Den nedskräpade sommaridyllen

Jag går med Issa i denna försommars ständiga sol där endast några nyanlända stackmoln bildar en temporär skärm mot den gassande strålningen. Vi går rundan genom de närbelägna parkerna, och under kvällspasset bjuds vi riktigt njutbar värme. Inte bara vädret är vackert. Trädens blomning är visserligen i avtagande, men för ett par dar sen såg jag i alla fall ett ståtligt alpgullregn i full ornat.

Det finns också det som stör. Studenterna firar helg i det törstande gräset. Inget ont i det, om det inte vore för deras nonchalans. Det som krossar den arkadiska idyllen är deras fullständigt skamlösa förhållande till nedskräpning. 

Min generation minns en tid när devisen "Håll Sverige rent" egentligen var onödig. Höll rent var vad man gjorde, så pass att en dödad fimp på trottoaren väckte irriterad uppmärksamhet. När man kom hem från Sydeuropa slogs man av skillnaden; numera är bilden tvärtom till klar fördel för södern. I de sydspanska städer jag nyligen besökte var det rent och snyggt i de offentliga miljöerna.

I Ekonomikumparkens öppna, böljande slänter ligger avfallet i högar runt otillräckliga papperskorgar, men även utspritt. Här bjuds till efterfest för kråkfåglar och måsar, som inte beter sig bättre än de som dukade upp det hela. Pizzakartonger, plastpåsar, emballage, plastbestick, pappmuggar, engångsgrillar, matrester, servetter, flaskor i drivor, korkar och kapsyler, klädesplagg och jag vet inte vad. Det enda som saknas är pantburkarna som romerna redan plockat upp i svarta sopsäckar. 

Studenterna sitter gruppvis i ring med ryggarna vända mot soporna. Hur tänker de? Trivs de med att ha picknick i en miljö som de kollektivt förvandlat till något som börjar likna en soptipp? Finns det ingen som känner ansvaret att städa upp efter sig? Ingen som tänkt den enkla tanken att det som blivit kvar av det jag burit dit bör jag också bära bort? Ingen som säger ifrån när avfallet skyfflas i en hög kring en redan proppfull papperskorg som ju bara är till för mindre skräp?

Nej, jag må låta som gamla gnälliga gubbar alltid gjort, men jag förstår mig helt enkelt inte på dagens ungdom. Vore det inte på sin plats att Uppsala Studentkår initierade en kampanj under devisen "Gärna fest, men stoppa svineriet, håll Uppsala rent!".

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Söndag, satans söndag

Rubriken, en gammal filmtitel från 70-talet, dök upp i mitt huvud denna söndag av missräkningar. Det moderna samhället fungerar högeffektivt så länge tekniken fungerar. Det är vi medvetna om, det förväntar vi oss. Irritationen över att det av och till inte fungerar blir desto större.

Jag hade ivrigt sett fram emot reprisen av torsdagens direktsändning på bio från Royal Opera House i London. Umberto Giordanos "Andrea Chenier" med ingen mindre än Jonas Kaufmann i huvudrollen skulle stå för söndagens höjdpunkt.

Bänkade i god tid på Royal i Uppsala blev vi lite undrande när det gick mer än en kvart över utsatt tid utan att någonting hände. Efter en halvtimme fick vi beskedet att det möjligen uppstått ett missförstånd så att den inspelade föreställningen skulle sändas londontid, det vill säga en timme senare än annonserat. En kopp kaffe lugnade de flesta, övriga fick pengarna tillbaka.

Men klockan gick en kvart över den nya tiden också, och till sist, efter en och en halv timmes stirrande in i en tom bioduk, fick vi ge upp och gå hem med den notoriska förklaringen "tekniskt fel".

Misslynt tog jag vägen förbi ICA för att köpa mig nåt extra gott till middagen som en liten kompensation. Utanför butiken möts jag av folk som står och trampar i det förfärliga snöslasket och stirrar mot låsta dörrar. På ett handtextat papper står att det är elavbrott. På ännu en papperslapp meddelas att elen nu är tillbaka, men ett datahaveri gör att det är oklart när de kan öppna. Det lyser inne i lokalen och vi som står där ute och väntar försöker tyda personalens rörelser. Själv ger jag upp och går hem.

Det finns ingenting man kan göra, och det lönar sig inte att klaga eller låta frustrationerna gå ut över någon vem som helst. Den man får syn på och som tvingas framföra de oklara budskapen kan bara slå ut med armarna eller texta en lapp med beklagande. Och jag har en känsla av att det sker hela vägen upp till den som eventuellt skulle kunna utpekas med någon form av ansvar.

Nu fattas bara att datorn kraschar innan jag hinner skriva färdigt detta, innan jag hinner klaga på det moderna sätt man är hänvisad till i vårt digitala tidevarv.

Och ja, jag är medveten om hur lite detta egentligen är värt att svära över. Trubbel på en högst överkomlig nivå, besvikelser som jag bemästrar utan kvarstående dåligt humör. Jag kan ju slå mig ner med en god bok, ta mig ett litet glas whisky eller låta mig distraheras av någonting annat lika angenämt.

Men jag hade ju så hemskt gärna velat höra Kaufmann... Och så det här jävla snöslasket...