På resa med Hölderlin. Norrländska intryck

"Den kära fädernejorden skänker mig åter glädje och smärta". Så börjar Hyperion sin brevväxling med vännen Bellarmin i Friedrich Hölderlins "Hyperion". Boken var en del av min reselektyr under resan norrut nyligen. I Hyperions fall är det Grekland som han skriver ifrån och med sörjande hjärta och tankens kraft försöker närma sig som om han ännu hörde hemma i en svunnen, ödelagd och romantiserad storhetstid.

För min egen del blir en resa till "hembygden", i den mån jag har en sådan, främst en fråga om igenkännandets resonans i mötet med den mäktiga naturen: skogkantade landsvägar, solbelysta furustammar, breda floder, uppodlade älvdalar, tysta åar och Bottenvikens gröna kuster. Men dessutom också det åtminstone partiella igenkännande som uppstår när man umgås över flera generationer och pendlar i tanken mellan tvååringens nu, medelålderns framtidsfrågor och den inte längre obegripliga föreställningsvärld som är den levnadsmätta nittioåringens.

Under en sådan resa möter man minnen även i de ofrånkomliga förändringarna, genom det nya som ersatt något redan föråldrat och som just därför erinrar om det gamla, eller genom att något plötsligt dyker upp i egenskap av att vara helt försvunnet.

Här finns en sorts ödslighet av inte enbart obehaglig art som tilltar ju längre mot inlandet man färdas. Den utövar en lockelse inte bara på tyskar och holländare. Bensinmackarna blir färre i takt med att björnfrossan ökar. När man lämnar kuststäderna dröjer det inte länge förrän trafiken på byvägen, den som de kvarblivna som vanligt bevakar bakom gardinerna, förändras och får ett alltmer påtagligt inslag av rollatorer och - fyrhjulingar (vintertid sparkar respektive skotrar). Se där det nya! Min ungdoms moped: ett intet i jämförelse med dessa rasande vidunder! I hemtjänsten tjänar thailändskor i förskingringen när de gamla ungmöerna pensioneras. Och de alltmer glest förekommande "gatuköken" serverar lika ofta pizza och kebab som Sibylla-korv.

Men när de klara och djupa sjöarna blänker till mellan furustammarna erbjuder kommunen ofta en underbar rastplats för den som tänkt på egen matsäck och inte har för bråttom. I sanningens namn måste sägas att det finns sträckor där dessa ljuspunkter låter vänta på sig alldeles för länge.

Var de återstående barnfamiljerna finns kan man i de små tätorterna snabbt lokalisera genom den obligatoriska studsmattan i trädgården. Att en del småbönder fortfarande lever ser man på de vita paketen på åkrarna, de som folkhumorn lär ha döpt till "dinosaurieägg". Vackra är de inte, men hässjorna finns ju numera bara på Jamtli i Östersund, ett slags nordligt Skansen där fjällkorna betar nu som förr - precis som de alltid gjort på messmörburkarna.

Älgen - Europas största däggdjur - kan man numera möta som tamdjur i Moose Garden, vilket innebär att nutidens barn och turister kan möta (och dessutom klappa) fler älgar än jag lyckades få se under hela min uppväxt. Att betrakta en älg i skogen, vid kanten av en hjortronmyr, är dock lite grann en annan sak, om jag så får säga.

Jag har ingen annan hembygd än möjligen den som det rymliga begreppet Nordsverige rymmer. Min uppväxt bestod av flyttningar från Dalarna i söder till Norrbotten i norr, viket ju rent geografiskt omfattar större delen av Sverige. Här finns hela den speciella, nordiska skönhet som fjällvidder, skrämmande djupa barrskogar och ljusa björkar vid glittrande vattendrag erbjuder. Det som kallas älvar är i själva verket floder av en dignitet som kan mäta sig med Donau.

Hur som helst, Hyperions exalterade visioner om en andens hembygd har väl knappast någon direkt parallell till mig själv och detta möte med mitt nordiska ursprung. I mitten av boken påminner han i alla fall om det nordiska kynnet som ställs i kontrast till det sydländska och där det senare exemplifieras av egyptiern. Så här skriver han:

Norden däremot driver alltför tidigt sina skyddslingar in i sig själva, och om den hetsige egyptierns ande alltför resglad skyndar ut i världen, gör sig i Norden anden beredd på återfärden in i sig själv, innan den ens är resklar. I Norden måste man vara förståndig redan innan någon känsla hunnit mogna i en, man tager på sig skulden för allt, innan ännu frimodigheten nått sitt vackra slut; man måste vara förnuftig och medveten, innan man varit människa, klok och manlig innan man varit barn, den osplittrade mänskliga harmonien, skönheten, låter man inte blomstra och mogna i henne, innan hon bildar och utvecklar sig.

Det blotta förståndet, det blotta förnuftet äro alltid Nordens konungar.

(Frierich Hölderlin: Hyperion, övers.: Gösta Oswald, Natur och Kultur, 2002, sid. 91)

Det ligger väl en del i detta, och motsatsparet känsla och förnuft kommer förmodligen alltid att existera i vår begreppsvärld. En alltför antirationell hållning har dock alltid väckt min skepsis, för att inte säga misstro. Det Hyperion försöker finna är emellertid en lösning som inte överraskande består i ett av känslan styrt förstånd så att skönheten består som ett överordnat värde, främst genom en förankring i antikens ideal.

I den mån man kan välja en andens hembygd så måste den sträcka sig långt utöver den nordiska, den saken har för min del sedan länge varit klar. Vore jag Hyperion skulle mina brev skrivits från Italien. Men det har mindre betydelse exakt varifrån; för min del handlar det om det gemensamma europeiska kulturarvet från antiken, romartiden, genom renässans och upplysningstid till våra dagar. Jag inbillar mig att det är möjligt att vara lite "egyptisk" också som nordman.