Höstarna fyller jag sen gammalt helst med Johannes Brahms musik. I denna höst omväxlande med Anton Bruckners. Dessa båda som en gång mot slutet av 1800-talet spelades ut mot varandra som motpoler för konstmusikaliska ideal.
Eduard Hanslick hette den lika mäktige som elake kritikern som gått till historien för sin nedvärdering av allt som inte stöptes i klassiska former, i synnerhet Wagner, Bruckner och Hugo Wolf. Jag har hans berömda verk - "Om det sköna i musiken" - stående i hyllan men har än så länge bara ströläst i den. Har nämligen haft svårt att ta den rabiata konservatism på allvar som betecknar Bruckners åttonde symfoni som "bedrövligt kattjämmer".
Jag läser nu i stället en del biografiskt om Bruckner och fastnar för ett par anekdoter från slutet av hans liv. Anton och Johannes umgicks inte men möttes vid några tillfällen. Även om de privat uttryckte giftigheter om varandras musik finns det sådant som talar för att motsättningarna möjligen mera fanns omkring än mellan dem, åtminstone mot slutet av deras liv. Det sägs att de, när de av vänner sammanfördes och dinerade på en restaurang, talade om och storligen njöt av samma bastanta österrikiska meny - rökt skinka och knödel - men sorgfälligt undvek att prata musik.
Men så hände det efter ett framförande av Bruckners f-mollmässa med Brahms i publiken att denne applåderade så hjärtligt att Bruckner fann sig föranlåten att besöka hans loge och tacka för det fina erkännandet.
Och sedan i själva slutfasen. Sista gången Bruckner hör ett av sina egna verk framföras är den 12 januari 1896. Det är "Te Deum" som spelas i Musikvereins Grosse Saal, och det sker på rekommendation av - Johannes Brahms.
Den 11 oktober 1896 dör Bruckner och tre dagar senare fylls Karlskirche till sista plats av människor som vill ta avsked. Många måste avvisas, och Brahms, som anländer för sent, blir stående i porten tårögd. När någon erbjuder sig att bereda en plats inne i kyrkan drar han sig undan och muttrar något som uppfattas som: "Spelar ingen roll. Jag är nästa man i kistan".
Han var sjuk och visste det. Ett halvår senare besannades hans aning.
Hösten är här. Jag vadar i prasslande löv. Och jag spelar ett av Brahms många sköna verk, Altrapsodin, op. 53. Bättre inspelning än denna finns nog inte:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar