Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 28 juli 2010

En annan gammal port

Den som följt mina inlägg en tid vet att jag är svag för portar av olika slag. Oftast är det ju gamla kyrkliga konstverk från medeltid eller renässans jag fastnat för, men även som resenär i Sverige kan man stöta på intressanta portar som sätter fantasin i rörelse. I detta fall en dörr till ett härbre, om jag minns rätt från tidigt 1500-tal, som naturligtvis saknar all konstnärlig prakt men vars lås omedelbart drar blickarna till sig som den enda - mycket funktionella - utsmyckning porten äger. Slutenheten understryks av det moderna hänglåset, samtidigt som tidens tand skapat en glipa till det inre.

Ett härbre är ett förrådshus höjt över marken för att bland annat skydda mot ovälkomna fyrfota besökare. Nu verkar det som bara smärre fyrfotingar har en chans att ta sig in detta förmodligen helt tomma rum.

Härbret finns att se på Jamtli i Östersund.

tisdag 27 juli 2010

Violin och piano - Schumann, Bartok och Kreisler

Efter en arbetsam dag med flyttbestyr zappar jag mig till sist fram till det enda tv-program som fångar mitt intresse efter halvåttanyheterna. Axess TV bjuder på en konsert med Martha Argerich och Gideon Kremer från 2006. De spelar både solo och tillsammans och det är en ren njutning att se och höra dem, inte minst deras samspel.

Argerich spelar Robert Schumanns "Kinderszenen", känsligt och övertygande. Jag absorberas helt och följer med spänning hennes tolkning. Dessa pianostycken har följt mig sedan tonåren och ett par av dem har jag till och med spelat på en skolkonsert en gång i Malmbergets Högre Allmänna Läroverk.

Bela Bartok står också på programmet och jag känner sakta men säkert hur jag förs in i en ny Bartok-period. Det var ett tag sen sist, men jag vet att jag alltid kommer att återvända till hans musik. Solosonaten för violin är ett sällsynt starkt stycke, och även om tv-programmmet inte visade hela sonaten blev den ändå genom Kremers engagerade spel en påminnelse om rikedomen i denna musik. Tillsammans spelade de också en av Bartoks violinsonater.

Och så till sist, som extranummer, Fritz Kreislers "Liebeslied" - en klassisk slagdänga som är förknippad med salongs- och cafémusik från anno dazumal. Men här lät den som om den spelades för första gången av ett par som visste vad en sliten om än vacker melodi på detta tema kan rymma av lidelsefull skönhet.

lördag 24 juli 2010

På resa med Hölderlin. Norrländska intryck







"Den kära fädernejorden skänker mig åter glädje och smärta". Så börjar Hyperion sin brevväxling med vännen Bellarmin i Friedrich Hölderlins "Hyperion". Boken var en del av min reselektyr under resan norrut nyligen. I Hyperions fall är det Grekland som han skriver ifrån och med sörjande hjärta och tankens kraft försöker närma sig som om han ännu hörde hemma i en svunnen, ödelagd och romantiserad storhetstid.
För min egen del blir en resa till "hembygden", i den mån jag har en sådan, främst en fråga om igenkännandets resonans i mötet med den mäktiga naturen: skogkantade landsvägar, solbelysta furustammar, breda floder, uppodlade älvdalar, tysta åar och Bottenvikens gröna kuster. Men dessutom också det åtminstone partiella igenkännande som uppstår när man umgås över flera generationer och pendlar i tanken mellan tvååringens nu, medelålderns framtidsfrågor och den inte längre obegripliga föreställningsvärld som är den levnadsmätta nittioåringens.
Under en sådan resa möter man minnen även i de ofrånkomliga förändringarna, genom det nya som ersatt något redan föråldrat och som just därför erinrar om det gamla, eller genom att något plötsligt dyker upp i egenskap av att vara helt försvunnet.

Här finns en sorts ödslighet av inte enbart obehaglig art som tilltar ju längre mot inlandet man färdas. Den utövar en lockelse inte bara på tyskar och holländare. Bensinmackarna blir färre i takt med att björnfrossan ökar. När man lämnar kuststäderna dröjer det inte länge förrän trafiken på byvägen, den som de kvarblivna som vanligt bevakar bakom gardinerna, förändras och får ett alltmer påtagligt inslag av rollatorer och - fyrhjulingar (vintertid sparkar respektive skotrar). Se där det nya! Min ungdoms moped: ett intet i jämförelse med dessa rasande vidunder! I hemtjänsten tjänar thailändskor i förskingringen när de gamla ungmöerna pensioneras. Och de alltmer glest förekommande "gatuköken" serverar lika ofta pizza och kebab som Sibylla-korv.

Men när de klara och djupa sjöarna blänker till mellan furustammarna erbjuder kommunen ofta en underbar rastplats för den som tänkt på egen matsäck och inte har för bråttom. I sanningens namn måste sägas att det finns sträckor där dessa ljuspunkter låter vänta på sig alldeles för länge.

Var de återstående barnfamiljerna finns kan man i de små tätorterna snabbt lokalisera genom den obligatoriska studsmattan i trädgården. Att en del småbönder fortfarande lever ser man på de vita paketen på åkrarna, de som folkhumorn lär ha döpt till "dinosaurieägg". Vackra är de inte, men hässjorna finns ju numera bara på Jamtli i Östersund, ett slags nordligt Skansen där fjällkorna betar nu som förr - precis som de alltid gjort på messmörburkarna.

Älgen - Europas största däggdjur - kan man numera möta som tamdjur i Moose Garden, vilket innebär att nutidens barn och turister kan möta (och dessutom klappa) fler älgar än jag lyckades få se under hela min uppväxt. Att betrakta en älg i skogen, vid kanten av en hjortronmyr, är dock lite grann en annan sak, om jag så får säga.

Jag har ingen annan hembygd än möjligen den som det rymliga begreppet Nordsverige rymmer. Min uppväxt bestod av flyttningar från Dalarna i söder till Norrbotten i norr, viket ju rent geografiskt omfattar större delen av Sverige. Här finns hela den speciella, nordiska skönhet som fjällvidder, skrämmande djupa barrskogar och ljusa björkar vid glittrande vattendrag erbjuder. Det som kallas älvar är i själva verket floder av en dignitet som kan mäta sig med Donau.

Hur som helst, Hyperions exalterade visioner om en andens hembygd har väl knappast någon direkt parallell till mig själv och detta möte med mitt nordiska ursprung. I mitten av boken påminner han i alla fall om det nordiska kynnet som ställs i kontrast till det sydländska och där det senare exemplifieras av egyptiern. Så här skriver han:

Norden däremot driver alltför tidigt sina skyddslingar in i sig själva, och om den hetsige egyptierns ande alltför resglad skyndar ut i världen, gör sig i Norden anden beredd på återfärden in i sig själv, innan den ens är resklar. I Norden måste man vara förståndig redan innan någon känsla hunnit mogna i en, man tager på sig skulden för allt, innan ännu frimodigheten nått sitt vackra slut; man måste vara förnuftig och medveten, innan man varit människa, klok och manlig innan man varit barn, den osplittrade mänskliga harmonien, skönheten, låter man inte blomstra och mogna i henne, innan hon bildar och utvecklar sig.

Det blotta förståndet, det blotta förnuftet äro alltid Nordens konungar.

(Frierich Hölderlin: Hyperion, övers.: Gösta Oswald, Natur och Kultur, 2002, sid. 91)

Det ligger väl en del i detta, och motsatsparet känsla och förnuft kommer förmodligen alltid att existera i vår begreppsvärld. En alltför antirationell hållning har dock alltid väckt min skepsis, för att inte säga misstro. Det Hyperion försöker finna är emellertid en lösning som inte överraskande består i ett av känslan styrt förstånd så att skönheten består som ett överordnat värde, främst genom en förankring i antikens ideal.

I den mån man kan välja en andens hembygd så måste den sträcka sig långt utöver den nordiska, den saken har för min del sedan länge varit klar. Vore jag Hyperion skulle mina brev skrivits från Italien. Men det har mindre betydelse exakt varifrån; för min del handlar det om det gemensamma europeiska kulturarvet från antiken, romartiden, genom renässans och upplysningstid till våra dagar. Jag inbillar mig att det är möjligt att vara lite "egyptisk" också som nordman.

torsdag 22 juli 2010

Efter vanligheten

Hemkommen efter en tid i den norrländska glesbygden når mig meddelandet att poeten, musikern, fågelkännaren och den vackra radiorösten Bengt Emil Johnson oväntat gått bort. Ledsen går jag till hyllan och plockar fram hans poesi för omläsning. Särskilt i skiftet 70-och 80-tal betydde han mycket för mig. Det var strax efter det att han på bred front slog igenom med den så kallade årstidssviten: Rötmånad (1976), Efter vanligheten (1978), Vinterminne (1980) och Upprört (1982). Särskilt de båda sistnämnda samlingarna med deras brottning med den genomströmmade och obestämda existensens förhållande till naturen, det ständigt uppkommande nuet och det som "försiggår" i och omkring ett sinnligt medvetande, tillhör fortfarande det jag skattar högst i modern svensk poesi. Där fanns inte bara en livshållning gömd utan också ett synliggörande av språkets roll för gestaltningen av det knappt utsägliga.

Det första som händer när jag låser upp dörren och kliver över tidningarna på golvet är G:s förfärade rop när hon ser att en tavla och en del Höganäs-föremål ligger utspridda på golvet i ett av rummen. Men det är inte inbrott, bara en x-krok som släppt i värmen och dragit med sig föremålen i fallet. Mystiskt nog alltsammans okrossat, helt.

Tavlan är en etsning av Kristina Munklinde med titeln "I det förmultnande ljuset" som jag köpte för cirka trettio år sedan. Den återger en ljusomstrålad glänta med omväxlande svarta och gyllene löv singlande i luften och där bara den uppmärksamme varseblir koltrasten i randen av den mörka, höstliga skogen. Titeln är i själva verket ett citat ur en dikt i Johnsons Efter vanligheten:

I grantätningarna silas
gammalt ljus mellan grenar,
hejdas och faller
till marken för
att bilda förna. Ett visst
slags mörker, det mörker
som finns i grantätningar, är
ljusets förna. Där
går koltrasten kvar, där,
i det förmultnande ljuset;
läser långt ifrån den finstilta
skriften, men vänder tankfullt
på löv, vänder tankfullt
och försiktigt på torra löv.

Tavlan höll, krusen likaså. Vore jag lagd som Strindberg tänkte jag förstås på makterna som på detta speciella sätt låtit påminna om den bortgångnes betydelse. Jag bläddrar vidare i nämnda samling och finner även detta:

Det går ett slädspår genom sommaren. En röst / blir snart en annan. Rishögen säckar /ihop, i sin tid, kvist för kvist, år för år. I en vrå / dissekeras dagrar som går. Kommer / och går. Min tid är inte din! En ljudlös strid / om riktningar. En maktkamp! / Och jag står försenad, oföränderligt, / förbisedd och förbiväntad. / De döda blåser genom mig från alla håll.

Märkvärdiga poeter som Johnson blåser igenom oss fortsättningsvis.


Ett urval dikter med fågelteman av Bengt Emil Johnson finns här.

torsdag 8 juli 2010

Bill Evans - en poet vid pianot

Jag borde skriva mer om jazzmusiken, den har ju särskilt i mina yngre dar betytt så mycket för mig. Även om den inte längre har samma stora plats i mitt musiklyssnande återkommer jag ständigt till mina gamla favoriter, medan däremot de nya bekantskaperna tyvärr blivit allt färre med åren.

En av dem som jag i min ungdom alltid kastade mig över ett nytt album av var Bill Evans, den gudabenådade pianolyrikern vars like knappast kommer åter. Det är en stor sorg för mig att jag aldrig fick tillfälle att lyssna till honom live. Det finns i alla fall en stor mängd inspelningar att tillgå, somliga mycket intressanta duo-kombinationer med andra berömda jazzsolister, andra (de flesta) i klassisk triobesättning, men också några solospelningar som jag gärna vill återkomma till.

Men först en resa till nordsverige, som samtidigt innebär ett blogguppehåll. Under tiden: lyssna och njut till Bill Evans när han ger sin version av den gamla balladen "My foolish heart". Vackrare poesi vid ett piano får man leta länge efter.

http://www.youtube.com/watch?v=a2LFVWBmoiw

torsdag 1 juli 2010

Pianots mindre kända eller bortglömda I

Charles-Valentine Alkan (1813-1888) kanske inte alls borde placeras under ovanstående rubrik. Han är trots allt relativt känd bland dem som gillar klassisk pianomusik, och då i första hand som en lite udda kompositör av några extremt svåra eller snudd på ospelbara verk för pianister som gärna demonstrerar sin häpnadsväckande virtuositet. Mest kända är hans etyder i alla dur- och molltonarter, op. 35 och 39, ett mycket omfattande verk i vilket bland annat två av hans mest krävande pianokompositioner ingår, nämligen Symphonie pour piano seul och Concerto pour piano seul.

Skälet till att jag ändå tar upp honom här är att jag själv först nu på allvar håller på att lära känna honom via det musikbibliotek (IMSLP) på nätet som publicerar gamla utgångna nothäften, och som erbjuder gyllene tillfällen att bekanta sig med mindre kända eller helt bortglömda kompositörer. Alkan är rikligt representerad och han visar sig vara en mångsidig och mycket intressant tonsättare i både det stora och det lilla formatet.

Alkan var ett underbarn som växte upp till firad pianist fullt i klass med den tidens stora: Liszt, Chopin och Schumann. En tid bodde han till och med granne med Chopin i det Paris som han frånsett några enstaka resor (bl. a. en konsertturné till England) aldrig lämnade. Även som kompositör rönte han respekt och uppskattning bland sina kolleger, men blev aldrig det stora namn för eftervärlden som de blev. Det är svårt att förstå varför, om nu inte hans begränsning till pianot, i många fall dessutom till miniatyrer, ska uppfattas som en bidragande faktor. Erik Satie och Federico Mompou är dock senare exempel på att sådant inte behöver vara ett hinder. Och sanningen att säga skulle varken Chopin eller Liszt (till skillnad från Schumann) blivit bestående i konsertrepertoaren om det inte vore för pianoverken. Det sägs att även Alkan skrev för annat än piano och orgel och mindre ensembler. Han lär till och med ha komponerat en stor symfoni, men den och mycket annat, till exempel en egen översättning av hela bibeln till franska (!), har förkommit utan att någon än så länge lyckats hitta dessa delar av hans livsverk.

Alkan började redan i 25-årsåldern tröttna på att uppträda som konsertpianist och drog sig alltmer undan världen. Han blev en av dessa solitärer som inte är ovanliga i de sköna konsternas drivbänkar. Ytterst få bilder finns av honom. Den märkligaste visar honom bortvänd iförd rock, cylinderhatt och paraply, som inför en enslig promenad. Ryktena om hans excentricitet är spridda och troligen överdrivna; kanske har de delvis fått näring av de många originella titlarna till musiken. "Begravningsmarsch vid en papegojas död" är visserligen ett stycke för ensemble, men även i övrigt, och särskilt till pianoskisserna (Esquisses, op. 63), använde han många fantasieggande titlar till sin ofta originella och utforskande musik. Eller vad sägs om nr 10: Increpatio (Reprimand), nr 21: Morituri te salutant (De döende hälsar dig), nr 23: L´homme aux sabots (Människa i träskor), nr 33: Fais do-do (barnspråk för sova, bör väl bli: Sussa) nr 40: Attendez-moi sous l´orme (Ni får vänta på mig förgäves), nr 45: Les diablotins (Smådjävlarna) nr 48: Le premier billet doux (Det första kärleksbrevet). Och den mest kända bland 25 preludes, op. 31 är nr 8: Chanson de la folle au bord de la mer (Sången om den galna kvinnan på havsstranden - som kan avlyssnas här). Med all säkerhet var Satie mycket medveten om att han skrev in sig i traditionen från Alkan när han som titelmakare senare drev denna konst till både grotesk och absurditet.

Jag vill nämna några av favoriterna jag redan skaffat mig, och som är av den arten att en hemmapianist kan klara dem med en del övning. Trots att de är korta är många av dem inte lättspelade och kräver bland annat en rätt så driven vänsterhand. Alkan är även i det lilla formatet en elaborerad tonsättare både med avseende på harmonik och rytmik. Men visst finns även tekniskt enkla stycken där utmaningen snarast ligger på att spela dem med det fina anslag som gör att klang och dynamik kommer till sin fulla rätt.

En sådan pärla är Prelude, nr 23 i H dur från op.31, en annan nr 14 (eller ibland angiven som nr 12) i Dess dur (Le temps qui n´est plus). Nocturne, op. 22 med sina trioler i basen kommer jag alltid att återvända till med största nöje - ett stycke att finslipa tills den växlande harmoniken får det rätta skimret. En del av konsten med att spela Alkan är att se upp med föredragsbeteckningarna så att man verkligen spelar dolce när så erfordras, i trots mot de tidvis kompakta ackorden.

Av Trois Nocturnes, op. 57 önskar jag att jag ska ha tålamod att lära mig den tredje ordentligt. Det är återigen ett lite annorlunda ackompanjemang med vänsterhanden, och dessutom tidvis både brett och snävt korslagda händer, vilket inte gör stycket enkelt trots att notbilden ger ett sådant intryck.

I min förra blogg gjorde jag en översikt över en del av de talrika exemplen på pianostycken med titeln Barkaroll (se här och här). Alkan fanns inte i mitt musikbibliotek då, men han har också komponerat flera intagande stycken med den beteckningen (i de samlingar som kallas Chants), till exempel Barcarolle, op. 65, n0 6 (utsökt spelad av Marc Andre Hamelin här).

Ett stycke som jag till sist vill uppmärksamma finns bland de sista i Esquisses och heter visserligen Notturnino-Innamorato (Älskarens nocturne) men är i själva verket en barkaroll med tydlig anspelning på Mendelssohns första Venetianisches Gondellied (i Lieder ohne Worte). Den går i samma fiss-moll och man kan tydligt höra hälsningen till den tidigt döde Mendelssohn, en hälsning som i sitt enkla, men samtidigt delikata tonspråk rymmer ett ännu större mått av melankoli än föregångarens. Det korta stycket, som bara upptar lite mer än ett notblad, är i sina smärtsamt vackra modulationer ett bevis om något för att en musikens mästare inte alltid behöver ett helt partitur till sitt förfogande för att säga något väsentligt om livet, kärleken och döden.

PS. Pianisten Jack Gibbons har en hemsida med presentation av Alkan och hans musik där man även kan lyssna till inspelningar av några av Alkans mest kända pianostycken.