Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 24 augusti 2010

Lars Gustafssons nya dikter

Lars Gustafsson kommer i dagarna ut med en ny diktsamling - "Om begagnandet av elden" - och naturligtvis har jag hängt på bokhandellåset för att komma över ett exemplar så snart som möjligt. Jag ska inte recensera den, bara meddela några korta intryck av läsningen.

Gustafssons dikter har alltid förmått skapa en speciell resonans hos mig. Jag vet inte om det är hans sätt att beskriva "lifsens gåtor", människans outgrundliga väsen eller tingens/materiens mystiska beskaffenhet när de reflekteras i ett medvetande, som är orsaken till detta. Förmodligen är det den säregna kombinationen av alltsammans och annat därtill.

Alltid ett klart och till synes enkelt språk, ofta formellt som ett antal tvåradingar som slutar i ett sakligt, med tiden alltmer melankoliskt konstaterande. Och tiden själv upptar honom mycket, så mycket att stillheten i skogssjöarnas "emaljögon" nästan automatiskt laddas med kosmisk innebörd. Allt är både nära och långt borta. Det som en gång var är, så länge livet varar. Det finns rum att besöka där juniljus fortfarande råder.

Gustafsson är med andra ord igenkännlig, formellt och tematiskt. Dock har synen mörknat - skuggan och mörkret har en större plats än någonsin i dessa dikter. Jag har inga invändningar mot det, tvärtom. Det skapar det stämningsläge som poeten avsett och går som en orgelton genom hela denna samling av dikter, väl lämpade att läsa i skymning och höstmörker vid lampans sken. Se förresten den underbara dikten "Lampan" i Gustafssons egen blogg här.

Och här fyra rader med titeln "Vila skymning":

I det långsamt fallande ljuset
I det långsamt stigande mörkret

minne som vacklande närmar sig
och slår med vingen mot rutan



onsdag 18 augusti 2010

Bitter och bortglömd


Till min lilla serie av presentationer av bortglömda tonsättare vill jag nu lägga en av alla dessa okända ryssar som det säkert finns fler av än vi anar. De scannade äldre nothäften som IMSLP består oss med möjliggör många intressanta upptäckter, och en av dem är Vladimir Rébikov (1866-1920). Präglad av Tjajkovskij och och den ryska nationalromantiken bröt han sig ganska snart ny väg och blev en föregångare till den senromantik och impressionism som sedan fick namnkunniga företrädare i exempelvis Skrjabin och Debussy.
Trots att Rébikov komponerade operor, baletter och orkestersviter fick han aldrig något riktigt genombrott utan avfärdades som en mindre betydande kompositör av pianiominiatyrer och "salongsmusik". Han bosatte sig i Jalta, gjorde goda insatser som pianopedagog men dog bortglömd och bitter redan vid 54 års ålder. Det finns vittnesbörd om att så skilda tonsättare som Grieg och Stravinskij fann hans experimenterande med ny harmonik - heltonsskalan, kvart- och kvintintervall - intressant, och själv hävdade han att han blev bestulen på sina musikaliska idéer av till exempel Skrjabin. Ett onekligen lite egendomligt påstående, som man väl får skriva på förbittringens konto. Ett visst intervall kan ju inte patenteras, det handlar i så fall om vad man lyckas eller inte lyckas göra med det. Samtidigt väcker det funderingar på vem som på vilka grunder tillerkänns en originell och nydanande insats i musikhistorien.

Bland Rébikovs många pianostycken har jag fastnat för några som särskilt intressanta. Flertalet anges med lugna tempobeteckningar; det lyriska andandet är klart dominerande. Många går också i moll (con tristezza e tenerezza är en typisk beteckning), och även om han aldrig överger tonaliteten händer det att stycket slutar i ett oupplöst ackord, i en kadens som inte fullföljs. Experimenterandet med utommusikaliska associationer tog sig rent konkreta uttryck i så kallade melomimiques, det vill säga musik som var tänkt att ackompanjeras av pantomim. Det allra bästa av denna "psykologiska musik" är enligt min mening ett stycke som kallas Nereid, och som ingår i Les Rêves, op. 15. Stycket har en mycket romantisk förtext som anspelar på den grekiska mytologins havslevande gudar och gudinnor:
Nereiden spelar harpa en vacker månskensnatt. En triton uppenbarar sig från havets djup. Ett ljudlöst skepp, badande i månens silverstrålar, korsar den fjärran horisonten.
Att också gestalta detta mimiskt förefaller knappast enkelt, men huvudsaken är att musiken med hjälp av en enda melodisk figur upprepad i olika harmoniska varianter skapar en spännande klangvärld.
En par sviter med titlarna Le feux du soir och Souvenir de temps passé innehåller också något av det bästa i Rébikovs ibland dissonant kärva men för ett modernt öra ändå alltid välklingande tonspråk. Det är inte tu tal om att vi har att göra med en originell tonsättare som vill utforska nya möjligheter. I Rêves de bonheur hamnar han ibland ganska nära det slags utforskande av spänningsfyllda intervaller som Bela Bartok senare bedriver i Mikrokosmos.
Och alldeles bortglömd är han uppenbarligen inte. När jag söker hans namn i Youtube ser jag att han fortfarande lever bland okända uttolkare. Den omedelbart intagande Valse melancolique finns till exempel i flera versioner.
Ytterligare ett verk vill jag nämna, och inte bara för dess talande titel: Pages d´un manuscrit oublié. Notbilden mycket ren och enkel. Inget krus och inga krusiduller. Take it or leave it.
"Musiken är en tillflykt för själar som sårats av lyckan" (E M Cioran, i Bitterhetens syllogismer)

tisdag 17 augusti 2010

Varför läsa deckare? Varför läsa Borges?

Jag läser inte deckare eller så kallad spänningslitteratur. Det är inte av princip eller högfärd, det är bara det att jag så långt jag kan minnas ännu inte lyckats ta mig igenom en "deckare" innan jag tappat intresset. Så varför framhärda?

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag efter ett antal misslyckanden inte gjort så där väldigt många förnyade försök. Jag tror att det är schablonerna som vidhäftar själva genren som tagit död på min naturliga impuls, det vill säga att öppna en bok som kommer i min väg och börja läsa i den även när det är en deckare.

Det tvång som deckarförfattaren lever under att i slutet ge gåtan en krystad lösning och skenbart logisk förklaring tråkar ut mig. Eller kanske är boven i dramat (sic!) snarare de mediokra författarnas oförmåga att knyta ihop det hela på ett intressant sätt? Att tvingas läsa mängder av trivialdialog för att kunna medverka i detta tvinnande av trådar förstår jag inte att så många finner så stort behag i. Det finns ju så oändligt mycket annan spännande litteratur att läsa!

Nu sägs det förstås att man läser deckare som förströelse och avkoppling, inte för litterära upplevelser. Varför i så fall inte lägga patiens i stället? Det finner jag mycket nöjsammare. Sen sägs det också - senast av Stefan Jonsson i söndagens DN - att det är denna populärlitteratur som är den enda som realistiskt tar sig an dagens samhällsproblem. Det tror jag med förlov sagt inte ett dugg på. Jonsson ger heller inte ett enda övertygande exempel.

Sedan får min ovilja givetvis bidrag av att man i både Pocket Shop och stora bokbutiker måste kryssa sig fram mellan travar av Läckberg & Co innan man kommer i närheten av väsentlig litteratur. Jag undrar: vad det är för egenartad säljtaktik som går ut på att bombardera kunderna med det som de redan prioriterar som semesterlektyr och julklappar?

Sak samma med tv-deckarna; jag förlorar mig i egna tankar och tappar koncentrationen. Men visst har ett skådespel större chanser att fånga mig, eftersom en skicklig karaktärsskådespelare i bästa fall kan skapa liv i en historia där författaren egentligen inte lyckats med mer än en habil intrig. Exempel: filmerna om van Veeteren i Sven Wollters gestalt har jag faktiskt kunna följa till slutet i sommarens tv-utbud. Kanske ska man inte frånkänna Håkan Nesser en inte obetydlig del i detta, vad vet jag.

Mina reflektioner föranleds av att jag nyligen läste en novell av J L Borges som jag inte hade läst förut. Borges skrev ju också om brott och till hans egna favoriter hörde den lärde G K Chesterton, som ju bland mycket annat också skrev deckare. Kanske är det honom man borde läsa?

"Döden och kompassen" ingår i Ficciones (eller Fiktioner, som boken heter på svenska i den utökade, kompletta utgåva av Borges tidiga verk som Bonniers gav ut 2008). Det är förvisso en kriminalhistoria, men en där Borges tar genren som förevändning för att få föra metafysiska resonemang om fruktan för det absoluta Namnet. Det sker via en deckare - Erik Lönnrot (!) - som förlorar sig i chassidisk mystik kring tetragrammaton , Guds onämnbara namn, som ett sätt att lösa gåtan med en serie mord som inträffar enligt ett hemligt mönster i flera av Buenos Aires´stadsdelar, i dess skilda väderstreck.

Borges är knappast någon litterär släkting med våra samtida deckarförfattare, även om han opererar med de flesta av deckargenrens ingredienser. Vad gör honom så spännande att läsa? Det handlar naturligtvis om litterär kvalitet, en stil som lyckas förena fiktionaliserad essäistik med en sorts sakpoetiska beskrivningar av miljöer och människor som skapar en alldeles speciell stämning. Och som dessutom rymmer en god portion spetsig humor. Hör här hur Borges beskriver Lönnrots fördjupning i judisk sekterism, som ett alternativ till kollegan Treviranus´ konventionella hypotes om bakgrunden till första mordet:

"Möjligt, men inte särskilt intressant" svarade Lönnrot. "Ni kommer att svara att verkligheten inte har den minsta skyldighet att vara intressant. Jag kommer att svara att verkligheten visserligen kan strunta i denna skyldighet men inte hypoteserna. I er hypotes spelar slumpen en betydande roll. Här ligger en död rabbin; jag skulle föredra en genuint rabbinsk förklaring, inte en fiktiv juveltjuvs fiktiva misstag.
- - -
Dagen därpå ägnade journalisten tre spalter åt att förklara att detektiv Erik Lönnrot hade börjat studera Guds namn för att få fram namnet på mördaren. Lönnrot, som var van vid journalistikens förenklingar, behöll sitt lugn. En krämare som upptäckt att vem som helst är villig att köpa vilken bok som helst prånglade ut en billighetsupplaga av "Den chassidiska sektens historia".

Så varför läsa Borges? Det handlar om ett mervärde både till formen (en oerhörd koncentreration; inte ett onödigt ord, inte en onödig replik) och innehållet (en gestaltad livskänsla) som ingalunda utesluter underhållningsvärdet. Dessa sexton boksidor måste läsas minst två, tre gånger för att konstverket ska börja framträda inför ens ögon. Men vilken behållning ger inte dessa tre gånger sexton sidor jämfört med en förströdd läsning av tre hundra sidor som sedan snabbt försvinner ur ens medvetande!


fredag 6 augusti 2010

Stockholm, fredag 6 augusti, skärgårdstur

En tur i Stockholms skärgård med någon av de gamla skärgårdsbåtarna en solig sommardag är en upplevelse som är lätt att underskatta för dem som i likhet med mig vant sig vid att ha denna fantastiska arkipelag relativt nära till hands.

Jag försökte tänka mig in i rollen som utländsk turist som för första gången besöker Stockholm och har sådan tur med vädret som vi hade idag. Det torde vara omöjligt att inte bli tjusad och betagen, kanske också börja drömma om ett sådant där välskött svenskt hus nära vattnet med egen brygga där något slags flytetyg, inte nödvändigtvis stort och märkvärdigt, ligger förtöjt. Ungefär som jag själv, tänkte jag, under årens lopp vid mina besök i olika delar av Italien drömt om ett hus i naturskön miljö.

Dessa trädbevuxna öar och holmar i tusental utgör naturligtvis en alldeles enastående anblick för sjöfararen. Vyerna skiftar snabbt, ena stunden befinner man sig i ett sund med tät vegetation på båda sidor, andra stunden på en vidöppen fjärd där endast en smal landremsa skiljer himmel från hav.
Från sjösidan ser man stan med en överblick som aldrig annars, som här när Gamla Stan närmar sig förut.
Även i land erbjuder Stockholm utsökta möjligheter att vistas nära vatten. En promenad längs Norr Mälarstrand rekommenderas, gärna i kombination med en middag i den sjunkande kvällssolen. Stekt gös och rosévin på restaurang Mälarpaviljongen var vad G och jag unnade oss efter sjöturen.


Norr Mälarstrand - där man långa stycken går i sällskap med pilträden. Ibland också under dem. En sådan vacker dag i Stockholm är väl värd inte bara en omväg utan en särskild resa. Även från avlägsna orter.

måndag 2 augusti 2010

Pianisternas pianister - och bland dem en bortglömd kompositör (II)



BBC Music redovisar i sitt augustinummer resultatet av en enkät bland 100 av världens just nu mest namnkunniga pianister. Frågan gällde vilka tre pianister deltagarna betraktar som de största av dem som de själva lyssnat till - via inspelningar eller live. De tjugo som fått flest röster presenteras i omvänd rangordning och med en kort historieskrivning. Slutligen avslöjas även varje deltagares val.

Sådana där enkäter är ju alltid spännande läsning, speciellt när det som denna gång inte är kritiker utan pianister som röstar. Min gissning var ändå att de i topp som vanligt borde vara Svjatoslav Richter och Vladimir Horowitz. Men riktigt så enkelt var det inte, eftersom dessa båda kritikerfavoriter (mina också) hamnade först på fjärde respektive tredje plats. På första plats återfinns Sergeij Rachmaninov och som god tvåa Arthur Rubinstein. Den enda kvinnan bland de tjugo främsta är Martha Argerich, men samtidigt är hon med sin nionde plats den som hamnar högst på listan av nu levande och fortfarande aktiva pianister (de övriga är Krystian Zimerman, Radu Lupu och Murray Perahia). Mer än hälften på listan är storheter från 1900-talets första decennier, vilket tyder både på vissa pianistiska traditioner som förvaltas generationer igenom, men givetvis också på betydelsen av den skivutgivning som gjort det möjligt att lyssna till längesedan bortgångna musiker. Rachmaninov är förstås paradexemplet på detta.

En sak som gladde mig speciellt vid läsningen av listan var att stöta på ett namn jag hade tänkt ta upp i serien bortglömda tonsättare. Josef Hofmann (1876-1957) intar plats nummer nitton, vilket antagligen förvånar många som inte är bevandrade i pianohistorien. Denne polsk-amerikanske pianist var också (oftast under pseudonym) verksam som tonsättare, vilket jag strax ska återkomma till.

Josef var ett underbarn som vid tolv års ålder "pensionerade" sig för vidare studier, efter att ha genomfört turnéer av en omfattning som knappast haft sin like sedan underbarnet Mozarts dagar. Han återupptog sedan konserterandet vid 18 och stod på krönet av sin karriär under trettiotalet i USA, där han också förestod en musikstiftelse.

Hofmanns pianospel var till övervägande del förankrad i den romantiska traditionen med allt vad det innebär av kontrastfylld dynamik och "kontrollerad spontanitet" med rum för ögonblickets ingivelser. Somliga betraktade honom dock som "modernist", vilket gjorde honom kontroversiell bland kolleger, både hyllad och ifrågasatt. Av Rachmaninov och Godowsky var han högt respekterad, medan både Arthur Rubinstein och Horowitz var mycket reserverade. Horowitz lär ha sagt att Hofman var en mycket god pianist, men en andra rangens musiker (vilket för övrigt även Richter sade om Horowitz!). Som virtuos räknades han allmänt som Horowitz jämlike, vilket som bekant säger det mesta i det avseendet. Ingen kunde annat än erkänna hans pianistiska egenskaper som extraordinära, särskilt hans förmåga att skapa dynamik och klangfärg i ett spel där tonerna alltid var urskiljbara. Ett prov på hans pianospel finns här, i ett stycke av en landsman - Sigismond Stojowski - som jag tänker återkomma till som ännu en i raden av de mer eller mindre bortglömda:


Personliga och äktenskapliga problem gjorde att Hofmann fastnade i alkoholmissbruk med förödande konsekvenser för spel och karriär. Vännen Rachmaninov lär ha yttrat: "Hofmann is still sky high... the greatist pianist alive if he is sober and in form. Otherwise it is impossible to recognize the Hofmann of old." Hans komponerande av pianostycken (under namnet Dvorsky, som lär betyda "hovman" på ryska) blev kända efterhand, och bland dem har jag särskilt fastnat för ett stycke med titel "Elegy". Jag tycker mig finna en del av det man talar om som Hofmanns kvaliteter i detta korta stycke: romantisk harmonik som inte utesluter ett stringent laborerande med linjer, fraser och rytmiskt återkommande komponenter. En underbar miniatyr, helt enkelt.

Bilderna ovan visar Hofmann i sin krafts dagar, Rachmaninov samt Hofmann som pianistiskt underbarn.