Melodin, hur oumbärlig är den egentligen för att vi alls ska tänka oss det vi hör som musik? Många, kanske de flesta som inte är professionellt involverade i musikskapande skulle nog säga att utan den, melodin, blir det inte mycket till musik. Möjligen ljudkompositioner, men inte musik. Andra skulle kanske hellre vilja framhålla rytmiken som musikens mest oumbärliga element.
Den som håller på melodin tänker nog på sång och sångbarhet som det centrala, det som i populärmusiken gör en låt till en låt. Den som tänker på rytmen tänker nog på det dansanta, en stadig puls som organiserar tonföljden, som ger den liv och rörelse.
Jag vaknade tidigt och ute var det redan över 20 grader varmt. Dimman höll på att skingras och genombrytas av solskenet, vilket snabbt skulle komma att öka temperaturen till ungefär densamma som gårdagens - kring 30-strecket. Utan speciell anledning kom jag att tänka på Schumanns kammarmusik, särskilt den med piano i kombination med stråkar. Ja, alldeles särskilt pianokvartetten i Ess-dur, op. 47, ett av hans många mästerstycken.
Så jag lät den musiken tonsätta morgonen innan värmen skulle göra mig för rastlös och okoncentrerad. Det är musik, tänkte jag, som alla borde kunna ta till sig utan ansträngning eller krav på särskild musikalitet.
Av de fyra satserna är den tredje, Andante, den mest kända och älskade, om än alls inte så berömd som den skulle kunna vara med tanke på just dess tillgänglighet, dess romantiska melodi som med cellons mörka varma ton omedelbart fäster i medvetandet.
Satsen börjat liksom oförmedlat, som mitt i någonting pågående. Ett par ackord och en melodisk ansats från violinen varur cellon blommar ut i en första introduktion av melodin i sin helhet. Violin och viola var för sig och pianot kommer också med i en synkoperad version, och tillsammans bildar de en harmonisk bukett byggd kring den humlelikt vibrerande cellon. Strax därpå en mer samlad nästan hymnartad variant av melodin och en alltmer komplex harmonik får lämna sitt bidrag till helheten.
Ja, det är - som man enkelt brukar uttrycka det - mycket vackert. Jag vill dock slå ett slag för de övriga satserna också. Scherzot hetsande spjuveraktighet, liksom även de båda livliga yttersatserna, ger anledning att än en gång överväga vad som är grundläggande och inte. Det melodiska äger sin givna plats i romantikens musik men rytmiken, ja farten och fläkten genom den härligt drivande rytmen i de övriga satserna, den passar också fint med tanke på den för dagen alltmer stigande värmen, och med den den hotande letargin.
Jag lyssnade mest på Martha Argerich och hennes vänner i "The Lugano Recordings", som bland annat innehåller några av kammarmusikens yppersta nummer från alla de stora tonsättarna. Det är liveinspelningar och det är samspel på högsta nivå. När man lyssnat till nyss nämnda kvartett av Schumann vill man gärna fortsätta med pianokvintetten också, och sen Mozart, Beethoven, Haydn, Brahms, Bach... Ja, vad allt finns inte att upptäcka inom det mindre format som går under beteckningen kammarmusik.
Innan man vet ordet av sitter man fylld med musikaliskt förmedlad energi som räcker dagen lång och troligen också blir över. Och frågan är om inte det sprittande spelet i scherzot var det som främst satte tonen, som höll sig under frukosten och fortsatt under förmiddagen i trädgårdens skuggade lägen undan den stigande solhettan.
2 kommentarer:
Tack för en utmärkt och intresseväckande guidning in i Schumanns piano- kvartett och kvintett. Ovärderlig hjälp för en i klassisk musik inte alltför insatt lyssnare. Efter några genomlyssningar på Spotify har kvintettens scherzotolkning särskilt tilltalat mig.
Jag har botaniserat lite bland dina tidigare blogginlägg och funnit mycket intressant och du har därför fått en ny följare!
Välkommen som följare!Fint att du hittat hit och funnit ett och annat läsvärt.
Skicka en kommentar