Nådastöten

Efter att ha läst "Nådastöten" av Marguerite Yourcenar (Forum, 1971; fint översatt av Anne-Marie Edéus) har jag på nytt påmints om vad den bästa skönlitteraturen bidrar med: vidgade vyer av tillvaron i stort lika väl som nyanser av det som sker eller inte sker i enskilda möten människor emellan. Inte minst det där som inte är omedelbart gripbart men likafullt utgör starka drivkrafter för handling, aktiv eller passiv. 

I det här fallet handlar det om den polymorfa kärleken och hur svårt det kan vara när både inre och yttre omständigheter komplicerar och destruerar den. Eller enklare uttryckt: vad som kan hända när kärleken är obesvarad eller endast besvaras på annat sätt än önskat. 

Man behöver inte själv ha upplevt den dramatiska tillspetsning av oförlöst passion som möter en i en sådan skildring för att kunna ta möjligheten till sig. Temat är besläktat med den nyligen korade nobelpristagaren Katzuo Ishiguros i "Återstoden av dagen", men här får vi den i en mycket brutalare form mot en mestadels isvintrig bakgrund av politiska motsättningar och militärt våld.   

En ung man, den tyske officeren Eric von Lohmond, uppsöker som frivillig ett nytt stridsområde, nämligen baltiska Kurland under det inbördeskrig som under 20-talet pågår där. På ett slott i den osäkra zon som ömsom behärskats av tyskar och bolsjeviker finns en barndomskamrat, en ung ädling vid namn Conrad de Reval, som tillsammans med Eric organiserar en frikår som ska slåss mot de röda. 

Conrad har en syster, Sophie, som trots sina ideologiska sympatier för de röda blir handlöst förälskad i Eric, och det är i denna ungdomliga triangel som ödesdramat utspelas. Erics vänskap med Conrad har homoerotiska kvaliteter medan hans förhållande till Sophie förblir svalt och distanserat om än inte utan fascination och lockelser. 

Där finns en hemlig åtrå av renaste slag som går djupare än den ytliga, reserverade avsmak som han försöker solka och bekämpa den med. Den glöder i undertexten av jagberättelsen och bränner till ordentligt ibland. 

"Allt hos henne ropade ut en åtrå som angick själen tusen gånger mer än kroppen" .

Problemet är bara att Eric inte förmår möta Sophies öppet deklarerade kärlek, att han bara låter sig smickras, endast håller en intimitet vid liv som alltmer börjar likna bödelns till sitt skyddslösa offer.

"Hur detta än irriterade mig älskade jag dessa tröttande fäktningsmatcher då mitt ansikte bar mask och hennes var obetäckt."

Han lämnar visserligen ut sig mer än han vill, men utan att det leder till annat än ständigt svikna förhoppningar hos Sophie. Det båtar föga att han inser att hon verkligen förtjänar något helt annat. Inte heller kan hon rubba honom och väcka hans svartsjuka genom att ta sig älskare; han ser ju i hennes ögon morgonen efter att hon älskar en annan än den hon legat med. Att hon till sist avviker och ansluter sig till bolsjevikerna för att så småningom infångas tillsammans med dem, leder till dramats upplösning.  

Coup de grace (bokens ursprungstitel), syftar på det slutgiltiga slag som riktas mot Sophie och som hon vill att ingen annan än Eric skoningslöst fullföljer. Det är naturligtvis en på sitt sätt logisk men fullkomligt gräslig kulmen på en berättelse som denna och som bara en stilsäker författare av Yourcenars klass bemästrar. Textens litterära nivå, språkets skönhet och de elegant formulerade iakttagelserna, fungerar delvis som ett katarsiskt skydd mot den ohyggliga tragik den återger. Ungefär som i de bästa operaföreställningarna.

Ett längre citat får illustrera vad jag menar. Det härrör från ett skede långt innan det bittra slutet:

"Hon höll mig sällskap på mina rekognoseringsturer genom parken; för henne måste det ha varit som att vandra i helvetets förgårdar. Jag älskade det kalla regnet som strilade nedför nacken på oss, hennes hår som blev slätt och blött som mitt eget, hostan som hon kvävde i handen och vasstrået som hon vred mellan fingrarna medan vi gick längs stranden av den blanka och övergivna dammen där liket av en fiende den dagen flöt omkring. Plötsligt ställde hon sig med ryggen lutad mot ett träd och i en kvart lät jag henne tala om sin kärlek till mig."

Den här romanen filmatiserades på 70-talet av Volker Schlöndorff med Margarethe von Trotta i rollen som Sophie. Jag minns att jag såg den då och att jag tyckte mycket om den, helt i svartvitt som den var och som passade så bra till den kyliga miljön i krigets skugga och de stämningar av känslomässigt kaos och betryck som präglar intrigen. Ändå har jag svårt att tro att filmen, om jag idag skulle se om den, skulle nå upp till läsupplevelsen av boken.