Jag gick till Gamla kyrkogården i den skarpa oktobersolen, i dess låga bländande sken. Jag skulle städa och smycka graven för hösten. Knappt märkbar vind fick ändå lönnlöven att släppa taget och som vingliga fjärilar landa i gruset och färglägga det.
Spaden, räfsan, krattan och en kanna vatten. Ljungen stod strax i silver och violett mot den ljusgrå stenen.
Jag fortsatte en stund att gå omkring på gångarna där jag har flera "andra som gått före mig", som de gamle sa i min ungdom. Noterade en del nya obekanta, men även namn som påminde om att jag bott i stan i över fem decennier och en gång i världen kände till, snarare än lärde känna, folk som nu inte längre figurerar i media eller allmänna medvetandet.
Ja: "En gång ska du vara en av dem som levat för längesen", som den vise Pär Lagerkvist skaldade. Solen sjönk och denna strålande oktoberdag gick också den mycket snart till ända.
Foto: EJ
2 kommentarer:
och jag som inte ska ha nån grav, stressar bara de nära som "måste" springa där med blommor...
Om din omtanke harmonierar med deras önskan så är det väl bra så. Själv har jag som efterlevande värderat existensen av en gravplats.
Skicka en kommentar