Paolo Veronese, en av de stora renässansmålarna, målade tavlor som i mått mätt tillhör de allra största men som också till innehållet var både storslagna och kontroversiella. Han fick uppdraget att måla Nattvarden till kyrkan San Giovanni e Paolo i Venedig, vilket han gjorde på ett sätt som föranledde inkvisitionen att kalla honom till förhör.
Veronese hade inte bara skildrat Jesus och lärjungarna vid den sista måltiden, utan även fyllt de stora ytorna till höger och vänster med ett myller av personer som var fullt upptagna av annat än den betydelsefulla måltiden i tavlans centrum. Här finns tyskar på fyllan, turbanförsedda gäster, gycklare och dvärgar, hund och katt som lurar på varandra och en stämning som knappast intygar stundens allvar.
Veronese fick underkänt, men han vägrade ändra någonting och löste det i stället med att döpa om verket till "Festen i Levis hus" - en anspelning på ett av de tillfällen då Jesus enligt evangelierna inviterades till en måltid hos fariséer och andra mer eller mindre respektabla personer.
I Pinacoteca Brera i Milano finns en annan "Nattvarden" av samme Veronese, och på väggen mitt emot dessutom ytterligare en av hans måltidsskildringar - "Festen i Simons hus" - även den med hänsyftning på en passus i Lukasevangeliet.
Dessa båda tavlor är i likhet med den i Venedig i stort format och skildrar en uppsluppen festyra bland överförfriskat folk som verkar ägna Jesus ett mycket måttligt intresse. Här har dock scenen mindre drag av bankett, mer av intim middags-bjudning.
Just denna "Nattvarden" är visserligen förhållandevis återhållsam, uppdelad som den är med en pelare som hjälpligt avskiljer Jesus och lärjungarna från det som i övrigt utspelar sig. Men det är som vanligt det ostyriga som händer vid sidan av när människor samlas för att fira någonting som tycks intressera Veronese mest. Eller så är det helt enkelt hans sinne för liv och rörelse som avgör att de här motiven attraherar honom så mycket.
Det mest lössläppta partyt är det i Simons hus (som för övrigt finns i ännu en version i Turin). Maria Magdalena tvår Jesu fötter längst till vänster, men i den övriga röran kring bordet är både ung och gammal redan så rusiga och uppspelta att ingen verkar kunna sitta still på sin egen plats.
Veroneses förkärlek för fester som motiv går igen även i "Bröllopet i Kana" där Jesus som bekant förvandlade vatten till vin och sålunda, kan man tänka, gav konstnären poetisk licens att skildra en livlig tillställning kring det uppdukade långbordet, där för övrigt samtida prominenser är inplacerade och konstnären själv står för underhållningen i skepnad av musiker (tillsammans med kollegerna Tizian och Tintoretto). Den tavlan finns i Louvren.
Att Paolo Veronese var en av de tre stora i venetianskt 1500-tal är odisputabelt (Tizian och Tintoretto var de båda andra) och som berättare är han kanske den styvaste av dem alla. Myllret av människor kring de rikt dukade borden i hans mest berömda tavlor är befriade från högtidlighet och djupsinne. De bjuder i stället på god underhållning om man tar sig tid att titta närmare på dem. Vilket i högre grad än vanligt bör ske på plats så att man kan skifta mellan helheten och alla roande detaljer, allt alltid utfört i en kolorit lika livlig som festerna själva. Den sceniska inramningen må vara pampig (som i "Levis hus") - men, tycks Veronese vilja säga, när väl mat och dryck serveras försvinner snart all stelhet och konvenans.
Det var när jag i somras slank in på Pinacoteca Brera i Milano som jag återupptäckte Veronese. När jag sedan i höstas i Venedig gick till Accademia för att återse "Festen i Levis hus" visade sig delar av museet vara under renovering, däribland den sal där just den tavlan upptar en hel vägg. Den hade begripligt nog inte kunnat flyttas för visning i en annan sal. Synd, men nästa gång ska jag titta närmare på vem som flörtar med vem, kyparnas eleganta rörelser, den där mannen som blöder näsblod, och han som sitter och petar tänderna, papegojan på gycklarens axel och andra festliga detaljer som Veronese fick stå till svars för.
Vad hade de där att göra? Jo, lär Veronese ha svarat, så här kan det se ut, olyckor kan hända och ibland kan en papegoja passa in av rent dekorativa skäl. Kanske kunde han också ha svarat att så där artar sig ju fester enligt hans egen venetianska erfarenhet.
Och möjligen är det inte bara självbespegling, det där med att se sig som en av de inbjudna och placera in sig själv i bilden? Kanske är det en uppmaning till oss andra, vem som helst, att också göra det.
Bilderna:
Festen i Levis hus av Veronese, lån från Wikipedia
Nattvarden, Veronese (foto:EJ)
Festen i Simomns hus (foto: EJ
Pinacoteca Brera, Milano (foto: EJ)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar