Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 28 maj 2010

Sjöfarten i Amalfi





Foto: EJ

Neapelbukten är en stark lockelse för den medelhavsresenär som kräver något mer av resmålet än vidsträckta sandstränder. Allt utom just detta får man där i överrikt mått. Få ställen i Sydeuropa kan erbjuda så många både natursköna och historiskt intressanta platser som regionen Kampanien med dess kuster och öar. Capri, Ischia och Procida är, liksom Ponza längre ut till havs, var och en värda en sjöresa. Sannolikheten att man förr eller senare återvänder till dessa öar är stor.

Till de gamla klassiska turistmålen hör också den södra kusten av den utskjutande halvö som formar bukten och som bär huvudorten Amalfis namn. Nyss hemkommen därifrån är det först och främst havet jag saknar när jag på morgonen går fram till fönstret för att som vanligt försöka spå dagens väder. Det vidöppna havet finns inte längre. Och båtarna, fiskets enkla små och kryssningarnas storslagna, är likaså försvunna. När man under några dagar suttit på en terrass i höjd med tornseglarna och kunnat betrakta sjötrafiken och måsarnas segelflygningar från ovan, ja då vill man helst behålla den för sitt inre öga och öra.

Ovanligt vackra kryssningsfartyg låg ankrade på redden som för att påminna om den en gång så mäktiga sjörepublikens svunna storhet. Redan i Neapels hamn såg vi Wind Spirit från Nassau, som sedan också dök upp i Amalfi. Den femmastade fullriggaren Royal Clipper (märkligt nog hemmahörande i den åtminstone för mig okända sjönationen Luxemburg) låg också en morgon och glänste i solen. Tillsammans med passagerarbåtarna för kustens orter, sightseeing-båtarna, gästhamnens besökare och lokala fiskebåtar utgjorde de en varierad samling flytetyg vars stillsamma gång över det blågröna vattnet aldrig störde friden.

I Amalfis lilla Museo Civico, i en sal där kommunfullmäktige fortfarande sammanträder, förvaras originalet till de maritima lagar - Tavole Amalfitane - som har sitt ursprung i 1200-talets Amalfi och som reglerade allt från båthyror till hanteringen av skeppsvrak. Men i Positano något tiotal kilometer västerut finns på kyrkans klockstapel också ett vittnesbörd om den andra, mötande verkligheten, de skogklädda bergen, vars branter så dramatiskt stupar i havet. En relief återger såväl fiskarna som räven, och framför allt den monstruösa kombinationen: ett havs(?)vidunder, på en gång både räv och fisk. (Se bilderna ovan).

tisdag 18 maj 2010

Amalfi


Det blir nu ett kort uppehåll i skrivandet för ännu en resa till Italien - det enda resmål jag vet att jag inte kan undvara, ett nödvändigt meditteranskt komplement till min primära, skandinaviska hemort. Allt sedan jag på 70-talet första gången landade på Sicilien, och därefter valde Rom som resmål, har jag känt mig särskilt hemma i den mångfacetterade italienska kulturen. Där bjuds det mesta av det bästa, och de mindre tilltalande sidor som också finns och som alltför ofta dominerar dagsrapporteringen från detta land har aldrig kunnat rucka min uppfattning. Italien minst en gång per år har varit min devis sedan 1976.

Det blir den här gången en resa med G. till den gamla sjörepubliken Amalfi och kusten där omkring. Jag har varit där förr och ser fram emot en vecka med stilla vandringar i citronlundarna, strövtåg i gränderna, en riktigt tunn, vedugnsbakad pizza margherita, läsning på en balkong nära havet intill ett glas prosecco och givetvis återbesök i de vackra trädgårdarna i villorna i Ravello och, inte minst, klostergången (Chiostro del Paradiso!) i katedralen i Amalfi.
Att vi bland annat kommer att bo i ett före detta kloster som den helige Franciskus själv grundlade är sådant som italienare kan hävda utan att förlora i trovärdighet. Det kan ju mycket väl vara sant, även om den gode gråbrodern knappast skulle ha känt sig hemma i den modernt påkostade inredningen och bland det välbeställda klientel som numera befolkar platsen.

Jovisst, Wagner, Ibsen, Greta Garbo med flera visste vad de gjorde när de valde dessa klassiska syditalienska regioner för både inspiration och avkoppling.

Nu gäller det bara att broder Sol står oss bi och vindarna vänder så att inte vulkanaskan sprider sig i de luftrum som vi så väl behöver.

fredag 14 maj 2010

Kampen mot hundarna

Jag visste inte att Lars Vilks skulle vara i stan, men med tanke på händelseutvecklingen i samband med hans framträdande på filosofiska institutionen här i Uppsala så missade jag ju ingenting annat än ännu ett bedrövligt våldsangrepp från den här sortens fundamentalistiska huliganer som fått för sig att de har rätt att bestämma dagordningen för den offentliga debatten. Blir man kränkt som rabiat muslim innebär det tydligen att alla andra ska ha "förståelse" för att man med våld eller hot om våld hindrar den kränkande motståndaren - den otrogna hunden? - att yttra sig.

Nu är det ju inte bara troende muslimer som å ena sidan "tar avstånd ifrån" våld och å andra sidan uttalar sin "förståelse" för att man tillgriper våld (se t ex dagens UNT, där flera intervjuer och debattinlägg finns). Även en del intellektuella villar bort sig i en "förståelse" som relativiserar yttrandefriheten och i stället blandar rädsla för antimuslimska stämningar med irrelevanta synpunkter på vad som utgör "god konst" och leverar det som argument mot en sådan som Vilks.

Att Mattias Gardell - som aldrig förmått att höja sig över den islamofobiska synvinkeln - med religionshistorisk auktoritet försöker "förstå" och försvara yttringarna av kränktheten med paralleller till vad vi (inte) tillåter oss att säga om svarta och judar, är bara förväntat. Där utgår analysen alltid ifrån att det är västerländsk kulturimperialism som är skyldig till allt ont här i världen, och att allt som andas "motståndsrörelser" i minoritetsgrupper ska respekteras. Men det är naturligtvis inte rasism att kräva att muslimer respekterar gemensamma demokratiska villkor i västerländska samhällen (vilket de flesta muslimer också gör). Det finns heller inget förintelsehot som muslimer som kollektiv har drabbats av, eller kommer att drabbas av, när de söker sig till västerländska demokratier. Däremot finns det fascistiska islamistiska stater som driver sina egna medborgare ur landet på grund av avfällighet från den rätta läran. Och det finns, tyvärr, islamister i våra demokratier som kämpar för införandet av sharialagar i fascistiska enklaver vid sidan om det öppna samhället och dess grundläggande principer.

Att Magnus Ringgren ger sig in på den fega linjen att i stället för att ta yttrandefrihetsfrågan allvar (ingen konstnär eller samhällsdebattör ska genom våld eller hot om våld behöva skrämmas till tystnad) börja undra över värdet av Vilks konst, är däremot förvånande. Han tycks anse att teckningarna av rondellhundarna inte har tillräckligt av mångtydighet och djup i sig för att kunna klassas som god konst. Än sen då? Det är en helt annan diskussion än den som frågan gäller och som föranledde islamisterna att gå till angrepp i Ihresalen i onsdags.

Det enda raka är att följa en del kloka, sekulariserade muslimers råd. Nämligen att betrakta muslimer, oavsett graden av rättrogenhet i färhållande till islam, som individer precis som alla andra i vårt samhälle. Gör man sig skyldig till brott ska polis och åklagare tillkallas och individen dömas utan hänsyn till "kränkthet" å kollektivets vägnar.

PS. Vid närmare eftertanke vill jag revidera mig en aning angående min polemik mot Ringgren. Det är otvivelaktigt så att Vilks har en dubbel agenda där den ena - och för honom själv viktigaste? - avser diskussionen om konsten och konstens gränser. På så vis är det givetvis relevant att också diskutera värdet av hans konstnärliga insats och konstnärliga produkter. Ändå verkar debattörer som ifrågasätter Vilks "taffliga" rondellhundteckningar mest ta detta som en välkommen anledning att sväva på målet i yttrandefrihetsfrågan och i stället ifrågasätta hans rätt att häda och yttra förgripliga saker om islam. Så - visst kan man försöka hävda att Vilks hundar varken konstnärligt eller polemiskt på ett bra sätt gestaltar den dubbla problematik som han själv avser att gestalta. Själv är jag dock övertygad om att detta i sak är felaktigt, helt enkelt av det skälet att hans insats uppenbarligen lett till en flerdimensionell debatt om både konsten och livet. DS.

söndag 9 maj 2010

Försenad passionsmusik


Först efter påsk fick jag försändelsen med ett av de allra största verken av den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974). Jag syftar på den nya inspelningen av hans oratorium Golgotha för solister, blandad kör, orgel och orkester (Capella Amsterdam, Estonian Philharmonic Chamber Choir och Estonian National Symphony Orchestra, samt solister, under ledning av Daniel Reuss, Harmonia Mundi).

Jag håller på att gå igenom denne märklige tonsättares verk, vilket lyckligtvis i rätt stor utsträckning låter sig göras eftersom han är ganska väl representerad på skiva. Det nu aktuella oratoriet finns även i andra inspelningar, men jag har inte tidigare kommit i kontakt med det och kan alltså inte göra några jämförelser. Nog sagt att detta är en ypperlig inspelning som vad jag förstår gör verket full rättvisa.

Ingen som följt mina musikskriverier kan ha undgått min förtjusning i Martins musik. Jag håller honom för en av 1900-talets allra främsta kompositörer, och jag är övertygad om att han kommer att stå sig som sådan. Autodidakt, modernist, till dels även tolvtonsseriell kompositör, men utan att någonsin släppa det melodiska flödet visar han att självständighet och trohet mot egna musikaliska ideal mycket väl kan ingå en lycklig förening med impulser från både samtid och stora föregångare.

Detta verk skrev Martin för sin egen del, inte på beställning och inte som någonting han tänkte för kyrkligt bruk i mässan. Hans respekt för Bach var stor; han var ju son till en hugenottpastor och sedan barndomen välbekant med Bachs passioner. Och även här är det passionsdramat från bibelns evangelier, tillsammans med citat från Augustinus bekännelser, som är den textmässiga grunden för en musik som närmast kan betecknas som lyriska meditationer, även om dramatiska inslag också finns, som till exempel i samband med Pilatus famösa fråga till folket om vem som bör gå fri, Barabbas eller Jesus.

Frank hade ytterligare en inspirationskälla till detta verk, nämligen den etsning av Rembrandt som återges ovan, kallad "De tre korsen". Det var den bilden som på ett särskilt sätt förlöste den kreativa energin.

Och spelet mellan ljus och mörker i den undersköna klangvärld som Martin skapade är sannerligen en värdig pendang till Rembrands mästerverk. Jag tror mig kunna konstatera att ingen kan göra Martin rangen stridig som 1900-talets största passionstonsättare i Bachs efterföljd.

tisdag 4 maj 2010

Susanna i badrummet


För en tid sedan snubblade jag över ovanstående bild när jag surfade på nätet, jag minns inte längre i vilket syfte. Den slog mig som ett av de vackraste sentida exemplen på det motiv som konstnärer i alla tider betraktat som ett av de allra mest attraktiva, nämligen den mänskliga kroppen, i synnerhet kvinnokroppen. Det behövs i vår tid naturligvis ingen förevändning i form av antikens eller GT:s mytologiska gestalter för att reta våra erotiska impulser, men visst kommer man att tänka på Susanna i badet, ett klassiskt motiv som finns i en mängd varianter i all världens konstmuséer.

Här saknas dock det dramatiska element som närvaron av de lystna och påstridiga gubbarna utgör. Begäret är utan mellanled förflyttat till betraktarens eget öga, till en position som är identisk med kameramannen och hans fotografiska lins.

Och charmen med denna voyeuristiska smygposition är givetvis att den fångar situationen innan klicket från slutaren kommer och betraktaren blir upptäckt. Bilden laddas oerhört, men här ruvar dock inga hot, endast löften. Rummets intima karaktär förutsätter en relation, ett möte mellan två älskande, även om man inte säkert vet om bilden är tagen före eller efter kärleksakten. Betraktaren ser sin älskade som nu antingen sätter upp sitt hår eller låter det falla. Gesten och den avslappnade hållningen andas en sinnlig bejakelse av stora mått.

Älskaren heter Nelson Algren och den vackra kvinnan endast iklädd klackskor är - Simone de Beauvoir!

måndag 3 maj 2010

Fado primavera

Foto: José Goulão
I veckan som gick lyssnade jag för första gången live på fadosångerskan Mariza som denna gång gjorde sitt enda framträdande i Sverige inför ett fullsatt auditorium i Uppsala konserthus. Fadon har ju fått ökad spridning och popularitet genom ett antal unga företrädare som slagit internationellt långt bortom Lisboas och Portugals gränser. Mariza är kanske den mest framgångsrika av dem alla, och jag kan förstå varför.

Inte bara det att hon har röstresurser utöver det vanliga, hon är dessutom en skicklig scenartist som håller publiken i ett stadigt grepp i kommunikation och gäckande samspel. Lägg därtill att hon försett sig med en ensemble av musiker som skulle kunna stjäla vilken föreställning som helst som inte hade en vokalist av hennes dignitet.

Första gången jag riktigt fick upp öronen för fadon var i mitten av sjuttiotalet då jag hade turen att kunna vara på plats när Amalia Rodrigues, den legendariska fadodrottningen som var först med att sprida denna folkliga musikform över världen, framträdde på en tjurfäktningsarena i Portimão på Algarvekusten. Ljuskäglan som ringade in hennes gestalt i kontrast till den väldiga, i mörker lagda arenan kan jag fortfarande framkalla för mitt inre, liksom denna typiska, explosivt dynamiska sång med fallande melodilinjer som så uttrycksfullt beskriver ett stämningsläge - saudade - av stark och vemodig om än svårbestämd längtan.

Drygt tio år efter den där kvällen i Portimão upplevde jag någonting liknande i en konsertsal i Florens när jag första gången mötte tangosångerskan Susana Rinaldi. Det var samma slags teatrala utspel, dynamiska sångsätt och osvikliga musikalitet som bar in i minsta frasering som hos Rodrigues eller som nu hos Mariza. Även om man som jag inte behärskar språket, förmedlar sången och musiken så tydligt den känslomässiga innebörden att behållningen aldrig går förlorad. Ändå önskar man förstås att man kunde tillgodogöra sig texterna, inte minst för att den nya fadon efter vad jag förstått har många goda poeter som bidragsgivare.

Några ord till om musikerna kring Mariza. Den unge mannen på portugisisk gitarr (en dubbelsträngad, mandolinklingande variant) heter, om jag fattat rätt Ângelos Freire, och en skickligare man på det instrumentet är det svårt att tänka sig. Musikerna fick tillfälle att briljera på egen hand och rev ned stormande applåder. Även mannen bakom trumsetet visade ett solonummer som jag varken sett (trumsolon ska ses!) eller hört maken till sedan trumlegenden Buddy Rich gästade stan med sitt unga storband någon gång på 80-talet.

En minnesvärd vårkväll i fadons tecken, sannerligen!

PS. Jag vill gärna rekommendera Thomas Nydahls insiktsfulla böcker (och blogginlägg) för dem som vill lära känna denna musikskatt lite närmare.