Radetzkymarschen

Bland några av de bloggskribenter som jag följer finns sen en tid en faiblesse för den österrikiske författaren Joseph Roth, vilket inte är det minsta förvånande. Senast skrev Lennart Ehrling om hans "Radetzkymarschen" och Karin Stensdotter har också gjort en inträngande presentation av denna hans mest berömda roman. Åsa Nyqvist Brandt skrev för ett antal år sedan en spännande artikel i DN som skildrar Roths sorgliga levnadsöde och återkomst till läsarna. Där kan man bland annat läsa om hans tragikomiska begravning i Paris, där han vistades de sista åren och slutligen söp ihjäl sig vid 45 års ålder efter en framgångsrik karriär som journalist och författare. En historia som kunde ha varit hämtad ur en roman av honom själv.

Själv har jag nu i och med "Radetzkymarschen" läst flertalet av de verk som finns på svenska av denne författare. Jag ska inte recensera den, mest bara konstatera att jag är enig med dem som utpekar denna roman som hans bästa, även om jag en bra bit in i läsningen fortfarande tänkte att "Job - historien om en enkel man" nog ändå är ett strå vassare.

Det är något märkligt med hur denne på det hela taget mycket traditionelle berättare förmår utnyttja sina verktyg på ett sätt som bara ökar läslusten ju längre man kommer in i texten. Det finns ett ord för det - fängslande. Jag känner igen det från det jag tidigare läst, förmågan att från det allvetande perspektivet vackert, humoristiskt och sorgesamt skildra yttre och inre verklighet hos gestalter som delar livets svårigheter och enkla glädjeämnen. Det är sinnligt påtagliga miljöer som återspeglar sinnesstämningar eller tvärtom sinnesstämningar som färgar miljöerna, ofta i melankoliska och nostalgiska valörer, och hela tiden i en rytmiskt säker, mycket musikalisk prosa. Geografin är även den ofta densamma; förr eller senare befinner vi oss i Galizien, i det habsburgska imperiets östligaste gränstrakter. Utkantsperspektivet återkommer i Roths berättelser: antihjältarna ger sig av från periferin men återkommer ofta till dess träskmarker och påvra miljöer, där ett betydande judiskt inslag hör till bilden. I mycket känns detta igen från "Job" ,"Nikolaus Tarabas, en gäst på denna jord" och "Den falska vikten".

Radetzkymarschen handlar om familjen Trotta i tre generationer. I första generationen möter vi helt kort löjtnanten som räddar kejsaren till livet i slaget vid Solferino och adlas för sin insats. Sonen (kretspresidenten) och sonsonen (den tvehågsne löjtnanten) skördar frukterna av klassbytet och får bära det pliktfyllda ansvaret gentemot det kungliga och kejserliga rike som i och med tredje generationen Trotta definitivt är på dekis. Kejsaren själv lever och dör med epoken och porträttet av honom i kontakterna med var och en av de manliga generationsföreträdarna i familjen Trotta är mycket roande läsning. En av höjdpunkterna handlar om hur en jubileumsfestlighet anordnas samtidigt som den gamle kejsaren ligger och dör. Över huvud taget bidrar skildringarna av dem som ligger och dör mycket starkt till den generella känslan av förlust och nedgång. Det gäller inte bara kejsaren utan i lika mån Jacques, den gamle trotjänaren hos kretspresidenten, eller de kvinnor som blir den yngste Trottas båda kärlekar, fru Slama och fru von Taussig.

"Radetzkymarschen" påminde mig något om en annan roman jag läste för länge sedan, nämligen första tredjedelen av "Sömngångarna" ("1888. Pasenow eller romantiken") av Herman Broch, ännu en av alla desssa viktiga österrikiska författare. Även den handlar om en löjtnant som är fången i samma centraleuropeiska miljöer, en värld som undergår förändring och som inger aningar om de gamla värdenas erodering och tidens och imperiets förfall. I löjtnant Trottas fall är det emellertid en förändringsprocess som han själv blir en del av och som gör att han måste brottas med frågan hur steget ut ur det konungsliga och militaristiska sammanhanget ska kunna ske. Roth skildrar med uppenbar förtjusning denna värld vars forna glans alltmer mattas, samtidigt som han inte skyggar för beskrivningen av avigsidorna, både de smått löjliga och de hänsynslöst brutala.

Jag är glad att jag till sist fick tag på denna svåröverkomliga bok. Det är en storartad berättelse som jag vet att jag kommer att återvända till, liksom till Roths författarskap som helhet.

För mina tre tidigare inlägg om Roth hänvisar jag till hans namn i etiketterna i kolumnen här intill.