Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 31 december 2012

Idyll och epigram, till sist



Här följer mitt sista inlägg om idyller, i varje fall för den här gången.

I en kommentar till ett av mina tidigare inlägg var Sven-Erik Klinkmann klok nog att påpeka att Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) nog borde nämnas som en svenskspråkig representant för just poesi av idyllisk karaktär. Och jag svarade att hans namn hade föresvävat mig i sammanhanget, men att han mer var ett namn än någon jag kände genom att ha läst honom.

Då ljög jag förstås, om än inte avsiktligt.

"Idyll och epigram". Var har jag det ifrån? Ordkombinationen har ekat inom mig sedan jag började reflektera över det här ämnet. Var inte det dikter man läste i gymnasiet på den tiden när det begav sig? Jovisst, och det är Runeberg! Honom som jag knappast läst sedan dess, men som verkligen inte bara är ett namn för mig. Vilket jag omedelbart överbevisas om när jag tar fram hans dikter i Svalans Svenska Klassiker.

Bland dessa idyller och epigram finns några av hans mest kända dikter, med strofer som jag antar både svenskar och finländare i min generation har i hyfsat gott minne. Men kanske inte alltid med vetskap om att det är Runeberg som är upphovsmannen.

Runeberg är alltså inte bara Fänrik Stål och episk diktning. Bland kortdikterna  finns ju till exempel en av den svenska/finska romanskonstens finaste verk - "Flickan kom från sin älsklings möte" i Jean Sibelius tonsättning (hör Jussi Björling här). Ung kärlek är för övrigt ett dominerande tema, en kärlek inte mer idyllisk än att den medför hinder som måste övervinnas, eller att den som i den nyss nämnda sången visar sig rymma otrohet. Mödrarna håller hårt i flickorna, men Runeberg ställer sig tveklöst på de senares sida och förser dem med lysande argument. Se här:

Trenne råd gav modern åt sin dotter:
att ej sucka, att ej missnöjd vara
och att icke kyssa någon gosse, -  
Moder, om din dotter icke felar,
icke felar mot det sista rådet,
skall hon fela mot de första båda.

I marginalen i min bok står skrivet med en handstil jag känner igen, men som inte är min egen: Toppen!

Eller ta dikten om den envetne gossen:

Vid en flickas fönster stod en gosse
trenne långa kvällar på varandra
klappade och bad att dock bli insläppt
Första kvällen fick han hot och bannor,
andra kvällen fick han ord och böner,
tredje kvällen fick han fönstret öppnat.

Jo, särskilt sista formuleringen gilla jag skarpt: "fick han fönstret öppnat". Och den fjärde kvällen?

Allra vackrast är dikten "Den enda stunden", som alla säkert känner igen. Den har lockat ett flertal tonsättare - Hugo Alfvén, Ture Rangström, Erik Bergman m fl. (Rangströms version finns i en fin tolkning av Solveig Kringelborn). Och nog kan den passa som nyårsdikt också:

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. -
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.


Alla mina läsare tillönskas ett
Gott Nytt År 2013!


Bilden: Albert Edelfelt, Idyll, 1878.

onsdag 26 december 2012

Idyll och verklighet (5). Richard Wagner



I den klassiska musiken är det inte ovanligt att man träffar på små pianostycken med titeln "Idyll". Ett som spontant faller mig i minnet finns i Emmanuel Chabriers "Pièces pittoresques". Vad som utgör idyll i just detta stycke är förstås aningen dunkelt. De trippande små staccato-stegen som löper hela stycket igenom gör att mina egna associationer i första går hand till rokokons galanteri och näpet pastellfärgade kreationer på rosenkindade mamseller.

Bland orkesterverk är det däremot mindre vanligt, i varje fall så långt jag nu kan erinra mig. Det mest kända torde vara "Siegfried Idyll" av Richard Wagner, ett ofta spelat stycke som på skivor är vanligt förekommande i kombination med med andra smärre orkesterverk eller tillsammans med operautdrag och ouvertyrer.

Länge trodde jag att "Siegfried Idyll" helt enkelt härrörde från den i "Niebelungens ring" ingående operan "Siegfried". Men historien är mer komplicerad än så. Även om en del av materialet  även användes i den under samma tid komponerade operan så är den idyll som avses i själva verket en privat familjeidyll. Verkets titel var ursprungligen "Triebscher Idylle", vilket syftade på Villa Triebschen - en pampig villa belägen i Lucerne som Wagner på 1860-talet hade hyrt på kung Ludvig II av Bayerns bekostnad. 


"Siegfried idyll" var en födelsedagsgåva till hustrun Cosima, Liszts dotter, som året innan fött deras son Siegfried. Stycket uppfördes första gången julmorgonen 1870 i trappan i Villa Triebschen av en kammarorkester. Musiken var tänkt att förbli en privat angelägenhet, men några år senare kände sig Wagner tvungen att sälja partituret när familjen hamnat på ekonomiskt obestånd. Så här skriver Cosima om den där julmorgonen i sin dagbok:

"Om denna dag kan jag inte säga någonting till er, mina barn, ingenting om mina känslor, ingenting om min stämning, ingenting, ingenting. Torrt och utan omsvep vill jag bara säga vad som hände: Just som jag vaknade uppfattade mitt öra en klang, den svällde i omfång, jag fick inte längre tro mig drömma, musik hördes, och vilken musik! När den hade förklingat, kom R. tillsammans med de fem barnen in till mig, och överräckte partituret  till Symfonisk födelsedagshälsning -, jag var rörd till tårar, men det var också hela huset; i trappan hade R. ställt upp sin orkester och så invigt vårt Triebschen för alltid! ´Triebscher Idylle´, så heter verket."

Till den idylliska verkligheten hör som bekant att Cosima, gift med pianisten och dirigenten Hans von Bülow, under flera år innan denna händelse var Richards älskarinna. Paret von Bülow umgicks tidvis inom samma hushåll som Wagner, och von Bülow, som var devot wagnerian, lät generöst hustruns kärleksrelation till vännen hållas. När slutligen Cosima efter sonens Siegfrieds födelse skrev ett brev till maken och begärde skilsmässa svarade han högstämt, att om hon på detta sätt ville helga sitt hjärtas skatter till en högre varelse så var han inte den som skulle lägga hinder i vägen utan tvärtom samtyckte. Det skulle dock dröja många år innan von Bülow återsåg Cosima, och med Richard Wagner talade han aldrig mer.

Och den musikaliska födelsedagshälsningen, som gick från idylliskt privatliv till krass offentlighet, blev en av Richard Wagners många förförande tonskapelser.


Citatet är hämtat ur Cosima Wagner: Dagböckerna, 1869-1883. Ett urval av Joe H Kirschberger, W&W, 1983 (Övers: Eva Liljegren).

tisdag 25 december 2012

Idyll och verklighet (4). Karin Boye

 

Idyll


Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar
           bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.
Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.


Ur diktsamlingen "För trädets skull" (1939).

söndag 23 december 2012

Idyll och verklighet (3). "Bergkristall"



Bokomslaget här ovan illustrerar fint både stilen och stoffet i novellen "Bergkristall" av Adalbert Stifter. Men nej, det är ingen österrikisk "Barnen från Frostmofjället" det handlar om, ingen berättelse för barn även om den är sedesam nog och på intet sätt barnförbjuden. Snarare är det en berättelse för vuxna med bevarad känsla för naturen, hembygden och gångna tiders traditioner.

När väl författaren klarat av en rundmålning av den lilla alpbyn Gschad, dess mest ansedda invånare och dess fasta jultraditioner, och även hunnit beskriva vägen från dalgången över bergsryggen till den större grannorten, får vi följa de båda barnen, bror och syster, och deras vandring från grannorten till hembyn för att fira julafton. De tar farväl av sina morföräldrar på morgonen och ger sig av i gott väder och med glatt humör; målet är hemmet och det inre rum bakom vars ännu stängda dörr granen står och Jesusbarnets gåvor väntar. Eftersom de är barn till skomakaren som lyckades erövra grannortens rika färgardotter, är de vana att ta sig över bergsryggen och besöka sina gamla morföräldrar.

En hastig väderleksförändring gör att snön börjar falla när de nått granskogen och sluttningen upp mot berget. Storebror Konrad är säker på att de ändå ska kunna orientera sig och hitta avfarten vid den rödmålade "olyckspelaren", den som försetts med en minnestavla med en inskription och en bild av bagaren som en gång hittades död på stället med brödkorgen om halsen. Och lillasyster Susanna litar blint på storebror.

Snöfallet blir allt ymnigare, även om det ingalunda är någon "snöstorm" som förordet till den svenska utgåvan felaktigt påstår. Det är ett sådant där tyst och stilla snöande som hela tiden tilltar, som successivt bäddar in omgivningen i ett vitt, ljudlöst töcken och som till sist krymper sikten till ett minimum och utplånar varje spår man lämnar efter sig. "De stannade men hörde ingenting. De stod kvar lite till, men ingenting hördes av, det förnams inte ett enda ljud, inte det allra minsta, så när som på deras andedräkt, ja, i den stillhet som rådde, var det som om de hörde snön som föll på deras ögonhår."

Men barnen trampar vidare och Konrad försäkrar gång på gång sin lillasyster att han nog kommer att hitta trots att det blir mer och mer uppenbart att de är vilse. Till sist finns bara uppför eller nedför som vägledning för en gissning om var de kan tänkas befinna sig. Underlaget förändras och blir allt slipprigare och isigare när de irrar sig in i en glaciär. Isblock tornar upp sig framför dem, djupa diken och branta klippväggar släcker varje förhoppning om en utsikt ner mot dalen och bebyggelsen. Och när det det äntligen upphör att snöa har mörkret fallit, dock utan att stjärnhimlen är dem till någon hjälp och nytta.

Konrad inser att de måste vaka ut julnatten inne i den klippgrottta de funnit, där snön inte når dem och där Konrad tappert försöker hålla sin lillasyster vaken. De vet att somnar de, som en gång den gamle jägaren Eschen, så förvandlas de till isstoder och vaknar inte mer.


Berättelsen saknar alltså inte dramatik, även om naturskildringen på sätt och vis tar över och blir den stora behållningen. Upplösningen är lika vacker som lycklig. Konrad får syn på en liten och mycket avlägsen hoppande låga som dyker upp och försvinner och dyker upp igen. Det visar sig vara byns röda flagga. Snart hörs också mycket svagt en långt utdragen ton från ett vallhorn. "Hela berget är fullt med fok". Även grannortens män är ute och letar.

Byfolket avlossar mörsare och ger röksignaler till dem som fortfarande är på berget om att barnen nu är återfunna. Alla tackar Gud för att det inte börjat blåsa, och det hela slutar i en slags förbrödring mellan grannorten och den lilla byn; barnen betraktas inte längre som "utombys" och modern blir fullt inlemmad i bygemenskapen. På värdshuset kommer historien att berättas i långliga tider.

Så är historien i koncentrat. En idyllisk skildring av en traditionsbunden glesbygdstillvaro, javisst. Biedermeiermentalitet, kanske det. Patriarkalism, förvisso. Det enkla livets och den naiva fromhetens idealisering, utan tvekan. Men framför allt en levande, på en och samma gång poetisk och sakriktig skildring av alpvädrets oberäknelighet, av snövinterns faror och isande skönhet, av människa och natur i samspel.

Ännu en sak. Stifter visste naturligtvis vad han gjorde när han valde julaftonen som tidpunkt för dramat. I likhet med våra egna författare, säg en Selma Lagerlöf eller en Viktor Rydberg, visste han att ingen högtid bär på mer av nostalgiskt sentiment än just julen. Alla har minnen från barndomens jular. Ingen förblir oberörd av traditionerna, hur man än väljer att förhålla sig till dem.


Övre bilden: Bokomslag till modern tysk upplaga av "Bergkristall"
Mittbilden: Klippstudie. Målning av Adalbert Stifter
Nedre bilden: Illustration av Ludwig Richter i en gammal tysk upplaga av "Bergkristall".


"Bergkristall" finns på svenska tillsammans med två andra av Stifters längre noveller i "Brokiga stenar" , Tidens tyska klassiker, 1949 (översättning av Jane Lundblad)


fredag 21 december 2012

Idyll och verklighet (2). Adalbert Stifter



Det som fick mig att börja fundera kring begreppet idyll var en radiointervju med W G Sebald, i själva verket den sista intervju han gav kort innan han drabbades av en hjärtattack vid ratten och körde ihjäl sig. Den intervjun finns på Youtube här och visar även hans eminenta förmåga att muntligen besvara frågor på ett sätt som helt oredigerat skulle kunna transkriberas till miniessäer.

Intervjuaren ställer den obligatoriska frågan om inspirationskällor och Sebald bekräftar att de finns, dock inte främst tysk poesi, vilket intervjuaren förväntade, utan tysk 1800-talsprosa av en viss lyrisk art. Pressad på namn nämner Sebald två: Adalbert Stifter och Gottfried Keller. Bland sina samtida ser han inte överraskande Thomas Bernhard som en betydande föregångare.

Vem var då denne Adalbert Stifter (1805-1868) som ju är mycket sparsamt översatt till andra språk och inte särskilt känd och läst i Sverige? Som en av de mest beundrade naturskildrarna inom sitt språkområde har hans inflytande varit betydande, åtminstone stilistiskt och i tyskspråkiga länder, om jag förstått saken rätt. Bland tidigare beundrare märks Friedrich Nietzsche, Theodor Fontane, Herman Hesse, Thomas Mann, Karl Kraus och W H Auden.

Till saken hör att hans prosa ofta karakteriserats i termer av idyll med uttryck för naturdyrkan, skönhetslängtan och humanistiska bildningsideal. Hans skildringar av storslagen natur och ensligt folkliv präglat av katolsk fromhet har även betecknats som en spegel för småborgerlig biedermeiermentalitet. Men det finns uppenbarligen mer än så i texterna, någonting i själva stilen som, om vi får tro Thomas Mann, gör honom till en av de mest "egendomliga och gripande", men också "gåtfulla och understucket vågade", berättarna i världslitteraturen. Efter min omläsning av novellen "Bergkristall", som jag återkommer till, tycker jag mig förstå den fascination som hans berättelser väckt och fortfarande väcker.


Stifter försörjde sig som informator i högreståndskretsar och ägnade sig åt både skriftställeri och måleri innan han fick framgång med sin först publicerade berättelse. Jämte sitt skönlitterära skrivande var han också tidningsredaktör och mot slutet av livet skolman med tillsyn över folkskoleväsendet i Oberösterreich. Om han som författare i någon mening var idylliker så var hans liv så mycket mindre harmoniskt och problemfritt. Han lär ha varit olyckligt gift, drabbades av olyckor i familjen, insjuknade i skrumplever, led av depressioner och tog slutligen sitt liv genom att skära upp halspulsådern.

Beträffande W G Sebalds reverens för Stifter är det lustigt att kunna konstatera att hans store jämlike i tyskspråkig 1900-talslitteratur, Thomas Bernhard, var av en annan mening. I sin underbara roman "Gamla mästare" (Tranan, 2010) låter Bernhard huvudpersonen Reger ursinnigt göra upp med halvtannat sekel av i synnerhet tyskt och österrikiskt tänkande. Objekten för hans mest oförsonliga förkastelsedomar är förutom Adalbert Stifter den än mer förhatlige filosofen Martin Heidegger samt tonsättaren Anton Bruckner. Alla är de genom både liv och verk exempel på ett för denne Reger alltigenom vedervärdigt katolskt fromleri, en förfärande inskränkthet och en konst som landar i kitsch och sentimentalitet.

Nu ska tillfogas att mycket få ens bland de allra största mästarna finner nåd inför den misantropiske Regers ögon och öron. I det motstånd som Bernhard genom sin huvudperson gör mot Stifters prosakonst finns sannolikt ett energigivande moment av stor betydelse. Det är knappast ett djärvt antagande att den vanvördighet som bestås dessa "gamla mästare" för Thomas Bernhards egen del utgör en kamp med det egna jagets rötter och för ett konstnärskap som genom att omvärdera de högst värderade vill markera avståndet till en mentalitet som han hela livet vantrivts med.

Naturligtvis är både Bernhards och Sebalds mentalitet en annan än Stifters, ingen av dem kan ses som idylliker. Vilket alltså inte hindrar att den senare öppet sällar sig till beundrarna i så måtto att han ser släktskapet i en stil som emanerar ur bundenheten till och uppsökandet av platser, där minnen av svunnen tid materialiseras i fiktion, och där den noggranna beskrivningen av natur och miljöer bildar en fond för det som förblir outtalat. Sebald talar om sådant som existerar "obliquely", som vidrörs "tangentially, rather than by direct reference".

Även Peter Handke anknyter till Stifter, signifikativt nog i den fina berättelsen om Handkes vandringar i landskapet kring Cézannes berg Sainte-Victoire ("Vägen till Sainte-Victorie", Bonniers, 1982). Han refererar i den boken just till "Bergkristall", till det envetna folket i den lilla alpbyn Gschad, och jag återger här det stället i sin helhet i svensk översättning (något modifierad av mig, eftersom den är smått obegriplig i den givna översättningen):

"De är mycket bestämda av sig och det får alltid förbli vid det gamla. När en sten lossnar ur en vägg, sätts den dit igen, de nya husen byggs likadant som de gamla, de trasiga taken lagas med samma slags spån, och om någon har brokiga kor på gården, så föder man alltid upp sådana kalvar, och den färgen får höra ihop med huset (eller: ´färgen håller sig hemma´, som den lite dunkla översättningen lyder i Handkes bok på svenska)."


Men det är inte bara byn och byborna som skildras i "Bergkristall"; det är också en julberättelse om barn, och om ett mäktigt snöfall i ett naturskönt alplandskap. Mer om detta senare.
 
 
Bilder: Målningar av Adalbert Stifter, överst och nederst. Porträtt av Stifter i mitten.
 


tisdag 18 december 2012

Idyll och verklighet (1)

 

Har idyllen ett berättigande? Finns den idyll som inte endast är sockrad och sentimentaliserad spekulation? De flesta intellektuella i min generation, och förmodligen över huvud taget, ryggar reflexmässigt tillbaka när någon använder ord som idyll, idyllisk, idylliserande. De tycks intuitivt stå i motsatsställning till en kritisk och realistisk utblick på omvärlden och tillvaron, den som man vill stoltsera med. Så frågan är om idyllen endast hör samman med en tillrättalagd och förljugen verklighetsbeskrivning eller inte.

På nätet finner jag ett försök till definition:

idyll
  1. kort dikt som beskriver det lantliga livet
  2. (överfört) kort dikt som beskriver en problemfri värld
  3. (överfört) plats, scen eller tavla, vars miljö är fridfull, problemfri och harmonisk 
(Wiktionary)

Av detta kan man sluta sig till att det hela kanske inte är alldeles enkelt, att det kan handla om ett ärligt sätt att återge delar av verkligheten och att företrädesvis göra det i lyriska ordalag. Den första definitionen pekar på ett ämne i den äldre litteraturen, där exempelvis Vergilius´ herdediktning varit förebild. Den andra och tredje definitionen pekar ut en väsentlig egenskap hos dikten, nämligen valet av harmoniska miljöer där problemen utelämnats. Eller stopp ett tag - mot den omformuleringen torde man kunna invända att det inte nödvändigtvis handlar om att bortse från problemen utan att beskriva miljöer och tillstånd som är harmoniska, problemfria.

Och det är väl här det börjar brännas för det moderna, kritiskt fostrade förnuftet. Finns det problemfria miljöer? Flertalet av oss skulle nog omedelbart tänka att det är en fråga om vad man väljer att ta fasta på i den till synes harmoniska miljön. Flertalet moderna poeter skulle lockas av utmaningen att spräcka idyllen, få den att krackelera och visa sina dolda sidor. Varefter verklighets-beskrivningen med ens skulle framstå som verklighetsförfalskning eller verklighetsflykt.

Nu finns det förstås många som vill försvara behovet av verklighetsflykt. Att se till den ljusa sidan kan i vissa lägen ses som lovligt, åtminstone om man inte konsekvent förnekar skuggsidorna. Julfirandet som idylliskt välbefinnande må möjligen tillåtas den som inte skyggar för att också delta i debatten om de bostadslösa. Så kunde man resonera, ungefär som prästerna inte sällan gör i sina julbetraktelser.

I den moderna poesin, eller litteraturen i stort, är en lycklig upplösning av en konfliktfylld situation, för att nu inte tala om den konfliktfria idyllen, närmast en omöjlighet. Om inte en omöjlighet så åtminstone en sällsynthet. Det lyckliga tillståndet frestar inte, annat än som undantag i en i övrigt problemfylld tillvaro.

Men kanske finns det också en poetisk framställning av världens härlighet som inom sig rymmer en visserligen aldrig uttalad men likväl ruvande medvetenhet om alltings förgänglighet, den annalkande faran, lurande intighet? Jo, det gör det naturligtvis, och den kan i rätt språklig gestaltning kanske vara väl så giltig som den sotsvartaste realism?

Återstår att ge exempel. Fortsättning följer.


Bild ovan: Idyll. Lord Leighton.
Bild nedan: Idyll. Francis Picabia.


söndag 16 december 2012

Julen, idyllen

 

Julen närmar sig, det märks i parken härutanför. Granförsäljning pågår på flera ställen. En man och en kvinna kommer bärande på en gran tillsammans, kvinnan med ett tag om toppen, mannen om foten. Samtidigt korsar en annan ung familj med en kanske tioårig dotter parken med en sån där klassisk träsläde som dottern drar i de lackröda remmarna. Skymningen närmar sig men är svår att tidsbestämma i tövädret under den mjölkvita himlen. Det börjar likna en idyll. Det börjar se ut som på bilder av Jenny Nyström eller Carl Larsson.

Idyllen - jag måste fundera lite till över den. Julen är en lämplig tid för det.

Bilden: Vinterbild av Jenny Nyström, målad 1910. Enligt uppgift såld på Stockholms auktionsverk för 525.000 kr, 2010.

onsdag 12 december 2012

Havets sällsamma frukter



I en semesterlägenhet tillsammans med vänner kan man ju själv laga sin mat som omväxling till restaurangbesöken. Ett nöje när man befinner sig vid hav är att gå ner i fiskhamnen och köpa något av havets nyfångade frukter.

En sorts räkor, råa men ändå rubinröda, samt en vackert skimrande fisk som aldrig setts i ICA:s disk fick en av dagarna bli hemmamiddag. Räkorna var himmelskt goda. Det är beklagligt att man så sällan får tillfälle att anrätta dem från okokt tillstånd. Att fräsa dem i kryddig olja i het panna gav ett mycket gott resultat, kan jag intyga.

För fisken inget märkvärdigt recept alls, bara ett väl beprövat italienskt med mängder av strimlad gul paprika, smör- och oljesvängd tillsammans med vitlök, som täcke, och med citronskivor och timjankvistar i buken. Sedan rätt in i tämligen het ugn inte alltför länge. En agliata som extra kryddigt tillbehör gör alltid susen.


Nu blev den här vackra fisken ändå ett slags äventyr. Jag frågade fiskhandlaren efter namnet och fick veta att den heter salema. Nyfiken på dess art slog jag på nätet (här) och noterade att den sedan romartiden använts som hallucinogen fritidsdrog. Även sentida uppgifter har bekräftat att den kan ha drogverkan, vilket antas bero på att den äter en sorts alger som indirekt ger sådana effekter.

På semester utan krav på arbetsinsatser de närmaste tre dagarna kan man emellertid ta vissa risker, varför ingen av oss tvekade att låta oss väl smaka. Utan märkbar psykedelisk verkan hos någon enda av oss, bör jag väl tillägga. Fisken var god, men inte den godaste jag åt under dessa dagar. Hittar man en papegojfisk, vilket jag gjorde på en av restaurangerna, så bör man välja den i stället. Havsabborren, cherne på spanska, smakar också mycket bra.

Den högreste mannen som står staty på bilden ovan finns, tillsammans med ett flertal gelikar, att beskåda i vallfartsorten Candelaria invid torget framför basilikan. Dessa ståtliga gestalter som står där vända med ryggen mot havet föreställer Teneriffas urinvånare, guancherna, som antas ha varit immigranter av berbiskt släkte. Jag valde att fotografera den som tydligtvis representerar fiskaren.

Statyn med fiskarhustrun som bärgar havets frukter, förmodligen till försäljning, finns i Puerte de la Cruz.


Foto: EJ
(Klickbara bilder)

tisdag 11 december 2012

Sol, sand och vulkaniska berg



Återkommen till snöriket, som i sin ännu rimfrostiga och endast av hundpisset solkade renhet onekligen är vackert, försöker jag anpassa mig till faktum. Vintern kom tidigt och strängt i år, och den ser inte ut att vilja släppa greppet. Kontrasten till sommarvädret på Teneriffa blev följaktligen stor och kännbar. Desto viktigare med ett sådant avbrott i solen, om man får tro de medicinska studier som hävdar betydelsen av att vi nordbor får i oss tillräckligt med D-vitaminer. Ingenting lär nämligen gå upp mot sol för att fylla det behovet.


Nu är jag ingen storbadare, varken i vatten eller sol, men jag njuter alltmer av sol och värme ju äldre jag blir. Gärna under ett parasoll med en bok i knät och med ljudet av svallvågor från havet i öronen. Jag hade tänkt få med mig Mo Yans "Det röda fältet", men den hann inte anlända med posten, så jag stoppade i stället ner ett urval noveller av berömda tyskspråkiga författare och en bok med tre berättelser av Adalbert Stifter. Båda tillhör de gamla bokfynd som länge stått i hyllorna, endast delvis lästa och hur som helst alltid värda en omläsning.

På sextiotalet redigerade Johannes Edfelt det nämnda urvalet i Prismas pocketutgivning. Idel stora namn, som än en gång påminde mig om att en försvarlig del min favoritläsning alltid haft sitt ursprung i centraleuropa, inte minst den tyskspråkiga delen. Här fanns Schnitzler, von Hofmannsthal, Hesse, bröderna Mann, Walser, Musil, Kafka, Roth, m fl.


Nå, när jag inte med G och vännerna bilade i bergen eller synade den svarta vulkaniska sanden satt jag alltså i svensk sommarvärme och beundrade dessa författare från ett svunnet sekel, författare som även i det lilla formatet lyser med ett mästerskap som får det mesta av den moderna utgivningen att framstå som försumbar. Vilket egenartat borrande i identitens och den själsliga flyktighetens gåtfulla sammanhang kunde inte Robert Musil åstadkomma på knappa 20 sidor i "Koltrasten"! Han uppehåller sig gärna i mystikens gränsland, men med det moderna varats ironiska och olidliga lätthet. Hans vetenskapliga skepsis gör det bara möjligt att metaforiskt och utan tillförsikt hänge sig åt det hemliga eller halvt oåtkomliga delarna av verkligheten.


Eller den oförbätterligt fascinerande Joseph Roth, som i "Leviatan" åstadkom ännu en legend om en färgstark förlorare, en judisk korallhandlare och landkrabba som frestas att blanda äkta vara med celluloid. Korallhandlarens obetvingliga längtan till havet får honom till sist att lämna hustrun och hembygden och via Hamburg försöka ta sig över Atlanten. Att han ändå inte når sitt mål ser slutligen likväl ut som om han gjorde det. Den här legenden finner jag faktiskt minst lika bra som "Legenden om den helige drinkaren" av samme författare.


Foto: EJ
Uppifrån (klicka för större format!):
1. Pico del Teide, 3718 m.ö.h.
2. Strand i Candelaria.
3. Strand i Los Gigantes.
4. Skolbarn leker i den svarta sanden i San Marcos.
5. Julstjärna och hibiscus.

söndag 2 december 2012

Avbrott för palmsus

Jag kommer att göra en veckas avbrott i bloggandet för en resa söderut. Hoppas på sol över parasollen, havsbrus och palmsus i öronen och annat gott som en resa kan föra med sig.

lördag 1 december 2012

W G Sebald, omläsning



Omläsning av W G Sebald, efter bara några år. Jag inledde häromkvällen spontant med "Utvandrade". Den boken, som blev hans genombrott, består av fyra berättelser med vardera en huvudperson som författaren försöker ringa in så gott det går. Det är människor med ett brokigt förflutet, som regel innebärande en tillvaro fjärran från hembygden i enlighet med titelns innebörd. Det är en bok om människor som författaren mött eller hört berättas om, människor som minns människor.

Det kan vara en åldrande hyresvärd som till sist öppnar sig något lite om sig själv, men det kan också vara vänner och bekanta eller släktingar. Genom att nedteckna egna och andras minnen av deras liv och öden och genom att uppsöka deras livsmiljöer, kan författaren återskapa ett liv om än bara som efterkonstruktion och filtrerat genom ett sorts facit, det vill säga vetskapen om hur det hela slutade.

Det slår mig nu mer än sist hur oerhört visuell Sebald är i sitt berättande. Ett slags litterärt framkallningsarbete tycks vara det han eftersträvade och som han dessutom underströk genom att bildsätta texten med svartvita foton, oftast enkla och lite oskarpa albumbilder av de platser och personer som texten handlar om. Men dokument och dokumentation förmår trots konkretionen inte mer än att i bästa fall påminna om det som ligger förborgat hos författaren/resenären själv, eller hos dem bland de efterlevande som han lyckas få att minnas. Åtminstone några kan på så sätt räddas in i fiktionens värld och som undantag överleva, samtidigt som de inskärper känslan av det gigantiska slöseri med insikter och erfarenheter som är tillvarons villkor.

Vem var egentligen gammelmorbrodern och världsresenären Ambros Adelwarth, han som var "sån" och som aldrig kunde tillåta sig att tappa fattningen och vars äventyrliga liv ändade så sorgligt på nervkliniken Samaria i östra USA? Berättarjaget fick aldrig träffa honom, men det restaurerade minnet av honom förtäljer en hel del, om än långt ifrån allt. Moster och morbror har en del att berätta, inte minst om hans yngre år och anställning som butler hos den stormrika familjen Solomon på Long Island, vari ingick förtroendet att agera skyddsängel åt sonen Cosmo, spelaren och den tidige flygentusiasten, med vilken så småningom jordenruntresorna företas. När både fadern och sonen Solomon dör blir Ambros arvtagare, dock utan att längre riktigt finna sig tillrätta utan dessa båda välgörare.

Även dr Abramsky, psykiatern som efterträdde den läkare som en gång behandlade Ambros med elchocker i samband med en frivillig inläggning på Samaria, har en del att säga. Det är nämligen här som Ambros kommer att sluta sitt liv som exemplarisk patient och objekt för psykiatrins nya mirakelmedel. Detta sker i tidigt femtiotal, och den förutvarande chefsläkaren, vars entusiasm för den grova och långvariga chockbehandling som Ambros genomgår, finns i sårigt minne hos efterträdaren och sagesmannen dr Abramsky. Hans berättelse, eller Sebalds sätt att återberätta hans berättelse, är nog det starkaste avsnittet i denna historia, inte minst för att den förmedlar en så stark plåga inför minnet av "förfärande ignorans och korrumperbarhet", som Abramsky uttrycker det. Det som hans chef såg som terapeutisk framgång på grund av Ambros utomordentliga foglighet, det anade dr Abramsky redan då inte var något annat än "er gammelmorbrors längtan efter att hans förmåga att tänka och minnas skulle utsläckas så grundligt och definitivt som möjligt".

Just denna historia, med undertiteln "My field of corn is but a crop of tears", är rätt typisk för Sebalds vindlande prosa, där bifigurerna rätt vad det är tar plats som lika betydelsefulla som protagonisten. Dr Abramsky är vid mötet med berättarjaget själv gammal, trött och melankolisk. Han bär omkring på en gåsvinge och han säger att han i drömmarna ser vårdhemmet pulvriseras. Hans samvetsömma eftertänksamhet och hans alltmer tystlåtna, men ändå detaljrika berättelse om den sista behandlingen innan man morgonen därpå återfinner Ambros död på sitt rum, är djupt berörande.

"Återstoden av vägen gick dr Abramsky tyst bredvid mig. Han sa ingenting till avsked heller utan gjorde bara ett svep med gåsvingen i den mörknande luften."

Ytterligare ett citat vill jag ge. Författarjaget reflekterar på sin resa till Deauville, en av Ambros och Cosmos tidigare spelplatser:

"Som de döda för det mesta är när de dyker upp i våra drömmar var de stumma och verkade en smula bedrövade och nedslagna. På det hela taget uppförde de sig som om deras så till sägandes utländska status vore en fruktansvärd familjehemlighet som under inga omständigheter fick röjas. Närmade jag mig dem så upplöstes de inför mina ögon och efterlämnade ingenting annat än den tomma plats som de nyss hade intagit. Jag nöjde mig därför med att när jag fick syn på dem betrakta dem på långt håll."



onsdag 28 november 2012

Dag med Johannes Brahms



Isiga vindar går i grenverken utanför fönstren. Fortfarande är dock de multnande löven på trottoarkanterna en fuktig sörja av gårdagens envetna dugg från himlen, det som enligt väderspåmännen under natten skulle övergå i snö. Ingen snö, men jag bereder mig på att de första osynliga, stickande små flingorna ska landa i mitt ansikte. Sveriges Radio P2 påminner mig vid sena frukostbordet, eller snarare tidiga lunchen, om Johannes Brahms, närmare bestämt den ännu unge och mycket självkritiske Brahms som tyngs av kraven från de stora föregångarna Beethoven och Schubert. Ska han någonsin våga släppa ifrån sig någon symfoni? Jo, det ska han, men dit är det ännu en framtid och en vägsträcka.

Också kammarmusik ställer krav. Under 1800-talet är det inte många, om ens någon, som kan mäta sig med Brahms i de kammarmusikaliska formaten. (Jovisst, det finns nämnvärda kandidater - Schumann, Mendelssohn, Dvorak, Franck, Fauré, men, men...). Redan det tidiga verk som radion spelar upp - första pianotrion i H-dur, op. 8 - är vittnesbörd nog. Melodisk rikedom och jublande välljud i Schuberts anda i de två första satserna, följda av ett sådant där smärtsamt vackert adagio som väl bara Brahms förmår värma en småfrusen människa i dystraste förvintern med. Sist en sats i mollton, om än med livligt brusande flöde, ett flöde som av och till inbromsas av dämpad eftertänksamhet. Annars vore det inte Brahms.

Sex år efter den första pianotrion komponerade Brahms sin första stråksextett, op 18. Även det musik av samma karaktär, musik som kan tillfredsställa såväl finsmakare av tonkonstens väveri som den som bara vill luta sig tillbaka i bästa fåtöljen med en kopp te efter fullgjorda ärenden utomhus.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på inspelningar förmedlade av Spotify. Jag låter Beaux Art-trion spela, men hittar även en utmärkt inspelning med Maria Joao Pires, Augustin Dumay och Jian Wang. Första stråksextetten finns också i en fin inspelning med en förstärkt Amadeus Quartet.

måndag 26 november 2012

Pastor Jansson och Skolverket



Generaldirektören och ett undervisningsråd i Skolverket har nu i DN gemensamt satt ned fötterna, som det väl blir i pluralis. Ingen som helst religionsutövning får förekomma i skolans adventsfirande, ty så säger lagen om man tolkar den rätt. Rådvilla rektorer och lärare har äntligen fått vägledning om vad som gäller om man till äventyrs vill förlägga adventsfirande eller terminsavslutning i kyrkan. Det går alldeles utmärkt om bara inte prästen deltar, eller snarare bara om prästen beläggs med munkavle angående varför man överhuvud taget är där. I kyrkan. Under advent, vad det nu kan betyda.

Pastor Jansson får väl säga några väl avvägda ord om livet som gottpåse, påminna de församlade om att det lackar mot Kalle Anka och klappar runt granen, samt påminna om ett normkritiskt förhållningssätt till Lucia. Åtminstone psalmboken kunde man tro hör hemma här, men icke; "Stilla natt" ersätts förslagsvis av "Ser du stjärnan i det blå". Nämnda stjärna bör dock ej sammanblandas med den över Betlehem. Huvudsaken är att ceremonin avsakraliseras, att alla kan sitta trygga och lugna utan risk för påverkan. Ja, kristlig påverkan, då förstås.

Allvarligt talat - hur ska andra präster än vår opportunistiske pastor Jansson ställa sig till dessa påbud från kejsaren? Om jag vore präst skulle jag be rektorer, skolverk och kejsare fara åt ett av de där ställena, ja ni anar vilket, som tyvärr enligt den moderna förkunnelsen på just förlidna Domsöndag inte längre existerar. För vad har man i kyrkan att göra om den inte längre får vara kyrka?

Missförstå mig inte. Jag är anhängare av sekularisering i betydelsen separation av kyrka och stat, skiljandet av offentligt förvaltningsväsende från religiös verksamhet. Men att skolbarnen skulle bli otillbörligt påverkade av lite insikter om vårt kulturarv och grunderna för julfirandet, i den miljö som man av någon anledning fortfarande förknippar med advent, jul och andra högtider, det kan jag inte riktigt tro.

Men dilemmat kvarstår. Rent juridiskt är det uppenbarligen riskabelt att under skoltid gå från skolsal till kyrksal med eleverna, såvida inte rektorn avkristnat prästen, alternativt vågar låtsas som om det regnar.


Foto: Anna Forslund

söndag 25 november 2012

Lilla hjärtat

 
 
Jag tänkte inte bry mig, men det är något med opinionsbildningen kring "Lilla hjärtat" som irriterar mig för mycket. Särskilt nu när den godhjärtade upphovskvinnan, Stina Wirsén, till denna tecknade sagofigur för godhjärtade små barn tvingats till total underkastelse och botgöring under former som börjar påminna om renegatens nödtvugna bekännelser inför en självutnämnd folkdomstol. Jag får lust att svära högt från åhörarläktaren, även om man, som i alla sådana här fall, kan vara säker på att folkdomstolen inte har särskilt mycket med legitima domslut att göra. Men vad hjälper det när några svenska experter på rasism kallat på amerikanska kolleger och gemensamt fällt avgörandet: Lilla hjärtat är ett flagrant exempel på rasistisk framställning av svarta.

Alla som följt diskussionen vet att figuren "Lilla hjärtat" och filmen "Liten skär och alla små brokiga", där hon ingår som det svarta barnet bland alla "brokiga", utpekas som den stereotyp som främst i amerikansk kultur kallas "pickaninny". Stereotypen återger en svart figur med stora vita ögon och röda läppar. I USA och i andra delar av världen är detta ett välkänt begrepp med historiskt sett skiftande användning, dock under senare decennier i USA betraktat som nedsättande till sin innebörd. Det kan också kopplas till "blackface" i den gamla minstreltraditionen, där vita uppträdde med svärtade ansikten som på ett missaktande sätt framställde de svarta som annorlunda. Wirséns Lilla hjärtat skulle alltså för mycket påminna om sådana karikatyrer, enligt de i amerikansk kultur insatta kritikerna.

Ja, kanske gör den det, om man ser på den med sådana glasögon. Men nu är vi i Sverige, och frågan är nu om, och i så fall hur, man får karikera ett svart barn bland övriga barn av brokigt ursprung. Hur skulle förresten det acceptabla alternativet se ut? Stina Wirsén har inte rätt ut anklagats för rasism, av det enkla skälet att det vore både hutlöst och orimligt. Hennes framställning är vad jag kan förstå inkluderande, hennes ambition har varit att låta olikheterna existera sida vid sida. Att kulturteoretiserande kritiker plötsligt helt bortser från kontexten, i det här fallet klart antirasistisk, är minst sagt märkligt och väcker inte precis någon respekt fär dessa kritikers intellektuella bredd och rörlighet. Någon picaninny-tradition har veterligt aldrig existerat i Sverige förrän den nu helt apropå introduceras. Till vilken nytta?

Alltså, sammanfattningsvis:
- Stina Wirsén är inte det minsta rasist och hennes anknytning till nedsättande stereotypier av barn med annan hudfärg än den skära är obefintlig. 
- Hennes intentioner är i själva verket rakt motsatta. Hon förespråkar mångfald, och sett till kontexten saknas varje anledning att misstänka någonting annat. Ändå kräver man att hon ska stoppa både böcker och film.
- Att alla som gillar Lilla hjärtat hyser en dold rasism har kritikerna explicit aldrig vågat hävda. Men tydligen antar man ändå att alla andra omedvetet (?) "läser" bilderna så som de själva medvetet läser dem. I vart fall kräver de att alla nu ska läsa dem så.
- Det är föga troligt att svenskar i gemen, allra minst barn, som läser böckerna eller ser filmen associerar till picaninny om man inte får det skrivet på näsan.
- Att stereotypier i amerikansk kultur automatiskt fungerar på samma sätt i nordeuropeisk kultur är med andra ord knappast självklart. Stina Wirsén är nog inte ensam om att inte ha varit särskilt underkunnig om amerikansk picaninny. Själv var jag tills nyligen helt ovetande.
- Det bör rimligen vara tillåtet att framställa barn av olika etnicitet eller hudfärg som seriefigurer om man gör det på ett inkluderande sätt.
- Om inte, vem ska då avgöra hur pass olik en tecknad figur med afrikanskt ursprung måste vara amerikanska stereotypier om svarta? Hur många markörer är förbjudna? Är det kanske bara skära barn som får karikeras?
- Hur kan kritikerna vara så säkra på att en picaninnyliknande figur omfamnad av ett inkluderande sammanhang inte desarmerar de eventuella negativa bibetydelser som historiskt förknippats med sådana figurer?

Jag misstänker att vi här har att göra med några av dessa övernitiska smågruppsaktivister som främst opererar i och genom massmedia och som älskar att göra stor sak av sånt som potentiellt kan förses med högt teoretiskt symbolvärde. Det är egentligen bara på så sätt jag tycker att den här debatten är intressant. Att dessa kritiker ensamma skulle få bestämma om vad som är tillåtna konstnärliga uttryck ter sig minst sagt orimligt.

Stina Wirsén uttryckte i ett tidigt stadium av debatten en önskan om att kampen mot rasismen skulle föras på ett angelägnare fält än detta. Det är bara att instämma.

torsdag 22 november 2012

Man måste tro på våren

 

Man måste tro på våren. Behöver man hjälp i tron kan man få den av Bill Evans och Tony Bennett här.

tisdag 20 november 2012

Philharmoniker Luft



En pust, en fläkt av frisk, livande Berliner Luft, fick vi som fyllde Stockholms Konserthus till sista plats uppleva under förliden söndagskväll. Man må disputera om vilken symfoniorkester som ska placeras högst på pallen, men på pallen befinner sig definitivt Berlinfilharmonikerna hur man än vrider och vänder på saken. Man har rätt att ha höga förväntningar, ja - och det bästa är att de infrias varje gång man får tillfälle att lyssna till detta eminenta musikergäng.

Programmet före paus gick i klangskiftningarnas tecken med bidrag från György Ligeti, Richard Wagner, Claude Debussy och Maurice Ravel. Ligetis "Atmosphere" inledde med flyktiga svärmar av dissonant brus i skarvlösa förflyttningar mellan instrumentgrupperna. Maestro Sir Simon Rattle sammanlänkade detta stycke med Wagners förspel till första akten ur "Lohengrin" utan att vi fick tillfälle att applådera där emellan. Nästa omärkligt övergick bruset i skimrande klanger av mer melodisk karaktär, och med den wagnerska, långspunna stegringen fick vi en första, tidig kulmen i konserten.

Efter Debussys "Jeux" följde Ravels "Dapnis el Chloë, svit nr 2", som ju är ett underbart stycke orkestermusik om man vill visa en symfoniorkesters klass och samtidigt dra med sig publiken i den virvlande slutdelens extas. De där skimrande kloten (om ni möjligtvis förstår metaforiken) som roterar i orkesterväven redan i inledningen av detta ett av instrumenteringskonstens absoluta mästerverk gjordes med vidunderlig transparens. Andra kulmen i konserten.

Efter paus väntade Robert Schumann med sin tredje symfoni, den "Rhenska", ursprungligen tänkt att benämnas "Morgon vid Rhen". Schumann hör till mina husgudar och jag räknar även i högsta grad med symfonierna, vilka inte alltid fått det erkännande som de med tiden alltmer erövrat. Den rhenska symfonin bjuder på tysk (natur)romantik när den är som lyckligast. Och när den spelas med denna esprit, som om rehnvinet hela tiden porlande fylldes på i de ljusgröna remmarna, finns ingenting annat att önska än att musiken måtte fortgå tills samtliga flaskor är tömda och festen är över.

Nu bör det sägas att det finns en sats, den fjärde av de fem, som skiljer sig från de övriga. Hustru Clara förstod sig inte riktigt på den, även om hon kände på sig att den var konstfärdig. Den har beteckningen feierlich och sägs vara inspirerad av en vision av en högtidlig procession i den mäktiga Kölnerdomen. Också det är underbar musik som visar den andre Schumann, hans allvar och lyriska djupsinne.

Men i sista satsen är vi tillbaka ute i det rhenska dagsljus som redan drar mot afton och avslutning av utflykten i det gröna. Yra och lyckliga lämnar vi Rhenlandet; kvällens tredje och sista höjdpunkt var ett faktum.

------------------------
Jag hittar ingen inspelning med Rattle och berlinarna på nätet, men man kan lyssna till en fin inspelning med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna på Spotify. Fjärde satsen här. Sista satsen här.

Bilden: Sir Simon Rattle dirigerar Berlinfilharmonikerna. Foto: My newsdesk.

lördag 17 november 2012

En tom och ärelysten karriärist i Weimarrepubliken

 


"Spindelnätet" (Ruin, 2012) av Joseph Roth får mig på nytt att förundras över detta författarskap. Inte nog med att han var en fängslande berättare med skarp blick för mänskliga svagheter och mänsklig utsatthet. Roth kunde också pejla det tidiga 1900-talets sociala och politiska förhållanden med en kuslig och ibland närmast profetisk intuition. Den här boken skrevs 1923 men skildrar ett samhälle i ekonomisk kris med starka sociala konflikter - den s k Weimarrepubliken - som om författaren redan visste vartåt det skulle barka med de delvis hemliga, delvis uppenbara nationalistiska, antisemitiska, kommunistiska och fascistiska strömningar som sedan skulle resultera i nazistiskt övertagande.

Vi får följa Theodor Lohse, uppvuxen i enkla förhållanden, fänrik i armén men nu endast privatlärare i en rik judisk juvelerarfamilj. En man med "stäckta förhoppningar, begravt mod och en evigt levande, smärtande äregirighet". Kort sagt en man med en obetvinglig längtan efter en ställning som kunde fylla bröstet med den stolthet han redan i drömmarna ägde.

För att nå dit han vill måste Lohse bokstavligen gå över lik, för att ta sig fram måste han ingå i den typ av aktivistiska nätverk som frikårer, medborgargarden och riksvärn organiserar. Bakom dem tronar maktens män, spindlarna i näten, som ordnar med högre tjänster. Det gäller att göra sig ett namn, såväl inåt som utåt mot journalister och tidningspress, till exempel genom att framgångsrikt bekämpa arbetaruppror. Lohses hunger efter de mest belysta talartribunerna liknar Hitlers, som faktiskt märkligt nog skymtar förbi med namns nämnande. (Märk väl att boken utgavs tio år innan Hitler blev rikskansler!)

Det är en osäker värld som Lohse befinner sig i. Det finns medtävlare om makten och ingen kan med säkerhet skilja vän från fiende. Opportunism och hårdhet är vad som krävs. Vid lägligt tillfälle röjer Lohse en konkurrent ur vägen, men han kommer ingen vart ensam. Berättelsens andra huvudperson är den judiske Benjamin Lenz, en smart dubbelagent som sitter inne med information om det mesta som sker i det som synes ske. Han agerar kumpan med Lohse, vilken i sin ambivalenta antisemitism trots allt väljer att se honom som sin vän och välgörare. Lohse lyckas nå långt, han blir känd, han gifter sig adligt, han omsvärmas av pressen och han får en hög tjänst. Han blir till sist en av de ledande männen, men en som ständigt förföljs av frågan: Varför inte den ledande? Och han lever i skräck för "den okända, fasansvärda fienden".

Stilen är korthuggen, intrigen komprimerad. Men den för Roth typiska atmosfäriska prosan finns där som vanligt och drivs ibland till en expressionism som närmar sig hallucinatoriska visioner. Jag tänkte mer än en gång på Otto Dix´ och George Grosz´ bilder under läsningen. Karaktärsteckningen av huvudpersonen är, som alltid hos Roth, både sammansatt och trovärdig. Så här kan utan tvivel grogrunderna för och omständigheterna kring en tom, narcissistisk lycksökare se ut när enda värdet är att vinna världens uppmärksamhet, om än till priset av sin själ.

Som sagt, det är en märklig bok. Och inte minst märkligt är det att läsa den samtidigt som några nationalistiska, för att inte säga nyfascistiska karriärister som nått den svenska riksdagen visar sig i filmklipp med rasistiska tillmälen och järnrör, beredda att agera medborgargarde.

Bild ovan: George Grosz: Solförmörkelse, 1926.
Bild nedan: George Grosz: Samhällets stöttepelare, 1926.



fredag 16 november 2012

Fredag eftermiddag


Riktigt när novembers grå eftermiddagar övergår i skymning är inte alldeles lätt att säga. Träden i parken utanför fönstren är nu nästan alla helt avlövade. Kvistarnas svarta teckning mot himlen bildar en finmaskig väv som sakta försvinner med det smygande mörkret. I eftermiddagens lampljus har jag läst till slutet av Joseph Roths "Spindelväven", så mitt seende är instruerat, associationerna givna. Jag återkommer till boken i ett särskilt inlägg.

G är på stan med en väninna. Med posten kommer ett paket med teer som jag beställde för ett par dagar sedan. Där ligger också ett litet varuprov på en sort som jag inte känner till men som jag anar är precis vad som borde avnjutas en fredag eftermiddag som denna, och varför inte tillsammans med Jascha Heifetz.

Det är ännu ett av dessa utsökta oolongteer (Feng Huang Milan Dancong) som välsignar gommen med sina milda och fruktiga toner. Redan i andra bryggningen blommar den honungslena smaken rikligt av persika och aningen nötter. På påsen står det att Milan betyder honungsorkidé, och vet man att dancong innebär att bladen plockats från en och samma buske låter det ju både vackert och extraordinärt. Det visar sig vara ett av de smakrikaste oolongteer jag druckit, och blommigheten är givetvis ljusår från de parfymerade teer som tebutikerna översvämmas av numera.

Rikedom finns också i William Waltons musik. Violinkonserten skrevs till Jascha Heifetz, och på en dubbel-cd (som innehåller samtliga konserter och första symfonin) spelar han verket i en monoinspelning från 1950 med förvånansvärt bra ljud. Jag förälskade mig i denna musik genom en annan inspelning med Yehudi Menuhin som solist och tonsättaren som dirigent, och skrev om det här. Men bra musik vill man höra med flera exekutörer, och i det här fallet finns alltså violinkonserten att tillgå med två av 1900-talets allra främsta violinister.

Inte nog med det, cellokonserten har en annan legendar som solist, nämligen Gregor Piatigorsky, som för övrigt var beställare av verket. Violakonserten och pianokonserten (Sinfonia Concertante) är däremot senare inspelningar med samtida solister - Yuri Bashmet respektive Kathryn Stott. Lägg därtill en ypperlig tolkning av första symfonin med André Previn och London Symhony Orchestra och det blir sammantaget en fyndutgåva fylld med något av den allra bästa musik som skapades i Storbrittanien under 1900-talet.

Till tredje bryggningen låter jag violakonsertens första sats, ett andante comodo, tona ut i rummet medan Issa sover under filten och gatlyktorna utanför fönstret understryker mörkret som redan sänkt sig.



Violinkonserten med Jascha Haifetz som solist och tonsättaren som dirigent finns på Youtube här.

torsdag 15 november 2012

En cykelspark från trettio meter

 

Jag är en bland ingen vet hur många hundra miljoner fotbollsälskare som befolkar världen. Fotboll är världens största och, när det riktigt vill sig, även elegantaste lagsport för bollbegåvade individer, det är inte tu tal om den saken. Den är också enkel nog att kunna bedrivas av både fattig och rik. En boll, ett par lämpliga skor och några kamrater är egentligen vad som behövs för att börja "joxa med trasan", som femtiotalslegenden Nacka Skoglund sa - ett uttryck som lär härröra från fotbollens fattiga ungdom när man använde en hopknuten trasa som boll.

Reglerna är förhållandevis enkla. Det gäller att hålla bollen inom laget med dribblingar och passningar som kan leda till skott mot mål, och helst i mål. Det gäller att i både anfall och försvar hela tiden hantera bollen med allt utom armar och händer. Tjyvben och annan fysisk brutalitet bestraffas. Det enda lite krångliga är den viktiga off side-regeln som kräver bredvidståendes observans.

Som barn spelade jag mycket fotboll, visserligen utan att framstå som ämne för en idrottskarriär men ändå. Andra intressen tog småningom och mycket riktigt överhanden. Dessförinnan hann jag i alla fall bli en respekterad back som valdes relativt tidigt när vi delade upp oss i lag i skolan. Jag nämner det eftersom sådant givetvis har betydelse för om man som igår kväll slår sig ned framför teven och tittar på Sveriges match mot England eller inte. Det har betydelse för den fulla förståelsen för det artisteri som utspelar sig på planen.

Och igår gjorde som bekant Zlatan Ibrahimovics alla fyra målen när laget vann med 4-2. Jag har tidigare framför allt beundrat Zlatans eleganta passningsspel, hans blick för spelet, den exakta tajmingen och den eleganta och överraskande vrickningen med foten i en passning som plötsligt öppnar en lucka för en medspelare. Eller säg en långpassning som landar på fötterna hos en medspelare som befinner sig i en position där möjligheterna finns. Det är sådant som kan ge rysningar över ryggraden. Alltså inte endast de spektakulära målen.

Zlatan hyllas nu med alla kända superlativer, och den här gången givetvis främst för målen. Jag hör till dem som förstår lovorden. Inom ramen för vad det handlar om, nämligen ett idrottsligt artisteri av enastående slag, är de fullt begripliga. Den där cykelsparken från trettio meter, på övertid när målvakten är chanslös, fick mig att skrämma hunden när bollen dalade in i mål. Och jag kippade sedan efter andan i minst en halv minut. Aldrig att man glömmer något sådant.

Foto: Facebook

söndag 11 november 2012

En magisk flöjt skuren ur tusenårig ek



Jag såg "Trollflöjten" på Operan igår kväll. Hörde den också, bör väl tilläggas, eftersom detta "Singspiel" naturligtvis inte gång på gång skulle locka mig och alla andra till utsålda hus utan Mozarts fullkomligt bedårande musik. Den smått förbryllande historia som teatermannen Emmanuel Schikaneder tillsammans med Mozart kokade ihop på gammal egyptisk mytologi, frimurarriter och naivistisk kärlekspoesi har visserligen sina charmiga och roande inslag, men det skulle aldrig räcka till för att nu en bit in på tredje seklet fylla operasalongerna. Om det inte vore för musiken - den ljuvliga, avväpnande och beskyddande musiken.

Det magiska beskydd av kärleken som berättelsen talar om, med flöjt och klingande klockspel som de enkla medlen, får hos Mozart en musikalisk gestaltning som oansett det lättsamma handlaget och alla komiska inslag rymmer både djup och allvar. Detta är nämligen ingenting mindre än en kärlekens höga visa som i all sin sammansatta rikedom, så typisk för det mozartska geniet, kräver det allra bästa av uttolkarna. 

Att den här operan ständigt lockar teatermänniskor till mycket fantasifulla uppsättningar är inte konstigt. Ole Anders Tandberg, som står för den här föreställningens regi och scenografi, utgör inget undantag. Tvärtom svämmar hans idérikedom över alla bräddar med såväl fyndiga som långsökta infall - ibland roliga, ibland endast putslustiga eller onödigt originella. Att till exempel framställa Sarastro, föreståndaren för Vishetens tempel, som rörelsehindrad scoutledare har jag svårt att se poängen med.

Men som sagt: jag hörde också, inte bara såg. Och nog klarade hovkapellet under Stefan Klingele godkänt, även om jag ibland saknade flykt i spelet; tempi var här och var lite väl makliga. Sångarna i den ungdomliga ensemblen skötte sig dock utan anmärkning, några av dem riktigt bra, sopranerna allra bäst. Ida Falk Winland som Pamina var hela tiden övertygande, liksom även Karolina Andersson, som i rollen som Nattens drottning inte verkade besväras det minsta av den ursvåra hämndarian. Lysande helt enkelt!

Allt som allt var jag nöjd med kvällen. Mozarts outslitliga musik kommer alltid att besegla de mest skiftande inramningar. Och jag säger inte att man inte ska ha roligt, det ska man givetvis ha i ett så betagande lustspel som detta. Men den magiska styrkan i musiken, från flöjten skuren ur tusenårig ek, måste också beaktas med det allvar som den förtjänar. Det kan mycket väl vara sant att det är det skydd vi behöver genom mörka natten.


Bilden: Ida Falk Winland som Pamina. Foto: Illian Hiura, Kungl Operan.

PS. Jag har ett tidigt julklappstips till den som vill ge bort Trollflöjten på DVD till någon kär musikvän. Covent Garden-operan i London presenterade en fin uppsättning för några år sedan med fantastiska sångare - bl. a. Dorotea Röschmann som Pamina, Simon Keenlyside som Papageno och Damita Damrau som Nattens drottning - och med den fine gamle dirigenten Sir Colin Davis i orkesterdiket.
Hela denna opera finns för övrigt utlagd på Youtube här. (Tyvärr är film och ljud inte perfekt synkroniserat en dryg timme in i den utlagda kopian). Ett av mina favoritavsnitt börjar här ca 2:17:00 in i operan när Pamina och Tamino finner varandra efter Taminos prövningar och när trollflöjtens magiska skydd genom mörka natten besjungs.

måndag 5 november 2012

Lyxliraren från utomlands



Har ni hört på maken! Dagens toppnyhet i SR, Kulturnytt: Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding bor på lyxiga Grand Hotel de 10 veckor om året han tjänstgör i Berwaldhallen i vår kungliga huvudstad. Det kostar 15.000 svenska licenskronor per vecka!!

Få se nu - det innebär 2.143 kr per dygn!! Känner ni inte hur ont det gör i ögonen? Sticker, liksom. Känner ni inte hur harmsenheten söker utlopp på något sätt? Finns det verkligen inte något Best Western eller Scandic till åtminstone något bättre priser?

Reportern får den ansvarige chefen Michael Tydén att skamsen och småstammande förklara att detta var Hardings eget val. Som nu kanske måste omprövas.

Sicken lyxlirare! Femton papp gånger tio! Verkligen svindlande summor för en världsdirigent som säkert är van vid att ett lyxhotell, värt namnet, innebär en nolla till på den notan.

Men nu är vi ju i Sverige där pekuniära förmåner, hotell-och restaurangnotor, är det enda syndstämplade dokument som grävande journalister kan räkna med att kunna uppröra allmänheten med.

Vad har Tydén egentligen gjort för fel? Jo, det visar sig att detta med att bevilja Harding ett boende på Grand Hotel var utanför reglementet enär SR saknar avtal med just Grand Hotel.

Men se då för helvete till att träffa ett avtal med Grand Hotel! Daniel Harding torde inte vara den ende gästande världsartisten som borde kunna erbjudas Grand Hotel. Det ligger ju rent geografiskt dessutom inte precis illa till för Berwaldhallen.

Foto: Micke Grönberg, SR Foto.

söndag 4 november 2012

Requiem



Ett requiem brukar höra till de musikaliskt resursstarka kyrkornas satsningar i allhelgonatid. Faurés och Mozarts dödsmässor dyker varje år upp i annonserna. Ibland också Brahms "Ein deutsches requiem" och givetvis en del äldre tonsättares verk som då alltid rymmer inslaget av såväl vredens dag som bönen om vila och det eviga ljuset. Verdis operamässiga Requiem kräver lite väl mycket för att kunna uppföras annat än i undantagsfall. Kanske är det också trots det sakrala innehållet mer ett verk för konsertsalarna än för kyrkorummet.

Nu och då kan även den förnämliga engelska körmusiken avlyssnas. Första gången jag kom i kontakt med Herbert Howells´ (1892-1983) Requiem var dock varken i någon kyrka eller i allhelgonatid. Det var en natt för rätt många år sedan när radions p2 stod på som jag plötsligt lystrade till, vände mig i sängen och skruvade upp volymen för att riktigt kunna höra vad som omedelbart fångade mitt öra. En skimrande melodisk stämsång för delad, eller dubbel, kör som ibland tycktes försatt i svävning mellan tonarterna eller upplöst i alla tonarter samtidigt. Om man till äventyrs tror att sådant inte kan låta vackert torde man bli tvungen revidera sig efter att ha hört vad jag hörde den natten.

Howells skrev sitt Requiem 1936 efter att hans ende son dött vid nio års ålder. Han utvecklade sedan verket till ett andra requiem på samma material - "Hymnus paradisi" för kör orkester - som emellertid även det förblev ouppfört intill 1950. Det var tonsättarkollegan Ralph Vaughan-Williams som förmådde Howells att ta fram detta "privata" verk ur skrivbordet och låta offentligheten ta del av det. Omständigheterna gjorde dock att det det ursprungliga Requiem för enbart kör inte uppfördes förrän 1980.

Detta Requiem följer inte den klassiska katolska mässans delar. I stället består det av följande fem satser: Salvator Mundi, Psalm 23, Requiem aeternam (I), Psalm 121, Requiem aeternam (II) samt I heard a voice from heaven. I synnerhet de båda Requiem aeternam är körlyrik av bästa märke.

Den skiva jag hörde den där natten skaffade jag sedan, och den finns utlagd på Youtube. Först de tre första satserna till och med Requiem aeternam (I) (som börjar efter 5:10) här. Sedan Requiem (II) här. Det är Corydon Singers under Matthew Best som sjunger.



Foto: EJ

lördag 3 november 2012

Allahelgonavandring


Vi går genom gamla kyrkogården. Novembermörkret är tätt men överraskande lent i vindstilla plusgrader. De hundratals lågorna från gravljus och marschaller flimrar för ögonen och förvandlar träd, stenar och människor till skuggor i det fuktiga mörkret. Bländad av ljusen hör jag dem men ser dem inte. De par eller mindre grupper vi möter är ansiktslösa. Jag hör ljuden från deras dämpade samtal när de närmar sig och som hastigast kan jag urskilja dem i diffus gråskala när vi passerar varandra. Och ingen anstränger sig för att identifiera någon.

Grusets knaster under mina egna fötter täcker ljuden från de mötande ensamvandrare som plötsligt lösgör sig ur mörkret. Hunden småspringer obekymrat som vanligt, jag känner i kopplet ungefär var hon finns.

Det gamla gravkapellets ljusa väggar är svagt belysta och utgör ett riktmärke, en orienteringspunkt. I fonden syns de upplysta fönstren från huslängorna på Kyrkogårdsgatan. Där sitter människor och avslutar måltider, pratar och umgås så som de brukar på helgerna. Här på kyrkogården finns de som är på väg till eller från någonting, rökande ungdomar som tar en genväg till sitt lördagsfirande, äldre som kanske redan är på väg hemåt. Men också några som har kyrkogården som mål för en möjligen mycket ensam kvällsvandring, som helt enkelt vill uppleva de många små lågornas kamp mot mörkret. Kanske också söka upp en grav och själv bidra till det bländande ljusflödet, till förvandlingen av marken till stjärnhimmel.

torsdag 1 november 2012

Jago - den ondskefulle intrigören



Jag såg Metropolitans världsvida utsändning av Giuseppe Verdis opera "Otello" på biografen Rio i Stockholm i helgen som var. Verdi lockar mig alltid, och den här operan, en av hans allra fullödigaste, har jag bara sett på tv en gång för länge sen med Placido Domingo i titelrollen. Det här var ju också film och högtalare, men biosalongen gör ändå stor skillnad mot att sitta framför tv-rutan därhemma. Inte minst beträffande ljudet.

Det är faktiskt en ganska märkvärdig sak, detta amerikanska initiativ att sprida operakonsten till en jättepublik fjärran från de dyrbara platserna i det prestigeladdade operahuset i Lincoln Center, New York City. Det har ju också fått efterföljare så att det nu inte bara är Met som utnyttjar modern teknik för att dela med sig av föreställningar på det här sättet.

Libretton till "Otello" är en kondenserad variant av den shakespearska tragedin om svartsjukans härjningar i ett människobröst. Men den är dessutom ett drama om hänsynslöst ränkspel. Otello, den venetianske moren som utsetts till guvernör på Cypern, anländer till sin provins i en åskstorm, fysisk såväl som själslig, som vi utan ouvertyr kastas in i med kör och orkester i fullt pådrag. Maktstrider och avund betyder intriger, och den störste och ondskefullaste intrigören är Jago, på sätt och vis dramats huvudperson, även om offren för hans framfart - Otello och Desdemona - naturligtvis står i centrum för handlingen.

Otello sjöngs av Johan Botha, en tenor med en röst som imponerar men vars skådespeleri lämnar en del övrigt att önska. Detsamma brukade ju sägas om Luciano Pavarotti, vilken han mycket riktigt påminner om i yttre mått, så att säga. Att en sådan kroppshydda inte medger någon större vighet i förflyttningarna kan man förstå. Trovärdigheten i kärleksagerandet med Renée Fleming i rollen som Desdemona blev därefter. Frågan är hur man med svartsjukans demon härjande inom sig bäst ger uttryck åt denna nöd, mimiskt och fysiskt och framför allt mellan raseriutbrotten. I Verdis musik finns förstås nyanser som åtminstone delvis kan uppväga brister i agerandet.

Desdemona har tydligen blivit en av Flemings paradroller och här fick man höra henne när karriären möjligen just passerar krönet. Vilket inte innebär annat än att hon sjunger lika kristallklart och vackert som vanligt. Det råder inget tvivel om att hon hör till de främsta sopranerna för närvarande, och hennes insats mot slutet av sista akten i den kända "Salice, salice" gjorde även biografpubliken andlös. Denna sång till tårpilen, följd av aftonbönen inför sänggåendet strax innan det grymma slutet, utgör en stilla oas i denna annars så kraftfulla musik. Stråkar ruvar över stämningar av oro och sorg innan Verdi förlöser allt i den återkommande frasen "Cantiamo, cantiamo" (låt oss sjunga!).

Jago, den hänsynslöse psykopaten, framstod åtminstone i den här uppsättningen som den intressantaste rollfiguren. Mycket tack vare en ryslig gestaltning av en för mig helt okänd basbaryton, Falk Struckman. Hans inlevelse i en av operalitteraturens råaste självbekännelser, "Jag tror på en grym Gud", gav både röst och ansikte åt cynikerns hån av allt mänskligt rollspel: Efter allt gyckel och bedrägeri följer döden. È poi? È poi? (Och sen?). Döden är ett intet! Himlen en gammal kärringdröm!

Verdi - musikens trollkarl har än en gång talat i det emotionella registrets hela omfång! Denna opera, som på mer än ett sätt utgör ett kraftprov för sångarna, komponerades när Verdi var i 70-årsåldern och blev den näst sista i hans långa lista av mästerverk. För vissa sinar uppenbarligen varken energi eller kreativitet, för vissa synes åldern betydelselös.


Här kan man höra den berömda barytonarian "Credo in un Dio crudel" (och samtidigt se texten) med ingen mindre än den legendariske italienske barytonen Tito Gobbi (1913-1984).

Och här finns Renee Fleming med sången om tårpilen och Ave Maria från den aktuella föreställningen.

Foto: Ken Howard

fredag 26 oktober 2012

Kaffeehaus Zimmermann



Varje gång med Johann Sebastian Bach (1685-1750) förundras man. Det är som med Mozart och Beethoven, men ibland något ännu mer. Att en afton smyga in i kyrkan, sätta sig i en bänk längst bak och lyssna till improviserat orgelspel, häpna och hänföras, och sedan känna sig tvungen att vända sig till bänkgrannen och utbrista: "Det måste vara djävulen eller själve Bach". Jo, det vore nåt!

Det där lär ju ha hänt, fast tyvärr inte mig. Jag lever bortåt tre hundra år för sent och får nöja mig med samtida interpreters tolkningar av geniets många storverk. Och jag tänker inte minst på klavermusiken.

Klaver kunde betyda spinett, cembalo eller klavikord på Bachs tid; pianot kom ju till världen först i slutet av hans liv. Jag har ingenting emot cembalo, tvärtom, men jag lyssnar lika gärna till barockens klavermusik när den utförs på våra moderna instrument. Inte sällan framgår den suveräna polyfonin ännu tydligare då.

Bach var en gudfruktig man som inte komponerade enbart för kyrkan. Det fanns i Leipzig en ensemble - Collegium Musicum, grundad av Georg Philipp Telemann - som spelade på Kaffeehaus Zimmermann om fredagarna. Bach med söner komponerade för och musicerade tillsammans med denna ensemble, och det som kaffedrickarna fick höra var inte bara kaffekantaten utan även de fem klaverkonserterna, BWV 1052-1056, och givetvis mycket annat.

I fjol kom en inspelning av dessa klaverkonserter med den utmärkta Gewandhausorchestern från Leipzig under deras nuvarande chefdirigent Riccardo Chailly, och med den iranske Bach-pianisten Ramin Bahrami vid flygeln. Det är ren fröjd att lyssna till deras musicerande, med eller utan kaffe, med eller utan höstsol utanför fönstret om eftermiddagarna.

Det är friskt och luftigt i orkestern och ett lätt och distinkt, nästan helt pedalfritt spel från Bahrami. Även om dessa konserter kanske inte hör till Bach allra främsta prestationer framstår han även här i sin gudabenådade glans i både lustiger dans och dröjande lyrik. Jag har plockat fram en inspelning med cembalo också, och den får mig i sin tur att minnas en gammal LP med cembalisten Gustav Leonardt, han som en gång i världen invigde mig i denna musik. Jag vill ingalunda vara dessa äldre inspelningar förutan. Ändå är det nog den här senaste skivan jag kommer att spela flitigast i fortsättningen.

För övrigt undrar jag bara när jag ska ta mig i kragen och äntligen bege mig till Leipzig. För Gewandhaus, Thomaskirche, kaffe och mer därtill.


Ett par prov på Chailly/Bahrami och Gewandhausorchestern från Leipzig finns på Spotify här och här.

Bilden ovan: Katharinerstrasse, Leipzig. Kaffeehaus Zimmermann låg i huset i mitten med lägre tak. Etsning av Johann Georg Schreiber, 1712.