Amalfi

Det blir nu ett kort uppehåll i skrivandet för ännu en resa till Italien - det enda resmål jag vet att jag inte kan undvara, ett nödvändigt meditteranskt komplement till min primära, skandinaviska hemort. Allt sedan jag på 70-talet första gången landade på Sicilien, och därefter valde Rom som resmål, har jag känt mig särskilt hemma i den mångfacetterade italienska kulturen. Där bjuds det mesta av det bästa, och de mindre tilltalande sidor som också finns och som alltför ofta dominerar dagsrapporteringen från detta land har aldrig kunnat rucka min uppfattning. Italien minst en gång per år har varit min devis sedan 1976.

Det blir den här gången en resa med G. till den gamla sjörepubliken Amalfi och kusten där omkring. Jag har varit där förr och ser fram emot en vecka med stilla vandringar i citronlundarna, strövtåg i gränderna, en riktigt tunn, vedugnsbakad pizza margherita, läsning på en balkong nära havet intill ett glas prosecco och givetvis återbesök i de vackra trädgårdarna i villorna i Ravello och, inte minst, klostergången (Chiostro del Paradiso!) i katedralen i Amalfi.

Att vi bland annat kommer att bo i ett före detta kloster som den helige Franciskus själv grundlade är sådant som italienare kan hävda utan att förlora i trovärdighet. Det kan ju mycket väl vara sant, även om den gode gråbrodern knappast skulle ha känt sig hemma i den modernt påkostade inredningen och bland det välbeställda klientel som numera befolkar platsen.

Jovisst, Wagner, Ibsen, Greta Garbo med flera visste vad de gjorde när de valde dessa klassiska syditalienska regioner för både inspiration och avkoppling.

Nu gäller det bara att broder Sol står oss bi och vindarna vänder så att inte vulkanaskan sprider sig i de luftrum som vi så väl behöver.