Sokolov, årgång 2022

 

Så var han då än en gång tillbaka i Stockholm en oktobersöndag - pianomusikens furste, konsertflygelns ständige utforskare. Den här gången med ett lite ovanligt program: klavermusik (ursprungligen för cembalo) av Henry Purcell och Beethovens 15 variationer och en fuga över ett eget tema, "Eroica", Ess-dur, op. 35. Sist också tre sena pianostycken av Johannes Brahms, op. 117, "Mina sorgers vaggvisor" som Brahms själv lär ha kallat dem.

Engelsk barockmusik är inte vad jag dagligdags lyssnar på, men troligtvis oftare borde. Att Purcell under sitt korta liv hann skapa mycket mer av värde än bara den underbara operan "Dido och Aeneas" visade Sokolov med all önskvärd tydlighet. I synnerhet tre Sviter - nr 2 i g-moll, nr 4 i a-moll och nr 7 i d-moll, som ju enligt givet barockmönster är en följd av danser, klingar med sirlig rikedom, ja nästan överrik ornamentering, balanserad av de vackra melodier som bildar stommen.  En halvtimmes flöde av den här musikens lugna intensitet kan ha en smått hypnotisk verkan om man försjunker i den med bibehållen koncentration. 

Inte heller Beethovens variationer över ett eget favorittema, kallat "Eroica", det som senare skulle bli känt genom den tredje symfonins sista sats, var mig tidigare bekant. Man upphör aldrig att förvånas över mängden av stor musik som återstår att lära känna även av de största kompositörerna. Jag blev mycket förtjust i det här stycket när jag förberedde mig genom att lyssna till några inspelningar på Youtube och Spotify av yngre ännu inte kända pianister. Kanske är det ett verk som kommit lite i ropet just nu?

Att ta ett tema, en kort tonföljd, och brodera ut det på ett antal olikartade sätt, rytmiskt, harmoniskt, tempomässigt, etc. är en kreativ utmaning som naturligtvis ett snille som Beethoven kan göra mycket av. Bara det att inledningsvis, före temat som helhet, efter ett forteackord presentera basgångens toner är ju originellt. De kontraster som följer är fyllda av både lyriskt legatospel, skuttande lustifikationer, virtuosa rusningar, yvigt mullrande i basen och som kulmen en konstfärdig fuga och en påminnelse om ursprungstemat. Ibland låter det som högtidlig parad, ibland som tjattrande ankor som retas (trettonde variationen). Det är en mestadels glad, ibland humoristisk och hela tiden mycket underhållande Beeethoven, får man nog säga.

Brahms Intermezzon, op. 117 hör till mina absoluta favoriter bland romantikens pianostycken; jag känner dem sen gammalt utan och innan. Ändå hade jag kanske inte förväntat mig att Sokolov så till den milda grad skulle infria mina förväntningar, att det var där som konserten skulle nå sin höjdpunkt. 

Det finns ju inget virtuost i dessa stycken, men däremot ett djup som det krävs en utttolkare av Sokolovs kaliber att uppenbara. Han spelade dem i aningen lugnare tempo än vanligt, särskilt nr 2. Vilket gjordes av omsorg om harmoniken i de komplexa ackorden som med Sokolovs skickliga pedalering rent av drog åt Debussy-hållet, men samtidigt upprätthöll ackordens distinkta karaktär. Jag har aldrig hört dessa intermezzon mer gripande utförda.

Vilken dynamik i anslaget, vilken musik! Publiken andlös i återhållen inre extas. Nej, jag talar inte bara för mig själv. Det bjuds sådana där magiska stunder i Sokolovs konserter, det är därför han dyrkas av dem som mer än en gång erfarit detta.

Sedan vidtog det jag brukar kalla avdelning tre: extranumren. Det finns inget publikfriande i Sokolovs uppträdande, det är tvärtom strikt ritualiserat (likt en butlers, som jag såg att någon träffande betecknat det som) och sedan tidigare byggt på en tyst överenskommelse om ett generöst antal extranummer. I Stockholm brukar det bli sex, vilket besannades även denna gång. 

Efter att ha rest sig från pianopallen och bugat sig som tack för det stormande applåderna går han lugnt ut från scenen. Återkommer efter en stund, bugar artigt mot både salongen och den fullsatta körläktaren och går sedan i samma lugna takt ut igen. Kommer tillbaka, ställer sig vid pallen och bugar sig på samma sätt åt båda hållen - och går ut. 

När han nästa gång återkommer vet vi att han efter bugningarna kastar frackskörten bakåt och slår sig ner för att exekvera första extranumret. I fortsättningen kommer han att komma in, vända och återkomma till varje nytt extranummer. 

Publiken tystnar, han sänker båda händerna och fingrarna börjar löpa som småfågelvingar över klaviaturen i ett preludium av Rachmaninov. Det är ett preludium ur op. 23 med tempobeteckningen Presto, vilket när sista tonen klingat ut får publiken att resa sig och ge uttryck åt det tidigare återhållna jublet inombords.

Ytterligare fem gånger kommer han att slå sig ner vid flygeln, med ännu ett preludium av Rachmaninov, två mazurkor och ett preludium av Chopin och allra sist ett preludium av Johann Sebastian Bach i h-moll, BWV 855a (arr. Siloti). Med detta sistnämnda stycke - där ena handen spelar ett rörligt preludium så lent som vore det en annans hand i ett annat rum, medan andra handen låter en melodi formas av tunga men glest droppande toner, och där händerna halvvägs turas om att dynamiskt träda i förgrunden - avslutades en minnesvärd konsert.*

PS. Sokolov är som bekant ryss, men sen många år bosatt i Italien. I mars i år gav han en konsert i Konzerthaus Wien där samtliga intäkter gick till stöd för Ukraina. 

_____________________________

* Víkingur Olafson spelar detta preludium på sin Bach-skiva från 2018 (Spotify här).

Foto: Oscar Tursunov

Dagarna går. Varia om hösten.

Dagarna går utan att något blir skrivet. Det måste det ju inte heller. Sommarens omläsning av Pär Lagerkvist tänkte jag i alla fall ägna ännu några rader. Dock inte här och nu.

Inåtvänd upptas jag alltmer av tidens flykt - timmarnas, dagarnas, veckornas. Även årstidernas, som nu när lövfällningens och vissnandets månad allt snabbare löper in mot novembermörkret och vinterns lamp- och stearinljus. Varje solig dag värd en notering.

Vad annat än välsignelser i det lilla finns att glädjas åt när det som sker i det stora i så hög grad präglas av krig och katastrofer, av idel lögner, sabotage och värsta sortens förbrytelser. Inte ens gamla kusliga begrepp som terrorbalans tycks längre gångbara; medvetandet om kärnvapenkrigets immanenta självdestruktivitet ter sig bortträngd. Kvar står ännu hoppet till de tappra ukrainska försvararna. Och kanske kan de modiga unga kvinnorna i Iran välta de förbannade mullorna över ända?

Om Ukrainas terroriserade civilbefolkning läser jag reportage på reportage, och jag undrar hur länge en människa står ut omgiven av söndersprängd bebyggelse, utan kranvatten och elektricitet och under ständigt hot om ännu värre bomber. Ukrainas försvar, som också är vårt, borde genast förstärkas med effektivast möjliga luftvärn och de konventionella vapen som krävs för att krossa Putin och hans allt smutsigare överväganden. Helst innan megalomanin punkteras och övergår i förödmjukelsens otyglade raseri. 

Bland glädjeämnena finns ändå alltid musiken. Efter filharmonikernas konsert - med dirigenten Alan Gilbert och pianisten Inon Barnatan - i Mozarts 25:e pianokonsert har jag ånyo hamnat i en Mozartperiod. Tjugofemman hör inte till dem jag känner bäst, den blev något av en nyupptäckt. 

Visst är det Mozart, omisskännlig Mozart. Ingen annan kan med en så förledande tillgänglighet så ofta överträffa sig själv med sin egen sinnrika och virtuosa klassicism. Och för ovanlighetens skull är det inte ett Andante som fångar mig allra mest, utan snarare de båda omgivande satsernas dramatiska liv och rörelse. 

Det är solen och skuggorna i det mozartska lynnet man behöver i tider som dessa. Första satsens uppfordrande tema - da-ta-ta-ta´ - är sannerligen ingen banalitet i den behandling som det vartefter ges. Jag vill gärna rekommendera Piotr Anderszewskis inspelning med Chamber Orchestra of Europe (som finns på Spotify).

Bland glädjeämnena även en och annan dokumentärfilm. Teven bjuder inte på mycket som lockar mig längre och därför missar jag ibland dokumentärer som verkligen kan vara av stort intresse, även när de som nyligen skildrar ett stycke färsk amerikansk samtidshistoria. Jag blev i helgen på ett skrämmande sätt påmind om att demagogen Donald Trump fortfarande i hög grad har ett fast grepp om det republikanska partiet, trots bedrägerierna och uppenbart maktmissbruk. 

Att se senatorer kröka rygg för denne lögnaktige narcisssist av fruktan för att deras karriärer annars vore till ända, är omskakande när det så uppenbart handlar om en amerikansk president som hellre uppviglar sina värsta och mest våldsbenägna anhängare till statskupp än erkänner sitt valnederlag. Stormandet av Capitolium, var och är så chockerande att jag inser att jag tidigare värjt mig mot insikten om allvaret i det som skedde. Och denne Trump är still going strong, ständigt beredd att rida på en vämjelig kökkenmödding av rasism, sanslösa konspirationsteorier och reaktionär populism.

En helt annan typ av dokumentär är "Vulkanjägarna - den inre elden" (2022) av Werner Herzog, filmmakaren som aldrig gör någonting ointressant. Den här gången är det inte han själv som filmat de spektakulära naturkrafter som fascinerar många med mig, även om vi aldrig önskat oss mer än att få bevittna ett utbrott på behörigt avstånd. Inte som vulkanforskarna Katia och Maurice Krafft, som ville komma dessa naturfenomen så nära som möjligt med de risker som det innebär. Det är ur detta pars rika filmarkiv som Herzog sammanställt en film som samtidigt blivit till en hyllning av deras besatthet av lavafloder, askmoln och de omskapade fysiska och sociala landskap som blir följden av dessa ohejdbara eruptioner från jordens inre. 

Paret Krafft ägnade hela sitt liv och sin verksamhet åt att jorden runt dokumentera vulkanutbrott. Varhelst en rökpelare rapporterades ur en krater och folk evakuerades undan en väntande förödelse skyndade paret Krafft till för att så nära som möjligt följa förloppet i dess skrämmande obestämbara förlopp. De föll till sist offer för en extremt het och hastigt framvällande lavin bestående av gas och glödande aska, det som med en fackterm kallas ett pyroklastiskt flöde, från Mount Unzens utbrott i södra Japan 1991. 

Det är en på flera sätt märkvärdig film som Herzog skapat med tillägg bara av has egna sparsamma kommentarer voice over, och skickligt vald musik av Verdi, Fauré med flera kompositörer av requier som enda musikaliska ackompanjemang. Existentiellt, estetiskt, moraliskt, och i det här fallet även naturvetenskapligt, intresseväckande blir det ju oftast när Herzog är i farten. Han har alltid haft ett gott öga till excentriker och besatta, och här inser han att han själv bara behövs som förmedlare av ett fantastiskt filmmaterial som jag vet att jag kommer att återvända till. (Filmen finns på Svt Play ett år framåt).

Ja, vad var det för inre eld som väcktes även hos mig när jag som barn konfronterades med de fantastiska fotona från ett vulkanutbrott på Hawaii på de där bildskivorna till View-Mastern som gav illusionen av tredimensionalitet? Det var mäktigt, det var vackert, det var ogripbart. Och det var samtidigt på ett tydligt om än distanserande sätt förenat med fara, med livsfara. Hur nära kunde en kameraman komma?

Bland glädjeämnena till sist också en ny liten hund, Doro, hitrest från sydspanska gator till Uppsalas parker och ett permament hem hos oss, ett pensionärspar som från och med nu är hans husse och matte. Två år gammal och med en massa energi i kroppen försöker han få oss att tro att vi är allt annat än pensionärer. Redan uppmärksam och följsam, och framför allt lycklig att kunna göra oss lyckliga med sin tillgivenhet och sitt gensvar. 

Foto: EJ.

I oktobersol

 

Jag gick till Gamla kyrkogården i den skarpa oktobersolen, i dess låga bländande sken. Jag skulle städa och smycka graven för hösten. Knappt märkbar vind fick ändå lönnlöven att släppa taget och som vingliga fjärilar landa i gruset och färglägga det. 

Spaden, räfsan, krattan och en kanna vatten. Ljungen stod strax i silver och violett mot den ljusgrå stenen. 

Jag fortsatte en stund att gå omkring på gångarna där jag har flera "andra som gått före mig",  som de gamle sa i min ungdom. Noterade en del nya obekanta, men även namn som påminde om att jag bott i stan i över fem decennier och en gång i världen kände till, snarare än lärde känna, folk som nu inte längre figurerar i media eller allmänna medvetandet.

Ja: "En gång ska du vara en av dem som levat för längesen", som den vise Pär Lagerkvist skaldade. Solen sjönk och denna strålande oktoberdag gick också den mycket snart till ända. 

Foto: EJ

Maestro Blomstedt med krigstidsmusik

Herbert Blomstedt dirigerade filharmonikerna i två enastående symfonier i Stockholms konserthus i förra veckan; den ena - Brahms fjärde och sista - spelas med all rätt ofta, den andra - Arthur Honeggers tredje, den "liturgiska" - spelas däremot orättvist sällan. 

Det är alltid med stora förväntningar man återser vår allra främste i dirigentvärlden. Inte mindre nu när han nått sitt 95:e levnadsår och fortfarande turnerar världen runt. I våras spreds en oroande bulletin om att han tvangs ställa in några konserter på grund av att han ramlat, men uppenbarligen utan värre skador än att han nu återupptagit sitt turnéprogram. 

Han dirigerade sittande men var i övrigt sig lik med sin vackra gestik. Denna gång visade han även sin pedagogiska sida i en kort och livfull presentation av Honeggers symfoni. Musikens basala struktur illustrerades med egna ljudhärmande inslag, och publiken förbereddes på brutala attacker från bleck och basar, tonala projektiler som stiger och faller, men också på den ljusa tonslingan i piccolaflöjtens högsta register i slutet av mellansatsen.

Det är alls ingen religiös musik, hävdade Blomqvist trots symfonins beteckning och satsernas "överskrifter" med klara referenser till den katolska dödsmässan. Blomqvist ville väl framhålla musikens karaktär av "krigstidsmusik", tillkommen som den är strax efter andra världskrigets slut, och att den rent musikaliskt sett saknar liturgisk anknytning.

Det är lätt att associera både första och sista satsens tonspråk till krigets vanvett - med blandningen av taktfast hetsande marscher och brutala krigsmaskiners oljud - som i ett slags sekulärt "Dies  Irae" (Vredens dag). Honegger var visserligen melodiker, men som den modernist han var laddade han ofta ackorden med så mycket dissonans som bara var möjligt. Här finns således avsnitt som i kärvhet inte står Stravinskijs "Våroffer"efter.

Mellansatsens Adagio - "De profundis clamavi" (Ur djupen ropa vi) - erbjuder ett huvudsakligen lyriskt andrum, ett flöde av skimrande klanger som småningom samlar sig till ett par skärande utbrott innan musiken åter blir lyrisk och stillas i sirliga flöjttoner.

Sista satsen - "Dona Nobis Pacem" (Herre giv oss fred) - börjar med ljudet av avlägsna taktfasta rörelser - ett sorgetåg? Eller trupper som obevekligen närmar sig omgivna av ett tilltagande krigsmuller? Projektiler stiger och faller; striderna är inte över. Marschen når sin kulmen i ett par utdragna ackord som måste vara symfonins mest komplexa. Sedan följer några minuters vilsam frid eller fred, en oändlig lisa för det omskakade sinnet, med serena toner från flöjter, träblås, stråkar och slutligen en soloviolin. 

Jag har tidigare skrivit om Honeggers musik, och det råder inga tvivel om att han är en av 1900-talets största symfoniker. För snart tio år sen umgicks jag under en period med även hans övriga symfonier, som är fem till antalet. De är alla mycket hörvärda, i synnerhet de tre sista. 

Jag har nu under veckan som gått, i denna tid av eskalerande krig i Europa, om och om igen lyssnat till trean i olika inspelningar, inspirerad av Blomstedts framförande och med Ukraina ständigt i åtanke. 

Jag är inte särskilt spekulativt lagd men har blivit alltmer övertygad om att vi befinner oss i ett avgörande skede beträffande framtiden, att endera dagen något kan inträffa som gör att vi kommer att räkna med ett visst datums före och efter. 

Känslan - av att idag är det fortfarande före... Övertygelsen - att vettvillingen i Kreml och hans gelikar grundligt måste besegras och de ryska försöken att bestämma världsordningen förhindras.

PS. På Spotify finns bl a följande inspelningar av tredje symfonin: Karajans berömda inspelning på DG med Berlinfilharmonikerna. Serge Baudos inspelningar av samtliga symfonierna med de tjeckiska filharmonikerna är också mycket bra. 

Foto: Konserthuset, Nadja Sjöström