Skälet till att jag ändå tar upp honom här är att jag själv först nu på allvar håller på att lära känna honom via det musikbibliotek (IMSLP) på nätet som publicerar gamla utgångna nothäften, och som erbjuder gyllene tillfällen att bekanta sig med mindre kända eller helt bortglömda kompositörer. Alkan är rikligt representerad och han visar sig vara en mångsidig och mycket intressant tonsättare i både det stora och det lilla formatet.
Alkan var ett underbarn som växte upp till firad pianist fullt i klass med den tidens stora: Liszt, Chopin och Schumann. En tid bodde han till och med granne med Chopin i det Paris som han frånsett några enstaka resor (bl. a. en konsertturné till England) aldrig lämnade. Även som kompositör rönte han respekt och uppskattning bland sina kolleger, men blev aldrig det stora namn för eftervärlden som de blev. Det är svårt att förstå varför, om nu inte hans begränsning till pianot, i många fall dessutom till miniatyrer, ska uppfattas som en bidragande faktor. Erik Satie och Federico Mompou är dock senare exempel på att sådant inte behöver vara ett hinder. Och sanningen att säga skulle varken Chopin eller Liszt (till skillnad från Schumann) blivit bestående i konsertrepertoaren om det inte vore för pianoverken. Det sägs att även Alkan skrev för annat än piano och orgel och mindre ensembler. Han lär till och med ha komponerat en stor symfoni, men den och mycket annat, till exempel en egen översättning av hela bibeln till franska (!), har förkommit utan att någon än så länge lyckats hitta dessa delar av hans livsverk.
Alkan började redan i 25-årsåldern tröttna på att uppträda som konsertpianist och drog sig alltmer undan världen. Han blev en av dessa solitärer som inte är ovanliga i de sköna konsternas drivbänkar. Ytterst få bilder finns av honom. Den märkligaste visar honom bortvänd iförd rock, cylinderhatt och paraply, som inför en enslig promenad. Ryktena om hans excentricitet är spridda och troligen överdrivna; kanske har de delvis fått näring av de många originella titlarna till musiken. "Begravningsmarsch vid en papegojas död" är visserligen ett stycke för ensemble, men även i övrigt, och särskilt till pianoskisserna (Esquisses, op. 63), använde han många fantasieggande titlar till sin ofta originella och utforskande musik. Eller vad sägs om nr 10: Increpatio (Reprimand), nr 21: Morituri te salutant (De döende hälsar dig), nr 23: L´homme aux sabots (Människa i träskor), nr 33: Fais do-do (barnspråk för sova, bör väl bli: Sussa) nr 40: Attendez-moi sous l´orme (Ni får vänta på mig förgäves), nr 45: Les diablotins (Smådjävlarna) nr 48: Le premier billet doux (Det första kärleksbrevet). Och den mest kända bland 25 preludes, op. 31 är nr 8: Chanson de la folle au bord de la mer (Sången om den galna kvinnan på havsstranden - som kan avlyssnas här). Med all säkerhet var Satie mycket medveten om att han skrev in sig i traditionen från Alkan när han som titelmakare senare drev denna konst till både grotesk och absurditet.
Jag vill nämna några av favoriterna jag redan skaffat mig, och som är av den arten att en hemmapianist kan klara dem med en del övning. Trots att de är korta är många av dem inte lättspelade och kräver bland annat en rätt så driven vänsterhand. Alkan är även i det lilla formatet en elaborerad tonsättare både med avseende på harmonik och rytmik. Men visst finns även tekniskt enkla stycken där utmaningen snarast ligger på att spela dem med det fina anslag som gör att klang och dynamik kommer till sin fulla rätt.
En sådan pärla är Prelude, nr 23 i H dur från op.31, en annan nr 14 (eller ibland angiven som nr 12) i Dess dur (Le temps qui n´est plus). Nocturne, op. 22 med sina trioler i basen kommer jag alltid att återvända till med största nöje - ett stycke att finslipa tills den växlande harmoniken får det rätta skimret. En del av konsten med att spela Alkan är att se upp med föredragsbeteckningarna så att man verkligen spelar dolce när så erfordras, i trots mot de tidvis kompakta ackorden.
Av Trois Nocturnes, op. 57 önskar jag att jag ska ha tålamod att lära mig den tredje ordentligt. Det är återigen ett lite annorlunda ackompanjemang med vänsterhanden, och dessutom tidvis både brett och snävt korslagda händer, vilket inte gör stycket enkelt trots att notbilden ger ett sådant intryck.
I min förra blogg gjorde jag en översikt över en del av de talrika exemplen på pianostycken med titeln Barkaroll (se här och här). Alkan fanns inte i mitt musikbibliotek då, men han har också komponerat flera intagande stycken med den beteckningen (i de samlingar som kallas Chants), till exempel Barcarolle, op. 65, n0 6 (utsökt spelad av Marc Andre Hamelin här).
Ett stycke som jag till sist vill uppmärksamma finns bland de sista i Esquisses och heter visserligen Notturnino-Innamorato (Älskarens nocturne) men är i själva verket en barkaroll med tydlig anspelning på Mendelssohns första Venetianisches Gondellied (i Lieder ohne Worte). Den går i samma fiss-moll och man kan tydligt höra hälsningen till den tidigt döde Mendelssohn, en hälsning som i sitt enkla, men samtidigt delikata tonspråk rymmer ett ännu större mått av melankoli än föregångarens. Det korta stycket, som bara upptar lite mer än ett notblad, är i sina smärtsamt vackra modulationer ett bevis om något för att en musikens mästare inte alltid behöver ett helt partitur till sitt förfogande för att säga något väsentligt om livet, kärleken och döden.
PS. Pianisten Jack Gibbons har en hemsida med presentation av Alkan och hans musik där man även kan lyssna till inspelningar av några av Alkans mest kända pianostycken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar