SVT1 hade "Capote" i sin tablå sent i förrgår kväll, vilket gjorde att jag velade mellan sängen och fåtöljen. Filmen - som bygger på en bok om författaren Truman Capotes arbete med dokumentärromanen "Med kallt blod" - gick mig förbi när den var aktuell på biograferna för ca femton år sedan. Jag var slapp och slö av högsommarvärmen men beslöt ändå ge den en chans, eftersom jag mindes att den prisades för i synnerhet Philip Seymoure Hoffmans insats i huvudrollen.
Jag såg den till slut; all mattighet försvann efterhand. Det är en film med den bästa av egenskaper, nämligen förmågan att fängsla tittaren från start, behålla greppet och dessutom öka nerven mot slutet. Detta alltså i en spelfilm om tillkomsten av en dokumentärroman, låt vara med fokus på en excentrisk författares inte bara persona utan karaktär, hans skaparvåndor och relationer till dem han är beroende av för att kunna genomföra sitt projekt. Det låter inte särskilt upphetsande även om historien, den som så småningom ska komma på pränt, handlar om ett par yngligars ytterst brutala mord på en hel familj i en liten håla i amerikanska mellanvästern.
Man talar om karaktärsskådespeleri som någonting speciellt och det är naturligtvis vad som krävs i en film som denna. Det Hoffman gör i rollen som Capote är inte bara ett försök att härma yttre åthävor och den histrioniska framtoningen hos en firad författare, utan en identifikation inifrån och ut med en konstnär som med sin stora begåvning och sitt omättliga bekräftelsebehov ger sig i kast med ett projekt som han övertygat sig själv om kommer att rubba världen, åtminstone den litterära.
Vi ser en man som med sin blandning av självupptagenhet och människointresse ofrånkomligen väcker omgivningens reaktioner, oftast fascinerad ambivalens. Exploatören visar nämligen ibland också sin egen sårbarhet.
I Hoffman fannn regissören en skådespelare som trovärdigt förmådde hantera det spektakulära och sammansatta hos en Truman Capote. I ena stunden kändisfesternas spirituella fjolla, i den andra en respektfull intervjuare och ordkonstnär. Å ena sidan svekfullheten mot den ene mördaren, vars vänskap han lyckas vinna och vars förhoppningar om ett uppskov av dödsstraffets verkställande genom den berömde författarens agerande väcks - och släcks. Å andra sidan modet att förödmjukad ändå möta de dödsdömda en sista gång före hängningen och slutligen bevittna densamma.
Vi ser författaren stå snett bakom de andra vittnena till avrättningen. Och frågorna som aldrig formuleras, men som ändå uppstår är:
Är inte detta i själva verket det slut han vill ha? Är hans närvaro i själva verket bara estetiskt-dramaturgiskt betingad av att han så magnifikt som möjligt ska kunna avsluta sitt projekt, sin banbrytande dokumentärroman?
Efter att ha sett Philip Seymour Hoffman i rollen som Truman Capote vet man något om vad karaktärsskådespelarkonst vill säga.
________________________________
Skådespelaren Philip Seymoure Hoffman dog tyvärr i förtid till följd av tungt drogmissbruk 2014, endast 46 år gammal. Samma öde drabbade författaren Truman Capote, som dog 1984, 59 år gammal.
Filmen "Capote" är från 2006 (Kan ses på SVT Play till den 6 augusti)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar