En magisk flöjt skuren ur tusenårig ek

Jag såg "Trollflöjten" på Operan igår kväll. Hörde den också, bör väl tilläggas, eftersom detta "Singspiel" naturligtvis inte gång på gång skulle locka mig och alla andra till utsålda hus utan Mozarts fullkomligt bedårande musik. Den smått förbryllande historia som teatermannen Emmanuel Schikaneder tillsammans med Mozart kokade ihop på gammal egyptisk mytologi, frimurarriter och naivistisk kärlekspoesi har visserligen sina charmiga och roande inslag, men det skulle aldrig räcka till för att nu en bit in på tredje seklet fylla operasalongerna. Om det inte vore för musiken - den ljuvliga, avväpnande och beskyddande musiken.

Det magiska beskydd av kärleken som berättelsen talar om, med flöjt och klingande klockspel som de enkla medlen, får hos Mozart en musikalisk gestaltning som oansett det lättsamma handlaget och alla komiska inslag rymmer både djup och allvar. Detta är nämligen ingenting mindre än en kärlekens höga visa som i all sin sammansatta rikedom, så typisk för det mozartska geniet, kräver det allra bästa av uttolkarna. 

Att den här operan ständigt lockar teatermänniskor till mycket fantasifulla uppsättningar är inte konstigt. Ole Anders Tandberg, som står för den här föreställningens regi och scenografi, utgör inget undantag. Tvärtom svämmar hans idérikedom över alla bräddar med såväl fyndiga som långsökta infall - ibland roliga, ibland endast putslustiga eller onödigt originella. Att till exempel framställa Sarastro, föreståndaren för Vishetens tempel, som rörelsehindrad scoutledare har jag svårt att se poängen med.

Men som sagt: jag hörde också, inte bara såg. Och nog klarade hovkapellet under Stefan Klingele godkänt, även om jag ibland saknade flykt i spelet; tempi var här och var lite väl makliga. Sångarna i den ungdomliga ensemblen skötte sig dock utan anmärkning, några av dem riktigt bra, sopranerna allra bäst. Ida Falk Winland som Pamina var hela tiden övertygande, liksom även Karolina Andersson, som i rollen som Nattens drottning inte verkade besväras det minsta av den ursvåra hämndarian. Lysande helt enkelt!

Allt som allt var jag nöjd med kvällen. Mozarts outslitliga musik kommer alltid att besegla de mest skiftande inramningar. Och jag säger inte att man inte ska ha roligt, det ska man givetvis ha i ett så betagande lustspel som detta. Men den magiska styrkan i musiken, från flöjten skuren ur tusenårig ek, måste också beaktas med det allvar som den förtjänar. Det kan mycket väl vara sant att det är det skydd vi behöver genom mörka natten.


Bilden: Ida Falk Winland som Pamina. Foto: Illian Hiura, Kungl Operan.

PS. Jag har ett tidigt julklappstips till den som vill ge bort Trollflöjten på DVD till någon kär musikvän. Covent Garden-operan i London presenterade en fin uppsättning för några år sedan med fantastiska sångare - bl. a. Dorotea Röschmann som Pamina, Simon Keenlyside som Papageno och Damita Damrau som Nattens drottning - och med den fine gamle dirigenten Sir Colin Davis i orkesterdiket.
Hela denna opera finns för övrigt utlagd på Youtube här. (Tyvärr är film och ljud inte perfekt synkroniserat en dryg timme in i den utlagda kopian). Ett av mina favoritavsnitt börjar här ca 2:17:00 in i operan när Pamina och Tamino finner varandra efter Taminos prövningar och när trollflöjtens magiska skydd genom mörka natten besjungs.