Allt som försvinner, allt som gått förlorat

En vän undrade om jag läst något av Judith Schalansky. Jag tänkte efter men ingen klocka ringde. Du skulle gilla henne, försäkrade han, så jag lade namnet på minnet och gick till Bok & Bläck som omedelbart kunde visa upp en vacker bok med den frestande titeln "Förteckning över några förluster" (Pequod Press, 2021). 

Min vän känner mig väl vid det här laget; han hade naturligtvis rätt. Jag förstår inte hur jag kunnat förbise denna begåvade essäist, som redan finns representerad på svenska med ett par tidigare verk. Kanske är det min numera alltmer sovrande läsning av kultursidorna som förklarar saken.

I tolv essäer om sexton sidor vardera uppehåller sig författaren vid alltings förgänglighet och vår oupphörliga fascination inför allt det som gått förlorat - allt som ligger i ruiner, endast existerar som fragment eller är irreversibelt försvunnet. 

Eller som hon i förordet konstaterar som en grundläggande insikt: "...allt levandes och skapats undergång ligger förutsatt i existensen". I förbigående sagt är förordet av samma inspirerande art som essäerna själva.

Vad väljer hon då bland allt som kan väljas som exempel på förluster? 

Först en atoll - Tuanaki - belägen bland Södra Cooköarna, ett litet örike som en gång lär ha uppstått ur en havsbävning och som sedan försvann i en annan. Av missionärers etnologiska redogörelser kan man i biblioteken och deras kartografiska avdelningar bli varse något som mest kan liknas vid en blandning av fakta och myt om en tillflyktsort undan upprepade stridigheter mellan intränglingar och bofast befolkning. Fanns verkligen denna atoll vid 1800-talets mitt, då ett skepp kort tid före den förintande havsbävningen kastade ankar vid dess kust och en äldste bland öborna tog emot en för säkerhets skull med svärd garderad matros med den avväpnande försäkringen:"Vi vet inte hur man dödar. Vi vet bara hur man dansar"? 

Myten, konstaterar Schalansky, är visserligen den högsta av alla verkligheter och biblioteken den sanna skådeplatsen för alla världshändelser. Men världen sörjer bara det den känner till. Förgäves har man letat efter Tuanaki; sedan 1875 finns platsen inte på några kartor längre.

På samma sätt kan vi vid högst olikartade förluster önska oss mer än osäkra spår och knapphändiga uppgifter, vilka dessutom bara når den som lika idogt som författaren själv efterforskar vad som möjligen återstår. Sapfos märkliga diktrader med deras ideliga brott och luckor. Den kaspiska tigerns utrotning i det historiska ljuset av de romerska gladiatorspelens grymma spektakel. Piranesis fantasifulla visioner av en katakombernas arkitektur ingraverade på hans samlade kopparplåtar.

Vidare författarens ingående studier av hembygdens flora och fauna under strövtåg i Ryckdalen i Greifswalds omedelbara närhet. En annan essä med DDR-anknytning handlar om det asbestbemängda och numera rivna Palast der Republik i Berlin, en berättelse som antar formen av en novell om en ung familj på väg mot upplösning på grund av att kvinnan hemligen underrättats om mannens otrohet.  

Ja, det handlar om luckornas, det fördoldas, det utelämnades dragningskraft, men kanske ännu mer om den överväldigande rikedom av kunskap och erfarenhet som finns och fanns och det ogörliga i att ordna och bevara, katalogisera och överblicka den. 

Vi bekantar oss med en excentriker som upprättar en egen encyklopedi i sin egen kastanjeskog genom att placera ut små plaketter med excerpter av all världens visdom. En annan, en präst och amatörastronom från 1800-talets mitt - G. (eller C?) A. Kinau - vars idenitet osäkras av en möjlig dubbelgångare, ger sig i kast med selenografisk verksamhet (månens kartläggning; avtecknandet av dess "ärrade skepnad").

Den essän avslutar samlingen och ger ett glansfullt prov på den språkliga virtuositet som Schalansky besitter (och som också översättaren, Linda Östergaard, ska ha all heder av att så väl ha lyckats återge). Den speglar trovärdigt den gamle prästens - eller är det botanikerns? - sirligt ålderdomliga språkbruk när han själv återger sin historia som selenograf, och möjligen via intresset för den toxiska delen av floran småningom förflyttar sig och antar ett perspektiv på det jordiska utifrån den måne som han så helt låtit sig förhäxas av och vars kosmiska betydelse han insett vidden av. 

Det gäller i själva verket upptäckten av ett tvillingskap, en betvingande korrespondens mellan plantor och stjärnor, en stjärnornas hemliga ordning. Han slutar dock i melankolisk insikt om att det "lunarium" han skapat kommer att bortträngas av andra - "stränga och bättre genomfunderade ordningar" - ; att månen som arkiv för bevarande samtidigt rymmer dess oundvikliga framtida förstörelse. 

Ett par citat ur förordet till denna kunskapsrika och mycket underhållande essäsamling måste jag till slut få meddela: 

"Ett minne som hade kunnat bevara allt skulle i själva verket inte ha bevarat någonting."

"Dödens cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande."