Hadrianus tempel

Vid varje besök i Rom vill jag återse Pantheon som jag tycker är mer Rom än vad till och med Sankt Peterskyrkan är och någonsin kan bli. Särskilt om man bor i närheten och kan bese detta gamla tempel (byggt ca 120 e Kr) och dess omgivningar om morgnarna innan turistgrupperna vaknat är det en av Roms allra vackraste platser.

I Margurite Yourcenars underbara bok "Hadrianus minnen" låter författaren kejsaren formulera sig om denna byggnad. Så här var det, om vi får tro hennes förmedling av kejsarens tankar (vilket jag för min del gärna gör):

Jag hade själv rättat arkitekten Apollodoros alltför blygsamma planer. Den grekiska konsten begagnade jag endast till ornament, som en extra lyx; för själva strukturen hade jag gått tillbaka till Roms äldsta, sagoomspunna tid, till Etruriens runda tempel. Jag hade velat att denna Alla Gudars helgedom skulle efterbilda jordklotets och himlasfärens form - jordklotet i vilket ämnet till den eviga elden ligger inneslutet, och den ihåliga sfären som innehåller allt. Det var också den form som förfädernas hyddor hade, där röken från människornas första eldstäder släpptes ut genom en öppning högst upp. Kupolen, byggd av en hård och lätt lava som ännu tycktes ha del av lågornas rörelse uppåt, stod i förbindelse med himlen genom ett stort hål, än svart än blått. Detta öppna och samtidigt hemlighetsfulla tempel var konstruerat som ett solur. Timmarna skulle vandra runt över de av grekiska hantverkare omsorgsfullt polerade kasetterna; solskivan skulle hänga däröver som en gyllene sköld; regnet skulle släppa in sitt rena vatten och bönen stiga upp som en rök mot den tomma rymd där vi anser att gudarna bor.

Ur "Hadrians minnen" av Marguerite Yourcenar. Forumbiblioteket, 1969, sid.141. Översättning av Gunnel Vallquist.

Foto: EJ.

Villa Adriana

Fem kilometer från Tivoli finns Villa Adriana. Kejsar Hadrianus anläggning från 100-talet e. Kr. ligger förstås sedan länge i ruiner, men resterna visar överraskande mycket av vad som måste ha varit en av de mest glansfulla villorna från antiken. Det är som ett Forum Romanum i kubik, ett trettiotal lämningar av byggnader utspridda på ett kvadratkilometer stort område som numera ger intryck av en jättelik parkanläggning med olivlundar, promenadstigar och vattenbassänger. Det här kan nog vara den vackraste antika plats jag någonsin besökt. Den som planerar en tur till Tivoli endast för Villa d´Este bör tänka om.

Som så mycket annat av oförstörbart värde drabbades även Villa Adriana av nedgång och förfall när det övergavs efter Hadrianus död. Efterträdarna vid makten delade inte hans längtan bort från det larmande Rom utan sökte sig tillbaka till centrum. Inte bara tidens tand utan plundring av konstskatterna och återanvändning av byggnadssten bidrog till förstörelsen. Även den kardinal som lät bygga Villa d´Este var här och norpade en del, samtidigt som det arkeologiska intresset för platsen blossade upp.

Palats, tempel, badanläggningar, bibliotek, teatrar, promenadsstråk, tjänstebostäder - det är som ett litet samhälle för sig med plats för mottagningar, överläggningar, skådespel, banketter, rekreation, kapplöpningar, filosofiska samtal och mycket annat.

"Hadrianus minnen", den franska författaren Marguerite Yourcenars (1903-1987) mest berömda verk, är en roman som hört till min måsteläsning i många herrans år. Nu var äntligen ett lägligt tillfälle, och jag påbörjade läsningen i Rom. När vi steg av bussen vid entrén till Villa Adriana möttes vi omedelbart av en hommage till författaren; platsen har döpts till Largo Margurite Yourcenar. Hennes inlevelse i kejsarens liv och tankar bygger på gedigna kunskaper om antikens värld men är givetvis också en produkt av hennes fantasier och föreställningar om en åldrad makthavares själsliv och behov av att i ett långt brev förmedla sina minnen till efterträdaren, adoptivsonen Marcus Aurelius. Han säger sig ha "nått den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag" och det är i den sinnesstämningen han skriver. Han har slutat jaga, men minns med välbehag de lejon han nedlagt. Han rider inte längre, inte heller springer han, och ser det som ett plågsamt offer. Han är finsmakare men förordar måttlighet i stället för frosseri. Och han tillstår att inför kärlekens mysterium "står den mänskliga logiken maktlös".

"Ibland har jag drömt om ett mänskligt kunskapsystem grundat på erotiken, en vidrörandets teori där den andra partens mysterium och värdighet skulle bestå i att erbjuda jaget en fast punkt i en annan värld."

Som ung var Hadrianus en framstående fältherre och guvernör men hans kejsartid var en tid av fred i det väldiga romarriket. Han beskrivs som en mycket bildad man som skapade lugn och stabilitet i stället för att ge sig in i expansionspolitiska äventyrligheter. Det var inte minst i mötet med den undersköne grekiske ynglingen Antonious som mycket förändrades i Hadrianus livsinställning, något han minns som "en gyllene tidsålder" då allt tedde sig enkelt och lätt:

"Arkipelagens horisont, svalkan i de åt nymferna helgade grottor där flyttfåglarna byggde bo, och vaktlarnas tunga flykt i skymningen. Jag läste skalderna på nytt och några föreföll mig bättre än tidigare, men de flesta sämre. Jag skrev verser som tycktes mindre bristfälliga än vanligt."

Marguerite Yourcenars roman är en bättre guidebok än någon tänkbar annan till denna historiska plats. Den ger ingen arkeologisk orientering till Villa Adriana men för en in i den fjärran värld som fysiskt endast existerar som rester, om än sällsynt vackra. Den förstärker intrycket av en vacker plats genom att sätta fantasin i rörelse och teckna bilden inte bara av en avlägsen epok utan av det vi kan kalla för en humanistisk diskussion om det mest grundläggande i människans tillvaro.

En sak vet jag: till Villa Adriana kommer jag att återvända.

Foto: EJ

Citaten är hämtade från "Hadrianus minnen", Forumbiblioteket, 1969, översättning: Gunnel Vallquist.

Åldriga cypresser

Franz Liszt inspirerades inte bara av fontänerna i Villa d´Este. Även cypresserna, dessa mörka och pelarformade barrträd som runt Medelhavet oftast associeras med andlighet och evigt liv, fick hans pianistiska uppmärksamhet. "Aux cypres de la Villa d´Este" heter två elegiska stycken, och Svjatoslav Richter spelar ett av dem här. Det är i mitt tycke betydligt intressantare musik än den om fontänerna.

Cypresser kan bli mycket gamla, vilket naturligtvis bidrar till deras vördnadsbjudande aura. I Villa d´Este finns både gamla och riktigt gamla exemplar. De senare uppvisar döda grenar som i vissa fall ormat sig utåt och sprängt den sammanhållna formen.

Jag påmindes om den gamla döende svartpoppeln vid mitt tidigare torpställe. Poppeln beter sig också på ett liknande sätt när den åldras, vänder grenarna utåt, vrider dem och exponerar deras döda nakenhet. Också detta äger sin skönhet. På samma sätt som de tunga ackorden i Liszts stycke.

Foto: EJ

Den sista måltiden

Några av världens mest kända bilder är gjorda av Leonardo da Vinci. Mona Lisa, förstås, men också hans bild av ultima cena, eller den sista måltiden, som i grunden präglat vår bild av hur denna första nattvard gick till. Det handlar om den och ett antal oljetryck av den frommaste sorten, sinsemellan mycket likartade och ofta modellerade efter Leonardos verk.

Men givetvis fanns det andra än Leonardo som gav sig i kast med motivet. Jacopo Bassano (1510-1592) hette en, och hans nattvardsbild finns att beskåda i Galleria Borghese. Jag har säkert sett verk av hans hand tidigare, tyckte mig känna igen hans namn, men inte mer än så. Nu slogs jag av vilken briljant bild detta är, med en helt annan och möjligen mer realistisk tolkning av vad som försiggick vid detta religionshistoriska tillfälle.

Titta på lärjungarna runt bordet! Inte verkar det helnyktert precis...Vem som är vem har jag ingen aning om, men Jesus i centrum markerar sin närvaro genom att peka på tallrikens slaktade lammhuvud. I övrigt ser vi ett gäng mycket individuellt porträtterade personer på avskedsparty, en del rätt lummiga, flera ivrigt pokulerande. Snart kommer de att vara utan sin Messias och man undrar hur snacket gick.

Jag lägger ännu en italiensk renässansmästare på minnet - Jacopo Bassano.

Foto (underst: Galleria Borghese): EJ.
(Obs! klickbara bilder!)

Till bords i Rom

Det finns åtminstone tre rätter som är starkt förknippade med det romerska köket: saltimbocca alla romana (kalv, skinka och salvia i vitvinsås), baccalà (de torkade och saltade torskfiskar vi kallar kabeljo) och carciofi (kronärtskockor). De senare är som regel av den späda sorten, bara hälften så stora som de vi vanligtvis ser i grönsaksdiskarna här hemma. Det gör att man äter dessa goda tistelblomknoppar som helhet, inte bara nedre delen av bladen och bottnarna. Också de större är ju en delikatess om man gör som jag brukar - efter kokningen plockar bladen ett och ett och rör dem i en klick citronblandat smör. I Rom kokas och friteras de späda skockorna i olja, ibland preparerade med persilja, citron och vitlök, ibland enbart friterade i oljan.

Kabeljon äts främst på fredagar, men finns också i olika sorters tillagning närsomhelst under veckan. Den friterade är vanlig, och den som serveras på den enkla trattorian Filetti di baccalà i hjärtat av Rom (vid det lilla torget Largo dei Librari, strax söder om Campo dei Fiori) är garanterat av högsta kvalitet. Vid vackert väder fylls borden ute på torget rätt snabbt och många köar tålmodigt för plats. Menyn är begränsad och en fredag är det som sagt i första hand baccalà som gäller. Den levereras snabbt och effektivt och äts av många med fingrarna i de pappersservetter som medföljer, en rejäl filé per person. Med husets vin eller en öl till slutar räkningen på en mycket rimlig summa.

Betjäningen är jäktad utan minsta krumbukter. Här gäller bara snabb utspisning, ingenting av krusande eller personlig uppmärksamhet. Servitören i ständig rörelse var knappt möjlig att fånga ens på bild. Det han serverade var dock den bästa friterade mat jag ätit sedan jag vet inte när. Direkt från fritösen kommer paketet - ett tunt krispigt omslag kring en het, mjäll och saftig fiskbit, precis lagom gräddad. Underbart gott!

Foto (överst och i mitten, klickbara): EJ.

En afton på Rom-operan

Rom-operan hör inte till Italiens mest prestigefyllda scener, men varför bry sig om det? Eftersom italiensk opera var den än spelas i Italien som regel är av mycket god klass spelar det där med störst, bäst och vackrast mindre roll. I den övertygelsen tvekade jag inte att skaffa biljetter till Verdis "Attila" förra söndagen, trots att bara dyra logeplatser fanns kvar. Ricardo Muti, numera hedersdirigent på stället, borgade också för att det kunde vara värt pengarna.

Jag hade aldrig hört denna tidiga Verdi-opera förut, varken live eller via inspelningar. Den visade sig vara omisskännlig Verdi med de kännetecken som jag lärt mig uppskatta som essensen av italiensk opera: ett drama där politiska och amorösa komplikationer personifieras och gestaltas i smittande melodier, snabba växlingar i orkestersatsen, glansfulla arior och - inte minst - mäktiga körpartier som kastar en bakåt med ilningar längs ryggraden. Smäktande koloraturer omväxlande med furiösa orkestertirader. Inga döda punkter, mestadels full fart framåt.

Det romerska motståndet mot hunnerkungen Attilas erövring av Italien är ämnet. Ska man köpslå med fienden (som den romerske generalen Ezio) eller försvara sig med våld och argan list (som hämndlystna Odabella)? Vilka allianser är möjliga, och vem kan man lita på om man misstänker svek från sin egen älskade (vilket är den romerske knekten Forestos bekymmer i förhållande till Odabella)? Huruvida titelrollen är huvudrollen i denna opera kan faktiskt diskuteras. Kvinnan som leder en motståndsgrupp av amazoner har en så central roll som hjältinna att operan lika gärna kunnat heta Odabella. Hon utnyttjar sin attraktionskraft på Attila, vilken så till den milda grad imponerats av henne att han föreslår giftermål och ordnar med bröllopsfest. Själv vill hon bara hämnas sin pappa som stupat i kriget, och Foresto är följaktligen svartsjuk i onödan.

Rollen som Odabella sjöngs i denna uppsättning av ryskan Tatiana Serjan, ännu en av alla dessa fantastiska sopraner som det uppenbarligen finns så många av att alla inte kan få den uppmärksamhet de förtjänar. I ett alldeles nyinlagt Youtube-klipp från denna uppsättning kan ni höra henne här, när hon redan i början av första akten mottar det svärd från Attila som sedan kommer att användas mot honom. Attila, en basroll, sjöngs av Ildar Abdrazakov, en ung ryss som redan sjungit på världens mest berömda scener. Även övriga roller var välbesatta av idel bel canto-sångare. Giuseppe Gipali i Forestos roll hade en vacker lyrisk tenor, om än volymmässigt inte alltid i paritet med vissa kraftfulla orkesterpartier. Och maestro Muti eldade på orkestern med den italienska glöd som ska till i sådana här sammanhang. En mycket lyckad afton på Rom-operan, alltså.

PS.
Så vad lyssnar man på efter hemkomsten från Rom om inte opera? Attila finns faktiskt även som helhet på Youtube i en äldre inspelning från La Scala med samme Muti som dirigent, men givetvis med andra medverkande. Hörvärd för den som har hyggliga högtalare kopplade till datorn, även om den bristande synkroniseringen av ljud och bild är litet störande. Finns här. Och även slutet av den aktuella uppsättningen finns märkligt nog som piratupptagning här, visserligen inte med det bästa ljudet, men ändå.

Foto: EJ

Dagar i Rom

En veckas vistelse i Rom bör nu och då förunnas alla och envar som gör sig besväret att förflytta sig ett stycke hemifrån. Vägarna bär ju dit, sägs det. För vilken gång i ordningen för egen del vet jag inte, och det kan också göra detsamma. Strövtåg väntar, liksom läsning, opera, romerskt kök, gudomlligt kaffe - det vill säga avkoppling i, eller snarare uppkoppling på, den italienska atmosfär som jag i så många år sett som ett nödvändigt komplement till den nordiska.

I Villa Borghese står bland annat Lord Byron, nej sitter gör han, staty. På sockeln ett citat ur "Childe Harold":

"Fair Italy! Thou art the garden of the world, the home
Of all Art yields, and Nature can decree."

Det må vara en överdrift, men äger ändå sin omutliga sanning.

Som en sorts förberedelse sätter jag på Hector Berlioz´ "Harold en Italie", inspirerad av Byrons verk och av de italienska miljöer som Berlioz själv kände så väl. Denna sensuella och slutligen orgiastiska symfoni, som i stor utsträckning är en violakonsert, lyssnar jag gärna till i John Eliot Gardiners version med Orchestre Révolutionaire et Romantique, solist: Gérard Caussé. Inte minst för den fina ljudupptagningen (som i datorn dock bara kan anas i goda lurar). Hör här.

Visserligen är Berlioz i sina memoarer besviken på hur litet av värdefull musik han fann i Rom jämfört med annan konst. Han flydde stan för landsbygden och bergen, som han däremot älskade. Serenadens speleman är följaktligen från Abruzzerna och de orgiastiska rebellerna (briganderna) i sista satsen flyr även de till naturen i vildsint protest mot det konventionella livet.

En suggestiv marsch (Pilgrimsmarschen) ingår även, precis som i "Symphonie Fantastique" (Marschen till avrättningsplatsen) och "Le Damnation de Faust" (Ungersk marsch). Pilgrimsmarschen får en smått kuslig karaktär av de återkommande, dämpade och tonartsfrämmande hornstötarna. Vad vill de säga? Oavsett vad är de ett utmärkt exempel på Berlioz´egensinniga genialitet.

Så, även om Berlioz kanske inte odelat skrev under på utgjutelsen om "fair Italy", i varje fall inte med tanke på Rom, och även om Byrons verk mer tjänade som inspirationskälla än underlag för scener och händelser i "Harold en Italie", är det i mina öron härligt italiensuggererande musik. Det är inte bara Ottorino Resphigis pinjer, fontäner och fester som kan tjäna som musikaliska förberedelser medan väskorna packas.

Foto: EJ.

En trappa i Verona, och några andra

Jag fick en lite speciell fråga i kommentarsfältet häromdagen. Apropå min uppmärksamhet på portar undrade Sven-Erik Klinkman om jag sett någon vacker trappa vid mitt besök i Mantova för ett tag sedan. Jag var beredd att svara nej när jag plötsligt erinrade mig att det hade jag ju! Visserligen inte i Mantova, men i Verona. Ovanstående foto visar att jag inte bara tänker port eller bro som flanerande och fotograferande stadsresenär.

Vilka som är världens vackraste eller trivsammaste torg har jag också ibland funderat på. Mest som en samlares tankelek, ett sätt att lägga dem på minnet och kanske också komma fram till vad som gör dem så minnesvärda. Men nu gällde det trappor.

Spanska trappan är väl den första som alla som varit i Rom kommer att tänka på. Mindre omtalad och som trappa kanske inte lika vacker, dock lika imponerande, tycker jag den upp till Piazza Campidoglio i samma stad är. Vad gäller trappor är förstås inramningen och vad man möter när man når de översta stegen betydelsefullt. Det är just det som är det märkvärdiga med den här trappan: successivt framträder Senatorio och de andra byggnaderna kring Michelangelos Piazza Campidoglio (se här för en hehetsbild över både trappan och den storslagna piazzan).

Trappan i Verona (bilden överst) fann jag i den inre borggården av Palazzo del Commune, och där var det själva trappan som drog blicken och kameralinsen till sig. Den här trappan, "den gotiska", är från mitten av 1400-talet, elegant vinklad åt höger och buren av valvbågar av minskande storlek (vilket man utifrån mitt foto inte kan se utan får föreställa sig).

En annan trappa som jag erinrar mig är den som leder upp till katedralen i Amalfi (se nedan). Som så ofta i trappväg är det krönet som man fångas av, men trappans bidrag till helhetsintrycket av denna underbart vackra katedral är givetvis betydande.

Och sist, men inte minst, ett par trappor i Venedig. Dels den märkliga spiralformade yttertrappan som pryder fasaden av Palazzo Contarini del Bovolo. För den utomstående betraktaren är själva trappstegen knappt synliga i det uppåtskruvade tornets dunkel (klicka på bilden!), men visst förstår man att det är ett trapphus öppet för väder och vind - och kanske också för det tonande brus som det likt ett snäckskal från havet skulle kunna tänkas frambringa. (Bovolo är enligt uppgift en venetiansk beteckning på snigelskal).

Dels också trappan i dogepalatsets borggård, Scala dei Giganti, som leder till den avsats där dogerna kröntes och där en av dem också avrättades (Marin Falier hette denne doge, som för övrigt lord Byron skrev ett drama om, och som i sin tur gav underlag till en opera av Donizetti). Av statyerna av Neptunus och Mars (de "jättar" som gett trappan dess namn) ser man på mitt foto nederst tyvärr endast delar av benen.

Foto: EJ

Roms pinjer

"Roms pinjer" är som bekant ett av tre romerska fenomen som den italienske tonsättaren Ottorino Resphigi tog fasta på när han ville ge Rom sin hyllning i form av tre symfoniska dikter. De övriga var fontänerna och festerna.

En stadsmiljö får karaktär också av sina träd. Och visst är pinjen ett mycket frekvent inslag i den romerska trädfloran, och naturligtvis hör den till de vackraste träd man kan se. Dessutom får vi av dem de milda och välsmakande pinjenötterna att krydda några av våra bästa rätter på matbordet. Det hindrar ju inte att platanerna kring Tibern och parkernas inslag av cypresser och till och med en och annan ceder inte bör glömmas bort.
...kBilderna uppifrån och ner: Från Villa Borghese-parken - Konstantinbågen och Colloseum - Från Castel Sant´Angelos tak - Porta Pinciana

Roms vackraste helgedom?

Visst är Peterskyrkan överväldigande i sin storlek och sitt fantastiskt marmorklädda inre, men det är egentligen bara för Michelangelos Pietà som jag numera går dit. Finns det en skulptur som inkarnerar begreppet skönhet, inte minst den mänskliga kroppens skönhet, måste det väl vara denna, mitt i den sorgtyngda situation som den gestaltar. Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att Maria är förbryllande ung och nästan störande hollywoodskt vacker.

Sant´Andrea della Valle lär ha den näst största kupolen bland Roms kyrkor, och den kyrkan innehåller ett kapell där operakompositören, dandyn och lebemannen Puccini enligt osäkra uppgifter fick idén till Tosca under en bönestund. Hur det än förhåller sig med den saken lät han första akten utspelas där, medan de övriga två förlades till Palazzo Farnese respektive Castel Sant´Angelo. Alltsammans på bekvämt promenadavstånd under en eftermiddag.

Sant´Ignazio di Loyola roar med sina takmålningar som lurar ögat att tro på en kupol med himlarymder som i själva verket alltså inte är någon sådan kupol. Vad ska man dra för teologiska slutsatser om detta?

San Clemente, tre helgedomar i en, är fascinerande på grund av platsens skiktning som vertikalt för besökaren genom århundradena ända ner till ett hedniskt Mithrastempel. Mosaikerna från 1100-talet är givetvis imponerande, men det är även de som pryder Santa Maria in Trastevere, inne i kyrkan såväl som ute på fasaden mot det trivsamma och bilfria torg där man kan bibehålla det meditativa lugn som denna kyrkas inre skänker.

Ja, så där kan man som gästande romersk kyrkovandrare gå runt och skaffa sig lite andrum från kommersen och trafikbullret och samtidigt i någon ringa mån bättra på sin bildning. Kyrkor finns det i hundratal och till sist kanske man till och med skaffar sig någon favorit. Santa Maria in Trastevere ligger bra till för min del, åtminstone om man vill sitta ner en stund omgiven av det varma, stearindoftande dunklet och gärna med en strimma solljus över någon del av mosaikerna i det inre av kupolen (bilden nedan). Som exempelvis i torsdags när dessutom gregoriansk sång hördes i högtalarna.

Denna stillhet kan man inte uppnå i det Sixtinska kapellet där vakterna förgäves hyssjar för att dämpa folkmassans sorl och påminna om att det är ett kapell, inte en utställningssal som man befinner sig i. Inte heller i det mäktiga Pantheon (bilden ovan) med dess ständiga turistströmmar in och ut kan man sitta ner och stilla sig. Men annars är den en annan favorit. Denna gamla glob - också den ägnad klassiska gudar innan den blev en kristen helgedom - med sitt enda och öppna ljusinsläpp högst upp och med en marmorklädd nedre del som nästan kan tävla med Peterskyrkans, innehåller ju dessutom Rafaels grav. Rafael med sina många sköna madonnor sammanfattade ju också grundvalen för den västerländska idé- och konsthistorien i sin berömda fresk "Skolan i Aten" (i Vatikanmuseerna). Platon och Aristoteles i centrum, den ene pekande uppåt mot idévärlden, den andre ner mot jorden och erfarenheten.

Rom är verkligen en stad som saknar sin like.

Den eviga staden

Hemma från ännu ett besök i den eviga staden är jag som vanligt fylld av intryck. Det finns mängder av motiv som kan tjäna som emblem för detta urcentrum för västerländsk civilisation. Vart man än styr stegen dyker monument och vyer upp som utmanar ens nyfikenhet och kunskaper, i de fall där de inte redan utgör nästan alltför kända motiv. Det må röra sig om pinjer, fontäner, ruiner, kyrkor, portar, piazzor, obelisker, ofattbara konstskatter, berömda caféer eller varför inte också allt som kan rymmas i begreppet la dolce vita.

Jag läste denna gång i en guidebok att myten om Romulus och Remus förmodligen bygger på en vantolkning av ordet lupa, som onekligen betyder varginna. Somliga hävdar att detta ord även användes om en prostituerad, vilket givetvis ställer myten om vem som förbarmade sig över de övergivna barnen helt på huvudet.

En annan föreställning är ju den att den förste påven var aposteln Petrus, han som alltid avbildas med himmelrikets nycklar i handen. Det är förstås en efterhandskonstruktion så till vida att den organiserade påvekyrkan inte fanns när Petrus och Paulus var verksamma. Dessa båda står staty på ömse sidor om Peterskyrkan, men det är som sagt Sankte Per som har hand om nycklarna och förlänats påvestatus.