En afton på Rom-operan

Rom-operan hör inte till Italiens mest prestigefyllda scener, men varför bry sig om det? Eftersom italiensk opera var den än spelas i Italien som regel är av mycket god klass spelar det där med störst, bäst och vackrast mindre roll. I den övertygelsen tvekade jag inte att skaffa biljetter till Verdis "Attila" förra söndagen, trots att bara dyra logeplatser fanns kvar. Ricardo Muti, numera hedersdirigent på stället, borgade också för att det kunde vara värt pengarna.

Jag hade aldrig hört denna tidiga Verdi-opera förut, varken live eller via inspelningar. Den visade sig vara omisskännlig Verdi med de kännetecken som jag lärt mig uppskatta som essensen av italiensk opera: ett drama där politiska och amorösa komplikationer personifieras och gestaltas i smittande melodier, snabba växlingar i orkestersatsen, glansfulla arior och - inte minst - mäktiga körpartier som kastar en bakåt med ilningar längs ryggraden. Smäktande koloraturer omväxlande med furiösa orkestertirader. Inga döda punkter, mestadels full fart framåt.

Det romerska motståndet mot hunnerkungen Attilas erövring av Italien är ämnet. Ska man köpslå med fienden (som den romerske generalen Ezio) eller försvara sig med våld och argan list (som hämndlystna Odabella)? Vilka allianser är möjliga, och vem kan man lita på om man misstänker svek från sin egen älskade (vilket är den romerske knekten Forestos bekymmer i förhållande till Odabella)? Huruvida titelrollen är huvudrollen i denna opera kan faktiskt diskuteras. Kvinnan som leder en motståndsgrupp av amazoner har en så central roll som hjältinna att operan lika gärna kunnat heta Odabella. Hon utnyttjar sin attraktionskraft på Attila, vilken så till den milda grad imponerats av henne att han föreslår giftermål och ordnar med bröllopsfest. Själv vill hon bara hämnas sin pappa som stupat i kriget, och Foresto är följaktligen svartsjuk i onödan.

Rollen som Odabella sjöngs i denna uppsättning av ryskan Tatiana Serjan, ännu en av alla dessa fantastiska sopraner som det uppenbarligen finns så många av att alla inte kan få den uppmärksamhet de förtjänar. I ett alldeles nyinlagt Youtube-klipp från denna uppsättning kan ni höra henne här, när hon redan i början av första akten mottar det svärd från Attila som sedan kommer att användas mot honom. Attila, en basroll, sjöngs av Ildar Abdrazakov, en ung ryss som redan sjungit på världens mest berömda scener. Även övriga roller var välbesatta av idel bel canto-sångare. Giuseppe Gipali i Forestos roll hade en vacker lyrisk tenor, om än volymmässigt inte alltid i paritet med vissa kraftfulla orkesterpartier. Och maestro Muti eldade på orkestern med den italienska glöd som ska till i sådana här sammanhang. En mycket lyckad afton på Rom-operan, alltså.

PS.
Så vad lyssnar man på efter hemkomsten från Rom om inte opera? Attila finns faktiskt även som helhet på Youtube i en äldre inspelning från La Scala med samme Muti som dirigent, men givetvis med andra medverkande. Hörvärd för den som har hyggliga högtalare kopplade till datorn, även om den bristande synkroniseringen av ljud och bild är litet störande. Finns här. Och även slutet av den aktuella uppsättningen finns märkligt nog som piratupptagning här, visserligen inte med det bästa ljudet, men ändå.

Foto: EJ