Jag läser inte deckare eller så kallad spänningslitteratur. Det är inte av princip eller högfärd, det är bara det att jag så långt jag kan minnas ännu inte lyckats ta mig igenom en "deckare" innan jag tappat intresset. Så varför framhärda?
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag efter ett antal misslyckanden inte gjort så där väldigt många förnyade försök. Jag tror att det är schablonerna som vidhäftar själva genren som tagit död på min naturliga impuls, det vill säga att öppna en bok som kommer i min väg och börja läsa i den även när det är en deckare.
Det tvång som deckarförfattaren lever under att i slutet ge gåtan en krystad lösning och skenbart logisk förklaring tråkar ut mig. Eller kanske är boven i dramat (sic!) snarare de mediokra författarnas oförmåga att knyta ihop det hela på ett intressant sätt? Att tvingas läsa mängder av trivialdialog för att kunna medverka i detta tvinnande av trådar förstår jag inte att så många finner så stort behag i. Det finns ju så oändligt mycket annan spännande litteratur att läsa!
Nu sägs det förstås att man läser deckare som förströelse och avkoppling, inte för litterära upplevelser. Varför i så fall inte lägga patiens i stället? Det finner jag mycket nöjsammare. Sen sägs det också - senast av Stefan Jonsson i söndagens DN - att det är denna populärlitteratur som är den enda som realistiskt tar sig an dagens samhällsproblem. Det tror jag med förlov sagt inte ett dugg på. Jonsson ger heller inte ett enda övertygande exempel.
Sedan får min ovilja givetvis bidrag av att man i både Pocket Shop och stora bokbutiker måste kryssa sig fram mellan travar av Läckberg & Co innan man kommer i närheten av väsentlig litteratur. Jag undrar: vad det är för egenartad säljtaktik som går ut på att bombardera kunderna med det som de redan prioriterar som semesterlektyr och julklappar?
Sak samma med tv-deckarna; jag förlorar mig i egna tankar och tappar koncentrationen. Men visst har ett skådespel större chanser att fånga mig, eftersom en skicklig karaktärsskådespelare i bästa fall kan skapa liv i en historia där författaren egentligen inte lyckats med mer än en habil intrig. Exempel: filmerna om van Veeteren i Sven Wollters gestalt har jag faktiskt kunna följa till slutet i sommarens tv-utbud. Kanske ska man inte frånkänna Håkan Nesser en inte obetydlig del i detta, vad vet jag.
Mina reflektioner föranleds av att jag nyligen läste en novell av J L Borges som jag inte hade läst förut. Borges skrev ju också om brott och till hans egna favoriter hörde den lärde G K Chesterton, som ju bland mycket annat också skrev deckare. Kanske är det honom man borde läsa?
"Döden och kompassen" ingår i Ficciones (eller Fiktioner, som boken heter på svenska i den utökade, kompletta utgåva av Borges tidiga verk som Bonniers gav ut 2008). Det är förvisso en kriminalhistoria, men en där Borges tar genren som förevändning för att få föra metafysiska resonemang om fruktan för det absoluta Namnet. Det sker via en deckare - Erik Lönnrot (!) - som förlorar sig i chassidisk mystik kring tetragrammaton , Guds onämnbara namn, som ett sätt att lösa gåtan med en serie mord som inträffar enligt ett hemligt mönster i flera av Buenos Aires´stadsdelar, i dess skilda väderstreck.
Borges är knappast någon litterär släkting med våra samtida deckarförfattare, även om han opererar med de flesta av deckargenrens ingredienser. Vad gör honom så spännande att läsa? Det handlar naturligtvis om litterär kvalitet, en stil som lyckas förena fiktionaliserad essäistik med en sorts sakpoetiska beskrivningar av miljöer och människor som skapar en alldeles speciell stämning. Och som dessutom rymmer en god portion spetsig humor. Hör här hur Borges beskriver Lönnrots fördjupning i judisk sekterism, som ett alternativ till kollegan Treviranus´ konventionella hypotes om bakgrunden till första mordet:
"Möjligt, men inte särskilt intressant" svarade Lönnrot. "Ni kommer att svara att verkligheten inte har den minsta skyldighet att vara intressant. Jag kommer att svara att verkligheten visserligen kan strunta i denna skyldighet men inte hypoteserna. I er hypotes spelar slumpen en betydande roll. Här ligger en död rabbin; jag skulle föredra en genuint rabbinsk förklaring, inte en fiktiv juveltjuvs fiktiva misstag.
- - -
Dagen därpå ägnade journalisten tre spalter åt att förklara att detektiv Erik Lönnrot hade börjat studera Guds namn för att få fram namnet på mördaren. Lönnrot, som var van vid journalistikens förenklingar, behöll sitt lugn. En krämare som upptäckt att vem som helst är villig att köpa vilken bok som helst prånglade ut en billighetsupplaga av "Den chassidiska sektens historia".
Så varför läsa Borges? Det handlar om ett mervärde både till formen (en oerhörd koncentreration; inte ett onödigt ord, inte en onödig replik) och innehållet (en gestaltad livskänsla) som ingalunda utesluter underhållningsvärdet. Dessa sexton boksidor måste läsas minst två, tre gånger för att konstverket ska börja framträda inför ens ögon. Men vilken behållning ger inte dessa tre gånger sexton sidor jämfört med en förströdd läsning av tre hundra sidor som sedan snabbt försvinner ur ens medvetande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar