Jan Malmsjö i Krapps sista band

Jag har tidigare (här och här) skrivit om Samuel Becketts "Krapps sista band" - ett monodrama i en akt om den bottenlöst desillusionerade gubben Krapp, han med bananerna, bandspelaren och högen av gamla inspelningar, ni vet. Mitt förhållande till den pjäsen är speciellt; nästan som för Krapp och hans upptagenhet av vissa minnen har den etsat sig fast i mitt medvetande sedan jag i unga år såg den i svartvit tv med Stig Järrel.

För ett par år sedan återknöt jag bekantskapen med Krapp, och då genom Ingvar Hirdwall i Tommy Berggrens uppsättning på Stadsteatern. Naturligtvis var det med lika stora förväntningar jag löste en biljett till Dramaten (Målarsalen) där Jan Malmsjö nu kreerar rollen. I regi av Karl Dunér, som även står för scenografi och kostym.

Historien är genial i all sin enkelhet: Krapp firar varje födelsedag framför sin bandspelare med en redogörelse för det gångna årets händelser, vad som hänt honom sen sist i livet som (misslyckad) författare och människa. Vi möter honom på hans sextionionde födelsedag, som han börjar med att lyssna på ett trettio år gammalt band där han även gör tillbakablickar på sin ungdom.

Malmsjös Krapp är om möjligt en ännu bittrare och gravrostigare gubbe än det jag minns av mina tidigare. Raseri och förtvivlan kokar inom honom även om han mestadels lyckas behärska sig. Hans snubblande gång, tunga flås och grimaser fyllda av avsmak signalerar verkligen känslan av hela den här planeten som crap - strunt, smörja och elände. Ja, frånsett då den lyriska passusen där han hör sig själv berätta om kvinnan han låg tillsammans med i båten som stilla rörde sig i vassruggen. En brusten kärleksrelation förvandlat till bitterljuvt minne. 

Jag minns Hirdwalls Krapp som en mer komiskt tragisk figur, mera präglad av återhållen butter desillusion än av hart när oregerlig förtvivlan. Bådadera bör finnas med i gestaltningen av Krapp, och det är väl en smaksak hur man vill ha balansen mellan tragik, komik och lyrik i själva agerandet på scen. Att Malmsjö gör en lysande föreställning är obestridligt, men ändå är det nog Hirdwalls absurdism jag skulle välja om en ny biljett kunde ordnas.

Foto: Sören Vilks