Skymningssvärmaren

Jag går i vanlig ordning ut i den daggfriska morgonen för att hämta tidningen när jag på andra sidan grinden ser en stor larv krypande i gräset framför mig. Ingen jag känner igen, men min vetgirighet väcks. En fjäril in spe, men vilken?

Larvens tydliga teckning gör den lätt att artbestämma. Det visar sig vara en brunsprötad skymningssvärmare. 

Jag smakar på orden, än en gång förundrad över namngivandet av vår insektsfauna. 

Brun är den mycket riktigt, även som larv och inte bara till spröten, snarast ljusbrun åt det olivfärgade hållet och med runda gula, konturmarkerade fläckar som sitter parvis som i en dubbelknäppt långrock. Först som fjäril är den lika vacker som sitt svenska namn, vilket framgår av bilder som tagits av dem som haft lyckan att möta den i sitt fjärde och sista levnadsstadium.

Som fjäril således en svärmare och skymningsvarelse, fastän även synlig varma och soliga dagar bland alla de andra nektarsugna blombesökarna. Som sådan beter den sig för övrigt som en kolibri, vilket en häpen skådare nog i förstone kan ta den för, duktig flygare som den också är.

Jag har sett andra svärmare, men ännu aldrig den här. Däremot har jag en gång på nära håll studerat kolibrier, hur de hämtar nektar hovrande som minihelikoptrar i luften framför djupa blomkalkar. Det var fjärran från den här grinden på en dammig trottoar i den sömniga och solstekta staden Yuma i Arizonas sydvästra hörn på gränsen till Californien. Jag blev helt förhäxad av dessa snabbvingade små varelsers förmåga att sväva i luften utan annan fysisk kontakt med blomman eller världen i övrigt än den tunna sugsnabelns, doppad i närmsta nektarfyllda skål. 

Jag ser larven kravla sig fram i gräset förmodligen på väg mot ett lämpligt gömsle i jorden där den kan förpuppa sig och invänta en uppståndelsens morgon nästa sommar, eller i det här fallet kanske inte förrän nästnästa, då i den förunderliga metamorfosens slutstadium jag skulle kunna tänkas ha turen att möta den igen. 

Jag läser att skymningssvärmaren har ett speciellt förhållande till måror och mjölkört. Tänka sig, de gamla banvallarnas, hyggenas och dikesrenarnas stolta blomma. Ja, och mycket riktigt: bakom min rygg ett tiotal meter bort vajar i den svaga vinden ett bestånd av de höga och nu snart utblommade stjälkarna av det vi i min barndom kallade rallarrosor.

Foto: EJ.