Kampen mot hundarna

Jag visste inte att Lars Vilks skulle vara i stan, men med tanke på händelseutvecklingen i samband med hans framträdande på filosofiska institutionen här i Uppsala så missade jag ju ingenting annat än ännu ett bedrövligt våldsangrepp från den här sortens fundamentalistiska huliganer som fått för sig att de har rätt att bestämma dagordningen för den offentliga debatten. Blir man kränkt som rabiat muslim innebär det tydligen att alla andra ska ha "förståelse" för att man med våld eller hot om våld hindrar den kränkande motståndaren - den otrogna hunden? - att yttra sig.

Nu är det ju inte bara troende muslimer som å ena sidan "tar avstånd ifrån" våld och å andra sidan uttalar sin "förståelse" för att man tillgriper våld (se t ex dagens UNT, där flera intervjuer och debattinlägg finns). Även en del intellektuella villar bort sig i en "förståelse" som relativiserar yttrandefriheten och i stället blandar rädsla för antimuslimska stämningar med irrelevanta synpunkter på vad som utgör "god konst" och leverar det som argument mot en sådan som Vilks.

Att Mattias Gardell - som aldrig förmått att höja sig över den islamofobiska synvinkeln - med religionshistorisk auktoritet försöker "förstå" och försvara yttringarna av kränktheten med paralleller till vad vi (inte) tillåter oss att säga om svarta och judar, är bara förväntat. Där utgår analysen alltid ifrån att det är västerländsk kulturimperialism som är skyldig till allt ont här i världen, och att allt som andas "motståndsrörelser" i minoritetsgrupper ska respekteras. Men det är naturligtvis inte rasism att kräva att muslimer respekterar gemensamma demokratiska villkor i västerländska samhällen (vilket de flesta muslimer också gör). Det finns heller inget förintelsehot som muslimer som kollektiv har drabbats av, eller kommer att drabbas av, när de söker sig till västerländska demokratier. Däremot finns det fascistiska islamistiska stater som driver sina egna medborgare ur landet på grund av avfällighet från den rätta läran. Och det finns, tyvärr, islamister i våra demokratier som kämpar för införandet av sharialagar i fascistiska enklaver vid sidan om det öppna samhället och dess grundläggande principer.

Att Magnus Ringgren ger sig in på den fega linjen att i stället för att ta yttrandefrihetsfrågan allvar (ingen konstnär eller samhällsdebattör ska genom våld eller hot om våld behöva skrämmas till tystnad) börja undra över värdet av Vilks konst, är däremot förvånande. Han tycks anse att teckningarna av rondellhundarna inte har tillräckligt av mångtydighet och djup i sig för att kunna klassas som god konst. Än sen då? Det är en helt annan diskussion än den som frågan gäller och som föranledde islamisterna att gå till angrepp i Ihresalen i onsdags.

Det enda raka är att följa en del kloka, sekulariserade muslimers råd. Nämligen att betrakta muslimer, oavsett graden av rättrogenhet i färhållande till islam, som individer precis som alla andra i vårt samhälle. Gör man sig skyldig till brott ska polis och åklagare tillkallas och individen dömas utan hänsyn till "kränkthet" å kollektivets vägnar.

PS. Vid närmare eftertanke vill jag revidera mig en aning angående min polemik mot Ringgren. Det är otvivelaktigt så att Vilks har en dubbel agenda där den ena - och för honom själv viktigaste? - avser diskussionen om konsten och konstens gränser. På så vis är det givetvis relevant att också diskutera värdet av hans konstnärliga insats och konstnärliga produkter. Ändå verkar debattörer som ifrågasätter Vilks "taffliga" rondellhundteckningar mest ta detta som en välkommen anledning att sväva på målet i yttrandefrihetsfrågan och i stället ifrågasätta hans rätt att häda och yttra förgripliga saker om islam. Så - visst kan man försöka hävda att Vilks hundar varken konstnärligt eller polemiskt på ett bra sätt gestaltar den dubbla problematik som han själv avser att gestalta. Själv är jag dock övertygad om att detta i sak är felaktigt, helt enkelt av det skälet att hans insats uppenbarligen lett till en flerdimensionell debatt om både konsten och livet. DS.