Oförglömlig Händel

Emmanuelle Haïm. Foto: Marianne Rosenstiehl

När jag i höstas såg att Emmanuelle Haïm skulle komma till Berwaldhallen förstod jag att det skulle bli en konsert utöver det vanliga. Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och fyra solister skulle hon presentera ett av Georg Friedrich Händels oratorier. 

Inte för att jag kände till oratoriet ifråga, ett ungdomsverk med den fascinerande titeln "Il trionfo del Tempo e del Disinganno", eller på svenska: "Tidens och insiktens triumf", uruppfört i Neapel 1707. Men jag visste att Haïm med ett antal kritikerrosade skivinspelningar gjort sig känd som en av världens främsta barockspecialister, och med en sådan status följer som regel möjligheten att välja de allra bästa sångsolisterna. Tänkte jag, och mina löftesrika aningar besannades med råge. Konserten i lördags förtjänar de högsta lovord, publikens bifall var närmast extatiskt.

Konsertant opera kan man gott kalla oratorier av ett slag som på det här sättet visar prov på ett elegant kringgående av påvens ogillande av operakonsten. Inspirerad av italiensk opera och på plats i Rom anpassade sig Händel till restriktionerna och valde här till och med en text skriven av en kardinal. Ändå är det mer ett allmänmänskligt drama än ett religiöst.

Fyra solister (då för tiden kastrater) fick personifiera Tiden och Insikten i kamp med Skönheten och Njutningen. Skönheten står i centrum för dispyterna kring hennes frestande förbindelser med Njutningen. Hon blir rov för motstridiga känslor när en del bistra sanningar om tidens härjningar och skönhetens förgänglighet uppenbaras; den desillusionerande insikten om det obeständiga i njutningen talar för att räddningen undan tidens herravälde endast ligger i det hinsides eviga. Redan titeln anger vilka som avgår med segern, även om musikens skönhet förstucket talar om något helt annat.  

Musiken är nämligen ett rent under, inte minst med tanke på att den är en 22-årings verk under en flerårig upptäcktsfärd i Italien. Den är vacker, medryckande, rikt varierad. Drygt två och en halv timmar (inklusive paus) försvann utan ett dött moment, mycket tack vare sångprestationerna (några soli och ett par duetter var rent hisnande), men även en orkester som bytt till en del sensträngar och utökats med ett par teorber och cembali under Haïms inspirerande ledning. Sandrine Piau (Skönheten) har jag hört förr och visste vad hon går för, men de övriga solisterna - Inga Kalna (Njutningen), Romina Basso (Insikten) och Michael Spyres (Tiden) - visade sig vara av samma förnämliga klass. 

Så det blev en oförglömlig afton i Berwaldhallen och jag är tacksam att Emmanuelle Haïm med denna lysande tolkning nyfrälst mig till Händels musik. Nog visste jag att Händel är långt mer än "Messias", kungligt fyrverkeri och en del melodiösa örhängen. Men hur mycket återstår inte att upptäcka hos denne produktive mästare när ett mindre känt ungdomsverk visar sig vara av denna omistliga art?

PS. Konserten från i fredags sändes direkt i SR, P2. Finns att lyssna till här.