En av mina favoritpianister - Piotr Anderszewski - gästade nyligen Stockholm med ett i mitt tycke mycket intressant program, om än kanske inte det mest publikdragande. Konserthuset var långt ifrån utsålt, trots att verk av Bach, Bartók och Szymanowski borde höra till det som en någorlunda bildad konsertpublik välkomnar vid sidan av det mest kända och älskade i den oändligt rika pianolitteraturen.
Det har väl gått ett tjugotal år sen jag först hörde talas om Anderszewski genom en recension av ett cd-album där han spelade verk av Bach, Beethoven och - Anton Webern! Därefter har han bl a presenterat sig med mindre kända stycken av Schumann, samtidigt som han givetvis även spelat Chopin och Mozart. Allra helst verkar han dock vilja återkomma till Johann Sebastian Bach.
Som synes av nämnda namn räds han inte musikens 1900-tal. I dagarna kommer han med ett nytt album där en väsentlig del av det som spelades på konserten finns med: Béla Bartóks 14 bagateller, op. 6 och några av Szymanowskis 20 Mazurkor op. 50. I albumet dessutom pianosviten "På en övervuxen stig" av Leos Janaceck, dock inte bok 1 utan endast det mindre kända supplementet i bok 2.
Jag tillhör dem som föredrar Bachs klavermusik på piano; hans intrikata stämvävar kommer bäst till uttryck via ett modernt instrument med dess möjligheter till dynamik och klarhet. Det bekräftades även nu då Anderszewski lyfte upp vänsterhandens basgångar och lät båda händernas porlande samspel flöda i några av dessa barockens stiliserade danser som hos Bach samlats under beteckningen partitor, närmare bestämt Partita nr 6 och Partita nr 1.
Hör här ett prov hur det låter när Anderszewski i en tidigare inspelning ger sig i kast med Giguen som avslutar Partita nr 6.
Polacken Karol Szymanowskis (1882-1937) mazurkor är naturligtvis grundade i samma polska folkdans som Chopins, bara så mycket mer harmoniskt komplexa. Klangen kan erinra om både Stravinskij och Debussy; det är dansant i 3/4-takt och i skiftande stämningar, ena stunden en mjuk och ömsint, i den andra en brysk och resolut. Och som med all avancerad konst kan det behövas ett antal närmanden innan musikens karaktär ger sig tillkänna, i det här fallet primärt genom den rytmiska figur som är mazurkans främsta byggsten. Den framgår tydligt i exempelvis den åttonde mazurkan ur op. 50 (1924-1925).
Modernism gäller även för Béla Bartók (1881-1945), vars musikaliska experimenterande i fjorton korta stycken, "bagateller", blir alltmer avancerat både rytmiskt och harmoniskt ju närmare vi kommer nummer fjorton. Den första börjar trevande - en enkel melodi som söker en egen väg och förenas med en annan i en annan tonart. Och redan i det andra och tredje stycket är tonarten svävande och alltså meningslös att ens notera.
Redan i detta op. 6 (1908) finns antytt det Bartók senare kommer att utveckla och bli känd för: anknytningen till folkmusik, den lyriska nattmusiken (nummer 3, Andante) och det slagverksbetonade (som i "Allegro barbaro", här i nummer 10: Allegro). De två sista styckena har till och med en titel, "Elle est mort. Lento funèbre" (13) respektive "Valse. Ma mie qui danse - Presto" (14). En sorgesång till henne som är död, men allra sist alltså en sprittande vals i flygande fläng dansad av "min älskling".
Till sist. Ett av tre extranummer på konserten var Bartóks underbara "Tre ungerska folksånger från Csik". Ytterligare ett vackert exempel på de folkmusikaliska källornas betydelse för stora tonsättare.
