Sjöfarten i Amalfi

Foto: EJ

Neapelbukten är en stark lockelse för den medelhavsresenär som kräver något mer av resmålet än vidsträckta sandstränder. Allt utom just detta får man där i överrikt mått. Få ställen i Sydeuropa kan erbjuda så många både natursköna och historiskt intressanta platser som regionen Kampanien med dess kuster och öar. Capri, Ischia och Procida är, liksom Ponza längre ut till havs, var och en värda en sjöresa. Sannolikheten att man förr eller senare återvänder till dessa öar är stor.

Till de gamla klassiska turistmålen hör också den södra kusten av den utskjutande halvö som formar bukten och som bär huvudorten Amalfis namn. Nyss hemkommen därifrån är det först och främst havet jag saknar när jag på morgonen går fram till fönstret för att som vanligt försöka spå dagens väder. Det vidöppna havet finns inte längre. Och båtarna, fiskets enkla små och kryssningarnas storslagna, är likaså försvunna. När man under några dagar suttit på en terrass i höjd med tornseglarna och kunnat betrakta sjötrafiken och måsarnas segelflygningar från ovan, ja då vill man helst behålla den för sitt inre öga och öra.

Ovanligt vackra kryssningsfartyg låg ankrade på redden som för att påminna om den en gång så mäktiga sjörepublikens svunna storhet. Redan i Neapels hamn såg vi Wind Spirit från Nassau, som sedan också dök upp i Amalfi. Den femmastade fullriggaren Royal Clipper (märkligt nog hemmahörande i den åtminstone för mig okända sjönationen Luxemburg) låg också en morgon och glänste i solen. Tillsammans med passagerarbåtarna för kustens orter, sightseeing-båtarna, gästhamnens besökare och lokala fiskebåtar utgjorde de en varierad samling flytetyg vars stillsamma gång över det blågröna vattnet aldrig störde friden.

I Amalfis lilla Museo Civico, i en sal där kommunfullmäktige fortfarande sammanträder, förvaras originalet till de maritima lagar - Tavole Amalfitane - som har sitt ursprung i 1200-talets Amalfi och som reglerade allt från båthyror till hanteringen av skeppsvrak. Men i Positano något tiotal kilometer västerut finns på kyrkans klockstapel också ett vittnesbörd om den andra, mötande verkligheten, de skogklädda bergen, vars branter så dramatiskt stupar i havet. En relief återger såväl fiskarna som räven, och framför allt den monstruösa kombinationen: ett havs(?)vidunder, på en gång både räv och fisk. (Se bilderna ovan).