Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 30 oktober 2017

Helgens möten med Grigory Sokolov



Sedan 2004 har Grigory Sokolov med två undantag årligen återkommit till Stockholms Konserthus. Åtminstone hälften av dessa tillfällen har jag befunnit mig på plats. Så även denna sena oktobersöndag när han spelade sonater av Haydn och Beethoven.

Denna gång mötte jag honom också på ett alldeles särskilt sätt. Mer om det senare.

Haydn skrev galant och lyckligt i dur, det är så vi oftast känner honom. Så även i de talrika klaversonaterna vars wienklassicistiska format i hög grad är hans egen uppfinning. Sokolov valde emellertid den här aftonen tre mollstämda sonater ur Hob. XVI: nr 44 i g-moll, nr 32 i h-moll och nr 36 i ciss-moll. Speciellt sista prestosatsen i nr 32 ger prov på en kompositör på energiskt högvarv som välkommen omväxling till det rikt varierade och ornamenterade glitter som annars är hans signum. 

Sokolovs oändligt delikata anslag kommer helt till sin rätt i stycken som dessa. Och nog är det signifikativt för denne den moderna konsertflygelns främste domptör att inför paus droppa sista tonen i sista satsens menuett och trio i nr 36 som om den - i pianissimo - vore värd allt vad som sammantaget föregått den.

Efter paus fortsatte molltonen med Beethoven, först den tjugosjunde sonaten i e-moll och sist hans sista i c-moll, op.111. 

Vad är det Beethoven försöker fastslå i de mäktiga inledande ackorden i sista pianosonaten? Det är inget enkelt sakförhållande, det kan man förstå av kasten mellan tvivel och upproriskhet som omedelbart följer. Jag nöjer mig med antagandet att det gäller storm och längtan i den musikaliskt slagkraftigaste formen. Sista satsens Arietta är ingenting mindre än ett mirakel, ett pianomusikens testamente till eftervärlden. För min del har den varit min favorit bland Beethovens sonater sedan jag i unga år lyssnade till den på en LP med Maurizio Pollini.

Vad finns att säga om Sokolovs utförande, annat än att jag blev helt hänförd. Mästaren gav sig den här musiken helt i våld, och jag fick känslan av att han höll hela publiken i ett andlöst grepp när han lät variationerna flöda med utnyttjande av hela klaviaturen från sprödaste diskantblänk till mullrande basgångar. Herregud, vilken musik och vilket musicerande!

Sedan som vanligt den generöst tilltagna extrakonserten. Även denna gång inte mindre än sex extranummer. Av Schubert ett stycke ur Moment Musicaux, sedan Chopin, ett par Nocturner och ett par preludier ur 24 Preludier. Även ett stycke av Rameau, som ju sedan gammalt hör till Sokolovs repertoar.

Och mitt särskilda möte med Grigory Sokolov den här gången? Så här var det. Jag satt med min hustru på flyget hem från Venedig i lördags, jag vid gången, hustrun till vänster om mig och längst in vid fönstret en äldre man. Jag läste i Jean Gionos "An Italian Journey" och försökte vila en stund. Mot slutet av resan tittade jag förbi min hustru och blev plötsligt varse profilen på mannen som satt bredvid henne som ovanligt bekant. Varpå jag viskade i hennes öra: Jag tror att du sitter bredvid Grigory Sokolov. Nej, aldrig, viskade hon tillbaka och tittade roat på mig. Han skulle aldrig sitta intryckt i en trång Norwegian flight. 

Jag fortsätter att förstulet snegla åt vänster, och det måste förbanne mig vara Sokolov i egen hög person som sitter där; en sådan dubbelgångare existerar inte i sinnevärlden. Så jag viskar på nytt i hustruns öra: Jag är säker, hundra procent säker, det är Sokolov. Hon tittar leende på mig, nu något mindre misstroget.

Mästerpianisten sitter försjunken i tankar, tittar växelvis ut genom fönstret och ned i sin vänstra handflata där han gömmer ett flerdubbelvikt papper som fylls med små snabba noteringar. Jag får för mig att han för sitt inre öga och öra går igenom ett partitur. Eller kanske är han också en poet som fångar något i associationsflödet?

Planet tar mark på Arlanda. Vi sitter nästan längst bak och folk väntar och trängs i gången. Jag passar på tillfället och lutar mig över hustruns knän och säger: Excuse me, sir, aren´t you Grigory Sokolov? 

Han bekräftar att så är fallet, och jag sträcker fram min hand och tackar för alla fina konsertupplevelser han gett mig. Han tar min hand, skiner upp och tackar, vänligheten själv. (Det slår mig att jag aldrig tidigare sett Sokolov le, varken på konserter eller på bild). Jag säger att jag ser fram emot morgondagens konsert, och han berättar att det blir tre sonater av Haydn och två av Beethoven. Till sist en nyfiken fråga: bor han i Venedig? Nej, säger han, jag bor i Verona. Vilken avundsvärd hemort, tänker jag men säger inget.

Jag går av planet och har med ens fått innebörden av begreppet star struck fullkomligt klar för mig.



Foto: EJ

PS. För tidigare inlägg om Sokolov, se kolumnen här intill (sammanlagt 6 bloggposter)

söndag 22 oktober 2017

Humorlöst på svenska parnassen?



En amerikansk författare - Garrison Keillor - har yttrat som sin bestämda mening att svenskarna borde fråntas rätten att utdela Nobelpriset i litteratur på grund av deras fatala brist på känsla för humor i litterära sammanhang.

En ung svensk författare och skribent på DN Kultur - Kristofer Ahlström - har i sin tur tagit attacken på allvar och försöker i en lång artikel med intervjuinslag undersöka om det ligger något i detta. Han börjar med att uppsöka bokhandelns hylla för "roliga böcker". Och snuddar sedan liksom i förbigående vid ett antal namn, varav de flesta är utländska. Goddag, yxskaft!

Ingenting i det han skriver kommer att övertyga amerikanen om att han har fel, den saken är klar. Att kunna skriva en både roande och djupsinnig prosa full av humor är förvisso få författare förunnat.

Jag begriper bara inte hur någon kan skriva en sådan artikel som svar på tal utan att med ett ord nämna Torgny Lindgren.



Den goda hösten



Höstrusk talar vi gärna om och drar, hukande och lätt framåtlutade, ihop axlarna under ett paraply som helst vill gå till väders. Hu! Hellre stanna inomhus än trampa runt på de av våta löv slippriga trottoarerna.

Men en annan dag kan vi i stället prisa den andra hösten, de dagar när himlen är hög och blå och den lågt stående solen skiner oss rakt i ansiktet och förgyller resterna av trädens lövverk. Luften stilla och med stråk av rökdoft. Prasslet från lövdrivorna som hunden absolut vill undersöka och sedan droppmarkera. 

Denna höst har som vanligt bjudit bådadera. Och när träden snart står med oskylt mörka grenverk närmar sig också mycket hastigt höstresan. Åter till Medelhavet med förhoppningar om behaglig temperatur för stadsvandringar och havsutsikter.

Vad vore hösten utan godheten i en Stravinskij-konsert, läsning i lampors sken och ännu en resa till Venedig?


Foto: EJ.

onsdag 18 oktober 2017

Jan Malmsjö i Krapps sista band



Jag har tidigare (här och här) skrivit om Samuel Becketts "Krapps sista band" - ett monodrama i en akt om den bottenlöst desillusionerade gubben Krapp, han med bananerna, bandspelaren och högen av gamla inspelningar, ni vet. Mitt förhållande till den pjäsen är speciellt; nästan som för Krapp och hans upptagenhet av vissa minnen har den etsat sig fast i mitt medvetande sedan jag i unga år såg den i svartvit tv med Stig Järrel.

För ett par år sedan återknöt jag bekantskapen med Krapp, och då genom Ingvar Hirdwall i Tommy Berggrens uppsättning på Stadsteatern. Naturligtvis var det med lika stora förväntningar jag löste en biljett till Dramaten (Målarsalen) där Jan Malmsjö nu kreerar rollen. I regi av Karl Dunér, som även står för scenografi och kostym.

Historien är genial i all sin enkelhet: Krapp firar varje födelsedag framför sin bandspelare med en redogörelse för det gångna årets händelser, vad som hänt honom sen sist i livet som (misslyckad) författare och människa. Vi möter honom på hans sextionionde födelsedag, som han börjar med att lyssna på ett trettio år gammalt band där han även gör tillbakablickar på sin ungdom.

Malmsjös Krapp är om möjligt en ännu bittrare och gravrostigare gubbe än det jag minns av mina tidigare. Raseri och förtvivlan kokar inom honom även om han mestadels lyckas behärska sig. Hans snubblande gång, tunga flås och grimaser fyllda av avsmak signalerar verkligen känslan av hela den här planeten som crap - strunt, smörja och elände. Ja, frånsett då den lyriska passusen där han hör sig själv berätta om kvinnan han låg tillsammans med i båten som stilla rörde sig i vassruggen. En brusten kärleksrelation förvandlat till bitterljuvt minne. 

Jag minns Hirdwalls Krapp som en mer komiskt tragisk figur, mera präglad av återhållen butter desillusion än av hart när oregerlig förtvivlan. Bådadera bör finnas med i gestaltningen av Krapp, och det är väl en smaksak hur man vill ha balansen mellan tragik, komik och lyrik i själva agerandet på scen. Att Malmsjö gör en lysande föreställning är obestridligt, men ändå är det nog Hirdwalls absurdism jag skulle välja om en ny biljett kunde ordnas.



Foto: Sören Vilks

söndag 15 oktober 2017

Nådastöten



Efter att ha läst "Nådastöten" av Marguerite Yourcenar (Forum, 1971; fint översatt av Anne-Marie Edéus) har jag på nytt påmints om vad den bästa skönlitteraturen bidrar med: vidgade vyer av tillvaron i stort lika väl som nyanser av det som sker eller inte sker i enskilda möten människor emellan. Inte minst det där som inte är omedelbart gripbart men likafullt utgör starka drivkrafter för handling, aktiv eller passiv. 

I det här fallet handlar det om den polymorfa kärleken och hur svårt det kan vara när både inre och yttre omständigheter komplicerar och destruerar den. Eller enklare uttryckt: vad som kan hända när kärleken är obesvarad eller endast besvaras på annat sätt än önskat. 

Man behöver inte själv ha upplevt den dramatiska tillspetsning av oförlöst passion som möter en i en sådan skildring för att kunna ta möjligheten till sig. Temat är besläktat med den nyligen korade nobelpristagaren Katzuo Ishiguros i "Återstoden av dagen", men här får vi den i en mycket brutalare form mot en mestadels isvintrig bakgrund av politiska motsättningar och militärt våld.   

En ung man, den tyske officeren Eric von Lohmond, uppsöker som frivillig ett nytt stridsområde, nämligen baltiska Kurland under det inbördeskrig som under 20-talet pågår där. På ett slott i den osäkra zon som ömsom behärskats av tyskar och bolsjeviker finns en barndomskamrat, en ung ädling vid namn Conrad de Reval, som tillsammans med Eric organiserar en frikår som ska slåss mot de röda. 

Conrad har en syster, Sophie, som trots sina ideologiska sympatier för de röda blir handlöst förälskad i Eric, och det är i denna ungdomliga triangel som ödesdramat utspelas. Erics vänskap med Conrad har homoerotiska kvaliteter medan hans förhållande till Sophie förblir svalt och distanserat om än inte utan fascination och lockelser. 

Där finns en hemlig åtrå av renaste slag som går djupare än den ytliga, reserverade avsmak som han försöker solka och bekämpa den med. Den glöder i undertexten av jagberättelsen och bränner till ordentligt ibland. 

"Allt hos henne ropade ut en åtrå som angick själen tusen gånger mer än kroppen" .

Problemet är bara att Eric inte förmår möta Sophies öppet deklarerade kärlek, att han bara låter sig smickras, endast håller en intimitet vid liv som alltmer börjar likna bödelns till sitt skyddslösa offer.

"Hur detta än irriterade mig älskade jag dessa tröttande fäktningsmatcher då mitt ansikte bar mask och hennes var obetäckt."

Han lämnar visserligen ut sig mer än han vill, men utan att det leder till annat än ständigt svikna förhoppningar hos Sophie. Det båtar föga att han inser att hon verkligen förtjänar något helt annat. Inte heller kan hon rubba honom och väcka hans svartsjuka genom att ta sig älskare; han ser ju i hennes ögon morgonen efter att hon älskar en annan än den hon legat med. Att hon till sist avviker och ansluter sig till bolsjevikerna för att så småningom infångas tillsammans med dem, leder till dramats upplösning.  

Coup de grace (bokens ursprungstitel), syftar på det slutgiltiga slag som riktas mot Sophie och som hon vill att ingen annan än Eric skoningslöst fullföljer. Det är naturligtvis en på sitt sätt logisk men fullkomligt gräslig kulmen på en berättelse som denna och som bara en stilsäker författare av Yourcenars klass bemästrar. Textens litterära nivå, språkets skönhet och de elegant formulerade iakttagelserna, fungerar delvis som ett katarsiskt skydd mot den ohyggliga tragik den återger. Ungefär som i de bästa operaföreställningarna.

Ett längre citat får illustrera vad jag menar. Det härrör från ett skede långt innan det bittra slutet:

"Hon höll mig sällskap på mina rekognoseringsturer genom parken; för henne måste det ha varit som att vandra i helvetets förgårdar. Jag älskade det kalla regnet som strilade nedför nacken på oss, hennes hår som blev slätt och blött som mitt eget, hostan som hon kvävde i handen och vasstrået som hon vred mellan fingrarna medan vi gick längs stranden av den blanka och övergivna dammen där liket av en fiende den dagen flöt omkring. Plötsligt ställde hon sig med ryggen lutad mot ett träd och i en kvart lät jag henne tala om sin kärlek till mig."


Den här romanen filmatiserades på 70-talet av Volker Schlöndorff med Margarethe von Trotta i rollen som Sophie. Jag minns att jag såg den då och att jag tyckte mycket om den, helt i svartvitt som den var och som passade så bra till den kyliga miljön i krigets skugga och de stämningar av känslomässigt kaos och betryck som präglar intrigen. Ändå har jag svårt att tro att filmen, om jag idag skulle se om den, skulle nå upp till läsupplevelsen av boken.


tisdag 3 oktober 2017

Nobelprisdags



Vi är inne i Nobelveckan och på torsdag är det dags för Svenska Akademien att kungöra vem de valt att prisa år 2017. Jag tror ju inte på att de är så där helt frigjorda från hänsyn till genus, geografi och politisk och kulturell korrekthet som de åtminstone ibland vill låta påskina. 

Jag hoppas ändå att de försöker vara det, och att det är dags för någon av de många gamla välförtjänta europeiska män som sedan länge stått i kön och som troligen förbigås för att de inte längre är lika mycket i ropet som förr. Milan Kundera har jag till exempel en känsla av är ute ur diskussionen numera, och kanske är det lika illa med både Cees Nooteboom och Peter Handke. 

Så därför hoppas jag att Akademien överraskar mig med att ge årets pris till Laszlo Krasznahorkai, som under alla omständigheter borde finnas med i diskussionenInte för att han är man, inte för att han är europé, inte för att han är finkulturell läsning, utan för att han är en nästan lika utmanande, rik, rolig och gåtfull författare som sina inspiratörer Kafka och Beckett.

måndag 2 oktober 2017

Några höstliga anekdoter om Brahms och Bruckner



Höstarna fyller jag sen gammalt helst med Johannes Brahms musik. I denna höst omväxlande med Anton Bruckners. Dessa båda som en gång mot slutet av 1800-talet spelades ut mot varandra som motpoler för konstmusikaliska ideal. 

Eduard Hanslick hette den lika mäktige som elake kritikern som gått till historien för sin nedvärdering av allt som inte stöptes i klassiska former, i synnerhet Wagner, Bruckner och Hugo Wolf. Jag har hans berömda verk - "Om det sköna i musiken" - stående i hyllan men har än så länge bara ströläst i den. Har nämligen haft svårt att ta den rabiata konservatism på allvar som betecknar Bruckners åttonde symfoni som "bedrövligt kattjämmer".

Jag läser nu i stället en del biografiskt om Bruckner och fastnar för ett par anekdoter från slutet av hans liv. Anton och Johannes umgicks inte men möttes vid några tillfällen. Även om de privat uttryckte giftigheter om varandras musik finns det sådant som talar för att motsättningarna möjligen mera fanns omkring än mellan dem, åtminstone mot slutet av deras liv. Det sägs att de, när de av vänner sammanfördes och dinerade på en restaurang, talade om och storligen njöt av samma bastanta österrikiska meny - rökt skinka och knödel - men sorgfälligt undvek att prata musik.

Men så hände det efter ett framförande av Bruckners f-mollmässa med Brahms i publiken att denne applåderade så hjärtligt att Bruckner fann sig föranlåten att besöka hans loge och tacka för det fina erkännandet. 

Och sedan i själva slutfasen. Sista gången Bruckner hör ett av sina egna verk framföras är den 12 januari 1896. Det är "Te Deum" som spelas i Musikvereins Grosse Saal, och det sker på rekommendation av - Johannes Brahms.

Den 11 oktober 1896 dör Bruckner och tre dagar senare fylls Karlskirche till sista plats av människor som vill ta avsked. Många måste avvisas, och Brahms, som anländer för sent, blir stående i porten tårögd. När någon erbjuder sig att bereda en plats inne i kyrkan drar han sig undan och muttrar något som uppfattas som: "Spelar ingen roll. Jag är nästa man i kistan". 

Han var sjuk och visste det. Ett halvår senare besannades hans aning.

Hösten är här. Jag vadar i prasslande löv. Och jag spelar ett av Brahms många sköna verk, Altrapsodin, op. 53. Bättre inspelning än denna finns nog inte: