BBC Music redovisar i sitt augustinummer resultatet av en enkät bland 100 av världens just nu mest namnkunniga pianister. Frågan gällde vilka tre pianister deltagarna betraktar som de största av dem som de själva lyssnat till - via inspelningar eller live. De tjugo som fått flest röster presenteras i omvänd rangordning och med en kort historieskrivning. Slutligen avslöjas även varje deltagares val.Sådana där enkäter är ju alltid spännande läsning, speciellt när det som denna gång inte är kritiker utan pianister som röstar. Min gissning var ändå att de i topp som vanligt borde vara Svjatoslav Richter och Vladimir Horowitz. Men riktigt så enkelt var det inte, eftersom dessa båda kritikerfavoriter (mina också) hamnade först på fjärde respektive tredje plats. På första plats återfinns Sergeij Rachmaninov och som god tvåa Arthur Rubinstein. Den enda kvinnan bland de tjugo främsta är Martha Argerich, men samtidigt är hon med sin nionde plats den som hamnar högst på listan av nu levande och fortfarande aktiva pianister (de övriga är Krystian Zimerman, Radu Lupu och Murray Perahia). Mer än hälften på listan är storheter från 1900-talets första decennier, vilket tyder både på vissa pianistiska traditioner som förvaltas generationer igenom, men givetvis också på betydelsen av den skivutgivning som gjort det möjligt att lyssna till längesedan bortgångna musiker. Rachmaninov är förstås paradexemplet på detta.
En sak som gladde mig speciellt vid läsningen av listan var att stöta på ett namn jag hade tänkt ta upp i serien bortglömda tonsättare. Josef Hofmann (1876-1957) intar plats nummer nitton, vilket antagligen förvånar många som inte är bevandrade i pianohistorien. Denne polsk-amerikanske pianist var också (oftast under pseudonym) verksam som tonsättare, vilket jag strax ska återkomma till.
Josef var ett underbarn som vid tolv års ålder "pensionerade" sig för vidare studier, efter att ha genomfört turnéer av en omfattning som knappast haft sin like sedan underbarnet Mozarts dagar. Han återupptog sedan konserterandet vid 18 och stod på krönet av sin karriär under trettiotalet i USA, där han också förestod en musikstiftelse.
Hofmanns pianospel var till övervägande del förankrad i den romantiska traditionen med allt vad det innebär av kontrastfylld dynamik och "kontrollerad spontanitet" med rum för ögonblickets ingivelser. Somliga betraktade honom dock som "modernist", vilket gjorde honom kontroversiell bland kolleger, både hyllad och ifrågasatt. Av Rachmaninov och Godowsky var han högt respekterad, medan både Arthur Rubinstein och Horowitz var mycket reserverade. Horowitz lär ha sagt att Hofman var en mycket god pianist, men en andra rangens musiker (vilket för övrigt även Richter sade om Horowitz!). Som virtuos räknades han allmänt som Horowitz jämlike, vilket som bekant säger det mesta i det avseendet. Ingen kunde annat än erkänna hans pianistiska egenskaper som extraordinära, särskilt hans förmåga att skapa dynamik och klangfärg i ett spel där tonerna alltid var urskiljbara. Ett prov på hans pianospel finns här, i ett stycke av en landsman - Sigismond Stojowski - som jag tänker återkomma till som ännu en i raden av de mer eller mindre bortglömda:
Personliga och äktenskapliga problem gjorde att Hofmann fastnade i alkoholmissbruk med förödande konsekvenser för spel och karriär. Vännen Rachmaninov lär ha yttrat: "Hofmann is still sky high... the greatist pianist alive if he is sober and in form. Otherwise it is impossible to recognize the Hofmann of old." Hans komponerande av pianostycken (under namnet Dvorsky, som lär betyda "hovman" på ryska) blev kända efterhand, och bland dem har jag särskilt fastnat för ett stycke med titel "Elegy". Jag tycker mig finna en del av det man talar om som Hofmanns kvaliteter i detta korta stycke: romantisk harmonik som inte utesluter ett stringent laborerande med linjer, fraser och rytmiskt återkommande komponenter. En underbar miniatyr, helt enkelt.
Bilderna ovan visar Hofmann i sin krafts dagar, Rachmaninov samt Hofmann som pianistiskt underbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar