Norduppland är för mig tämligen okänd mark. Att det där uppe i Hållnästrakten finns ett naturskyddsområde som inringar en klippig kuststräcka med det lite lustiga namnet Kapplasse, det hade jag ingen aning om.
En molnfri dag med nordlig pålandsvind är vi där, vägledda av B som talat sig varm för det brusande havets bränningar mot den grå och ljusröda graniten och det hon kallar stentorget.
Ett stentorg är, förstår jag, en av naturen själv formad öppen plats vid en klippig kust som genom årtusendena med hjälp av havets eroderande krafter avsatt ett fält av stenar som slipats till det som med en annan vacker benämning kallas klappersten. Namnet erinrar om det ljud som uppkommer när vågorna sköljer in och rullar stenarna mot varandra.
Efter att vid vägs ände ha parkerat bilen siktar vi det först på håll från första fria utsikten över havet. Tvärs över viken syns öppningen som ett avbarkande hugg i den skogklädda udden.
Torget nås efter 800 meters vandring längs en vältrampad men knölig stig med uppstickande sten och tallrötter som ormande försvinner in i det omgivande blåbärsriset.
När skogen öppnar sig och torget ligger där under våra fötter går vi garanterat torrskodda fast inte utan besvär på det ojämna underlaget. Det vilda torget är ingenting för shoppare i finskor, inte heller för dem i badskor eller för nakna fötter. Ingen bänk att slå sig ned på. I stället fritt och för intet möjligheten att bli stående en stund mitt i ett vidsträckt geologiskt minne.
Landhöjningen har gjort att det skulle krävas enorma stormstyrkor för att i våra dagar sätta det här torget i rörelse. I åtminstone dess övre del råder lugn förstärkt av tallskogssus och dämpat bakgrundsljud från bränningarnas möte med graniten. Med inbillningskraftens hjälp adderar jag bidraget från det rytande havets svallvågor, ljudet av klapprande pukor inbäddade i ett mäktigt mullrande kontrabasackord.
(Bilderna är som alltid klickbara för förstoring)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar