Skymningssvärmaren

Jag går i vanlig ordning ut i den daggfriska morgonen för att hämta tidningen när jag på andra sidan grinden ser en stor larv krypande i gräset framför mig. Ingen jag känner igen, men min vetgirighet väcks. En fjäril in spe, men vilken?

Larvens tydliga teckning gör den lätt att artbestämma. Det visar sig vara en brunsprötad skymningssvärmare. 

Jag smakar på orden, än en gång förundrad över namngivandet av vår insektsfauna. 

Brun är den mycket riktigt, även som larv och inte bara till spröten, snarast ljusbrun åt det olivfärgade hållet och med runda gula, konturmarkerade fläckar som sitter parvis som i en dubbelknäppt långrock. Först som fjäril är den lika vacker som sitt svenska namn, vilket framgår av bilder som tagits av dem som haft lyckan att möta den i sitt fjärde och sista levnadsstadium.

Som fjäril således en svärmare och skymningsvarelse, fastän även synlig varma och soliga dagar bland alla de andra nektarsugna blombesökarna. Som sådan beter den sig för övrigt som en kolibri, vilket en häpen skådare nog i förstone kan ta den för, duktig flygare som den också är.

Jag har sett andra svärmare, men ännu aldrig den här. Däremot har jag en gång på nära håll studerat kolibrier, hur de hämtar nektar hovrande som minihelikoptrar i luften framför djupa blomkalkar. Det var fjärran från den här grinden på en dammig trottoar i den sömniga och solstekta staden Yuma i Arizonas sydvästra hörn på gränsen till Californien. Jag blev helt förhäxad av dessa snabbvingade små varelsers förmåga att sväva i luften utan annan fysisk kontakt med blomman eller världen i övrigt än den tunna sugsnabelns, doppad i närmsta nektarfyllda skål. 

Jag ser larven kravla sig fram i gräset förmodligen på väg mot ett lämpligt gömsle i jorden där den kan förpuppa sig och invänta en uppståndelsens morgon nästa sommar, eller i det här fallet kanske inte förrän nästnästa, då i den förunderliga metamorfosens slutstadium jag skulle kunna tänkas ha turen att möta den igen. 

Jag läser att skymningssvärmaren har ett speciellt förhållande till måror och mjölkört. Tänka sig, de gamla banvallarnas, hyggenas och dikesrenarnas stolta blomma. Ja, och mycket riktigt: bakom min rygg ett tiotal meter bort vajar i den svaga vinden ett bestånd av de höga och nu snart utblommade stjälkarna av det vi i min barndom kallade rallarrosor.

Foto: EJ.

Capote - en karaktärsroll

SVT1 hade "Capote" i sin tablå sent i förrgår kväll, vilket gjorde att jag velade mellan sängen och fåtöljen. Filmen - som bygger på en bok om författaren Truman Capotes arbete med dokumentärromanen "Med kallt blod" - gick mig förbi när den var aktuell på biograferna för ca femton år sedan. Jag var slapp och slö av högsommarvärmen men beslöt ändå ge den en chans, eftersom jag mindes att den prisades för i synnerhet Philip Seymoure Hoffmans insats i huvudrollen.

Jag såg den till slut; all mattighet försvann efterhand. Det är en film med den bästa av egenskaper, nämligen förmågan att fängsla tittaren från start, behålla greppet och dessutom öka nerven mot slutet. Detta alltså i en spelfilm om tillkomsten av en dokumentärroman, låt vara med fokus på en excentrisk författares inte bara persona utan karaktär, hans skaparvåndor och relationer till dem han är beroende av för att kunna genomföra sitt projekt. Det låter inte särskilt upphetsande även om historien, den som så småningom ska komma på pränt, handlar om ett par yngligars ytterst brutala mord på en hel familj i en liten håla i amerikanska mellanvästern.

Man talar om karaktärsskådespeleri som någonting speciellt och det är naturligtvis vad som krävs i en film som denna. Det Hoffman gör i rollen som Capote är inte bara ett försök att härma yttre åthävor och den histrioniska framtoningen hos en firad författare, utan en identifikation inifrån och ut med en konstnär som med sin stora begåvning och sitt omättliga bekräftelsebehov ger sig i kast med ett projekt som han övertygat sig själv om kommer att rubba världen, åtminstone den litterära.

Vi ser en man som med sin blandning av självupptagenhet och människointresse ofrånkomligen väcker omgivningens reaktioner, oftast fascinerad ambivalens. Exploatören visar nämligen ibland också sin egen sårbarhet. 

I Hoffman fannn regissören en skådespelare som trovärdigt förmådde hantera det spektakulära och sammansatta hos en Truman Capote. I ena stunden kändisfesternas spirituella fjolla, i den andra en respektfull intervjuare och ordkonstnär. Å ena sidan svekfullheten mot den ene mördaren, vars vänskap han lyckas vinna och vars förhoppningar om ett uppskov av dödsstraffets verkställande genom den berömde författarens agerande väcks - och släcks. Å andra sidan modet att förödmjukad ändå möta de dödsdömda en sista gång före hängningen och slutligen bevittna densamma. 

Vi ser författaren stå snett bakom de andra vittnena till avrättningen. Och frågorna som aldrig formuleras, men som ändå uppstår är: 

Är inte detta i själva verket det slut han vill ha? Är hans närvaro i själva verket bara estetiskt-dramaturgiskt betingad av att han så magnifikt som möjligt ska kunna avsluta sitt projekt, sin banbrytande dokumentärroman? 

Efter att ha sett Philip Seymour Hoffman i rollen som Truman Capote vet man något om vad karaktärsskådespelarkonst vill säga.

________________________________

Skådespelaren Philip Seymoure Hoffman dog tyvärr i förtid till följd av tungt drogmissbruk 2014, endast 46 år gammal. Samma öde drabbade författaren Truman Capote, som dog 1984, 59 år gammal. 

"In Cold Blood" utkom 1966. 
Filmen "Capote" är från 2006 (Kan ses på SVT Play till den 6 augusti)

Vårtbitarens besök

Ibland här på landet får man oannonserade besök som gör att man hejdar sig och avvaktar ett slag. Den här vårtbitaren granskade noga gränserna för min aktivitet. Eller lärde mig något litet mer om sig själv. Eller vad det nu var den gjorde. 

Eftersom den inte gav ifrån sig minsta stridulerande tolkade jag det som att den inte hade några vidare synpunkter på mitt blogginlägg under arbete. Att den dock i likhet med syrsor och andra släktingar kan alstra ljud vet väl de flesta, och "att rösten intet kommer av munnen utan av vingarna" (Linné). Men visste ni att öronen sitter under knäna och att just vårtbitaren fått sitt namn av att gotlänningarna förr i världen trodde att den faktiskt gjorde det namnet säger?

Foto: EJ

Den oumbärliga melodin, den energigivande rytmen

Melodin, hur oumbärlig är den egentligen för att vi alls ska tänka oss det vi hör som musik? Många, kanske de flesta som inte är professionellt involverade i musikskapande skulle nog säga att utan den, melodin, blir det inte mycket till musik. Möjligen ljudkompositioner, men inte musik. Andra skulle kanske hellre vilja framhålla rytmiken som musikens mest oumbärliga element.

Den som håller på melodin tänker nog på sång och sångbarhet som det centrala, det som i populärmusiken gör en låt till en låt. Den som tänker på rytmen tänker nog på det dansanta, en stadig puls som organiserar tonföljden, som ger den liv och rörelse.

Jag vaknade tidigt och ute var det redan över 20 grader varmt. Dimman höll på att skingras och genombrytas av solskenet, vilket snabbt skulle komma att öka temperaturen till ungefär densamma som gårdagens - kring 30-strecket. Utan speciell anledning kom jag att tänka på Schumanns kammarmusik, särskilt den med piano i kombination med stråkar. Ja, alldeles särskilt pianokvartetten i Ess-dur, op. 47, ett av hans många mästerstycken.

Så jag lät den musiken tonsätta morgonen innan värmen skulle göra mig för rastlös och okoncentrerad. Det är musik, tänkte jag, som alla borde kunna ta till sig utan ansträngning eller krav på särskild musikalitet. 

Av de  fyra satserna är den tredje, Andante, den mest kända och älskade, om än alls inte så berömd som den skulle kunna vara med tanke på just dess tillgänglighet, dess romantiska melodi som med cellons mörka varma ton omedelbart fäster i medvetandet.

Satsen börjat liksom oförmedlat, som mitt i någonting pågående. Ett par ackord och en melodisk ansats från violinen varur cellon blommar ut i en första introduktion av melodin  i sin helhet. Violin och viola var för sig och pianot kommer också med i en synkoperad version, och tillsammans bildar de en harmonisk bukett byggd kring den humlelikt vibrerande cellon. Strax därpå en mer samlad nästan hymnartad variant av melodin och en alltmer komplex harmonik får lämna sitt bidrag till helheten. 

Ja, det är - som man enkelt brukar uttrycka det - mycket vackert. Jag vill dock slå ett slag för de övriga satserna också. Scherzot hetsande spjuveraktighet, liksom även de båda livliga yttersatserna, ger anledning att än en gång överväga vad som är grundläggande och inte. Det melodiska äger sin givna plats i romantikens musik men rytmiken, ja farten och fläkten genom den härligt drivande rytmen i de övriga satserna, den passar också fint med tanke på den för dagen alltmer stigande värmen, och med den den hotande letargin.

Jag lyssnade mest på Martha Argerich och hennes vänner i "The Lugano Recordings", som bland annat innehåller några av kammarmusikens yppersta nummer från alla de stora tonsättarna. Det är liveinspelningar och det är samspel på högsta nivå. När man lyssnat till nyss nämnda kvartett av Schumann vill man gärna fortsätta med pianokvintetten också, och sen Mozart, Beethoven, Haydn, Brahms, Bach... Ja, vad allt finns inte att upptäcka inom det mindre format som går under beteckningen  kammarmusik. 

Innan man vet ordet av sitter man fylld med musikaliskt förmedlad energi som räcker dagen lång och troligen också blir över. Och frågan är om inte det sprittande spelet i scherzot var det som främst satte tonen, som höll sig under frukosten och fortsatt under förmiddagen i trädgårdens skuggade lägen undan den stigande solhettan.

Schumanns pianokvartett finns naturligtvis i ett flertal inspelningar. På Spotify hittar man enkelt The Lugano Recordings, vilket räcker långt, särskilt om man som jag denna gång särskilt fastnade för hans snabba och  rytmiskt intensiva scherzi, i kvartetten såväl som i kvintetten. 

 

Foto: EJ (överst)

Allt som försvinner, allt som gått förlorat

En vän undrade om jag läst något av Judith Schalansky. Jag tänkte efter men ingen klocka ringde. Du skulle gilla henne, försäkrade han, så jag lade namnet på minnet och gick till Bok & Bläck som omedelbart kunde visa upp en vacker bok med den frestande titeln "Förteckning över några förluster" (Pequod Press, 2021). 

Min vän känner mig väl vid det här laget; han hade naturligtvis rätt. Jag förstår inte hur jag kunnat förbise denna begåvade essäist, som redan finns representerad på svenska med ett par tidigare verk. Kanske är det min numera alltmer sovrande läsning av kultursidorna som förklarar saken.

I tolv essäer om sexton sidor vardera uppehåller sig författaren vid alltings förgänglighet och vår oupphörliga fascination inför allt det som gått förlorat - allt som ligger i ruiner, endast existerar som fragment eller är irreversibelt försvunnet. 

Eller som hon i förordet konstaterar som en grundläggande insikt: "...allt levandes och skapats undergång ligger förutsatt i existensen". I förbigående sagt är förordet av samma inspirerande art som essäerna själva.

Vad väljer hon då bland allt som kan väljas som exempel på förluster? 

Först en atoll - Tuanaki - belägen bland Södra Cooköarna, ett litet örike som en gång lär ha uppstått ur en havsbävning och som sedan försvann i en annan. Av missionärers etnologiska redogörelser kan man i biblioteken och deras kartografiska avdelningar bli varse något som mest kan liknas vid en blandning av fakta och myt om en tillflyktsort undan upprepade stridigheter mellan intränglingar och bofast befolkning. Fanns verkligen denna atoll vid 1800-talets mitt, då ett skepp kort tid före den förintande havsbävningen kastade ankar vid dess kust och en äldste bland öborna tog emot en för säkerhets skull med svärd garderad matros med den avväpnande försäkringen:"Vi vet inte hur man dödar. Vi vet bara hur man dansar"? 

Myten, konstaterar Schalansky, är visserligen den högsta av alla verkligheter och biblioteken den sanna skådeplatsen för alla världshändelser. Men världen sörjer bara det den känner till. Förgäves har man letat efter Tuanaki; sedan 1875 finns platsen inte på några kartor längre.

På samma sätt kan vi vid högst olikartade förluster önska oss mer än osäkra spår och knapphändiga uppgifter, vilka dessutom bara når den som lika idogt som författaren själv efterforskar vad som möjligen återstår. Sapfos märkliga diktrader med deras ideliga brott och luckor. Den kaspiska tigerns utrotning i det historiska ljuset av de romerska gladiatorspelens grymma spektakel. Piranesis fantasifulla visioner av en katakombernas arkitektur ingraverade på hans samlade kopparplåtar.

Vidare författarens ingående studier av hembygdens flora och fauna under strövtåg i Ryckdalen i Greifswalds omedelbara närhet. En annan essä med DDR-anknytning handlar om det asbestbemängda och numera rivna Palast der Republik i Berlin, en berättelse som antar formen av en novell om en ung familj på väg mot upplösning på grund av att kvinnan hemligen underrättats om mannens otrohet.  

Ja, det handlar om luckornas, det fördoldas, det utelämnades dragningskraft, men kanske ännu mer om den överväldigande rikedom av kunskap och erfarenhet som finns och fanns och det ogörliga i att ordna och bevara, katalogisera och överblicka den. 

Vi bekantar oss med en excentriker som upprättar en egen encyklopedi i sin egen kastanjeskog genom att placera ut små plaketter med excerpter av all världens visdom. En annan, en präst och amatörastronom från 1800-talets mitt - G. (eller C?) A. Kinau - vars idenitet osäkras av en möjlig dubbelgångare, ger sig i kast med selenografisk verksamhet (månens kartläggning; avtecknandet av dess "ärrade skepnad").

Den essän avslutar samlingen och ger ett glansfullt prov på den språkliga virtuositet som Schalansky besitter (och som också översättaren, Linda Östergaard, ska ha all heder av att så väl ha lyckats återge). Den speglar trovärdigt den gamle prästens - eller är det botanikerns? - sirligt ålderdomliga språkbruk när han själv återger sin historia som selenograf, och möjligen via intresset för den toxiska delen av floran småningom förflyttar sig och antar ett perspektiv på det jordiska utifrån den måne som han så helt låtit sig förhäxas av och vars kosmiska betydelse han insett vidden av. 

Det gäller i själva verket upptäckten av ett tvillingskap, en betvingande korrespondens mellan plantor och stjärnor, en stjärnornas hemliga ordning. Han slutar dock i melankolisk insikt om att det "lunarium" han skapat kommer att bortträngas av andra - "stränga och bättre genomfunderade ordningar" - ; att månen som arkiv för bevarande samtidigt rymmer dess oundvikliga framtida förstörelse. 

Ett par citat ur förordet till denna kunskapsrika och mycket underhållande essäsamling måste jag till slut få meddela: 

"Ett minne som hade kunnat bevara allt skulle i själva verket inte ha bevarat någonting."

"Dödens cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande."

Stentorget

Norduppland är för mig tämligen okänd mark. Att det där uppe i Hållnästrakten finns ett naturskyddsområde som inringar en klippig kuststräcka med det lite lustiga namnet Kapplasse, det hade jag ingen aning om. 

En molnfri dag med nordlig pålandsvind är vi där, vägledda av B som talat sig varm för det brusande havets bränningar mot den grå och ljusröda graniten och det hon kallar stentorget.

Ett stentorg är, förstår jag, en av naturen själv formad öppen plats vid en klippig kust som  genom årtusendena med hjälp av havets eroderande krafter avsatt ett fält av stenar som slipats till det som med en annan vacker benämning kallas klappersten. Namnet erinrar om det ljud som uppkommer när vågorna sköljer in och rullar stenarna mot varandra.

 

Efter att vid vägs ände ha parkerat bilen siktar vi det först på håll från första fria utsikten över havet. Tvärs över viken syns öppningen som ett avbarkande hugg i den skogklädda udden. 

Torget nås efter 800 meters vandring längs en vältrampad men knölig stig med uppstickande sten och tallrötter som ormande försvinner in i det omgivande blåbärsriset.

 

När skogen öppnar sig och torget ligger där under våra fötter går vi garanterat torrskodda fast inte utan besvär på det ojämna underlaget. Det vilda torget är ingenting för shoppare i finskor, inte heller för dem i badskor eller för nakna fötter. Ingen bänk att slå sig ned på. I stället fritt och för intet möjligheten att bli stående en stund mitt i ett vidsträckt geologiskt minne. 

Landhöjningen har gjort att det skulle krävas enorma stormstyrkor för att i våra dagar sätta det här torget i rörelse. I åtminstone dess övre del råder lugn förstärkt av tallskogssus och dämpat bakgrundsljud från bränningarnas möte med graniten. Med inbillningskraftens hjälp adderar jag bidraget från det rytande havets svallvågor, ljudet av klapprande pukor inbäddade i ett mäktigt mullrande kontrabasackord.

 

Foto: EJ 

(Bilderna är som alltid klickbara för förstoring)