Jag är en bland ingen vet hur många hundra miljoner fotbollsälskare som befolkar världen. Fotboll är världens största och, när det riktigt vill sig, även elegantaste lagsport för bollbegåvade individer, det är inte tu tal om den saken. Den är också enkel nog att kunna bedrivas av både fattig och rik. En boll, ett par lämpliga skor och några kamrater är egentligen vad som behövs för att börja "joxa med trasan", som femtiotalslegenden Nacka Skoglund sa - ett uttryck som lär härröra från fotbollens fattiga ungdom när man använde en hopknuten trasa som boll.
Reglerna är förhållandevis enkla. Det gäller att hålla bollen inom laget med dribblingar och passningar som kan leda till skott mot mål, och helst i mål. Det gäller att i både anfall och försvar hela tiden hantera bollen med allt utom armar och händer. Tjyvben och annan fysisk brutalitet bestraffas. Det enda lite krångliga är den viktiga off side-regeln som kräver bredvidståendes observans.
Som barn spelade jag mycket fotboll, visserligen utan att framstå som ämne för en idrottskarriär men ändå. Andra intressen tog småningom och mycket riktigt överhanden. Dessförinnan hann jag i alla fall bli en respekterad back som valdes relativt tidigt när vi delade upp oss i lag i skolan. Jag nämner det eftersom sådant givetvis har betydelse för om man som igår kväll slår sig ned framför teven och tittar på Sveriges match mot England eller inte. Det har betydelse för den fulla förståelsen för det artisteri som utspelar sig på planen.
Och igår gjorde som bekant Zlatan Ibrahimovics alla fyra målen när laget vann med 4-2. Jag har tidigare framför allt beundrat Zlatans eleganta passningsspel, hans blick för spelet, den exakta tajmingen och den eleganta och överraskande vrickningen med foten i en passning som plötsligt öppnar en lucka för en medspelare. Eller säg en långpassning som landar på fötterna hos en medspelare som befinner sig i en position där möjligheterna finns. Det är sådant som kan ge rysningar över ryggraden. Alltså inte endast de spektakulära målen.
Zlatan hyllas nu med alla kända superlativer, och den här gången givetvis främst för målen. Jag hör till dem som förstår lovorden. Inom ramen för vad det handlar om, nämligen ett idrottsligt artisteri av enastående slag, är de fullt begripliga. Den där cykelsparken från trettio meter, på övertid när målvakten är chanslös, fick mig att skrämma hunden när bollen dalade in i mål. Och jag kippade sedan efter andan i minst en halv minut. Aldrig att man glömmer något sådant.
Foto: Facebook
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar