilke, som beskrivs som ensam, allvarlig och försynt, en redan i sin samtid oändligt beundrad legend. Följande mening är belysande för andan i Zweigs uppväxtmiljö:
"Att ha sett Gustav Mahler på gatan var en händelse som man nästa morgon stolt berättade för kamraterna som en personlig triumf, och när jag en gång som pojke blev presenterad för Johannes Brahms och han vänligt klappade mig på axeln, var jag i några dagar alldeles yr i huvudet över den oerhörda tilldragelsen." (sid 58)
Theodor Herzl och Rudolf Steiner hör till de tidiga bekantskaperna. Senare tillkommer män som James Joyce, Maksim Gorkij, Sigmund Freud och Walther Rathenau, och bland tonsättarna Ferrucio Busoni och Richard Strauss, där framför allt samarbetet med Strauss är särskilt intressant eftersom det komplicerades men inte hindrades av Strauss´ opportunism och officiella status under nazismen. Några sidor om ett besök hos Auguste Rodin i hans ateljé hör också till det för Zweig minnesvärda och blir det också för läsaren.
Det jag kan undra över är att personer som rimligen borde funnits med utelämnats. Varken Joseph Roth, Herman Broch eller Robert Musil omtalas. Inte heller den misantropiske satirikern Karl Kraus nämns, förvisso en författare av helt annat kynne än det som väckte Zweigs sympatier. Bröderna Thomas och Heinrich Mann nämns bara i förbigående, om än med respekt.
Nåväl, för varje memoarförfattare gäller att ett urval måste göras. En annan motpol, Ernst Jünger, lyser också med sin frånvaro, även om jag kan ana en polemik riktad mot honom i ett avsnitt där Zweig berör det faktum att även framstående kolleger fallit offer för nationalism och dyrkan av kriget som stålbad.
Zweig visar sig också skicklig som miljöskildrare. Hans beskrivning av en långsam och strapatsfylld tågresa från Schweiz hem till Österrike strax efter första världskrigets slut blixtbelyser krigets utarmande konsekvenser och fastnar i minnet.
Till sist några ord om stilen. Boken är förbluffande lättläst och saknar nästan helt långrandiga och tröttande avsnitt. Prosan flödar naturligt trots långa meningar och ett utpräglat skriftspråk. (Den reviderade översättningen av Hugo Hultenberg är mycket bra). Zweig berör själv på ett ställe sin estetik och konstaterar att han är obarmhärtig i sin strävan att eliminera allt överflödigt från sin text. Han säger sig inte ha något emot "att åttahundra av tusen sidor vandrar i papperskorgen" om så krävs för att nå rätt tempo och en koncentration där bara essensen återstår. Man får nog säga att han i det här fallet lyckades rätt väl med den föresatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar