Lars Gustafssons nya dikter

Lars Gustafsson kommer i dagarna ut med en ny diktsamling - "Om begagnandet av elden" - och naturligtvis har jag hängt på bokhandellåset för att komma över ett exemplar så snart som möjligt. Jag ska inte recensera den, bara meddela några korta intryck av läsningen.

Gustafssons dikter har alltid förmått skapa en speciell resonans hos mig. Jag vet inte om det är hans sätt att beskriva "lifsens gåtor", människans outgrundliga väsen eller tingens/materiens mystiska beskaffenhet när de reflekteras i ett medvetande, som är orsaken till detta. Förmodligen är det den säregna kombinationen av alltsammans och annat därtill.

Alltid ett klart och till synes enkelt språk, ofta formellt som ett antal tvåradingar som slutar i ett sakligt, med tiden alltmer melankoliskt konstaterande. Och tiden själv upptar honom mycket, så mycket att stillheten i skogssjöarnas "emaljögon" nästan automatiskt laddas med kosmisk innebörd. Allt är både nära och långt borta. Det som en gång var är, så länge livet varar. Det finns rum att besöka där juniljus fortfarande råder.

Gustafsson är med andra ord igenkännlig, formellt och tematiskt. Dock har synen mörknat - skuggan och mörkret har en större plats än någonsin i dessa dikter. Jag har inga invändningar mot det, tvärtom. Det skapar det stämningsläge som poeten avsett och går som en orgelton genom hela denna samling av dikter, väl lämpade att läsa i skymning och höstmörker vid lampans sken. Se förresten den underbara dikten "Lampan" i Gustafssons egen blogg här.

Och här fyra rader med titeln "Vila skymning":

I det långsamt fallande ljuset

I det långsamt stigande mörkret

minne som vacklande närmar sig

och slår med vingen mot rutan