Bitter och bortglömd

Till min lilla serie av presentationer av bortglömda tonsättare vill jag nu lägga en av alla dessa okända ryssar som det säkert finns fler av än vi anar. De scannade äldre nothäften som IMSLP består oss med möjliggör många intressanta upptäckter, och en av dem är Vladimir Rébikov (1866-1920). Präglad av Tjajkovskij och och den ryska nationalromantiken bröt han sig ganska snart ny väg och blev en föregångare till den senromantik och impressionism som sedan fick namnkunniga företrädare i exempelvis Skrjabin och Debussy.

Trots att Rébikov komponerade operor, baletter och orkestersviter fick han aldrig något riktigt genombrott utan avfärdades som en mindre betydande kompositör av pianiominiatyrer och "salongsmusik". Han bosatte sig i Jalta, gjorde goda insatser som pianopedagog men dog bortglömd och bitter redan vid 54 års ålder. Det finns vittnesbörd om att så skilda tonsättare som Grieg och Stravinskij fann hans experimenterande med ny harmonik - heltonsskalan, kvart- och kvintintervall - intressant, och själv hävdade han att han blev bestulen på sina musikaliska idéer av till exempel Skrjabin. Ett onekligen lite egendomligt påstående, som man väl får skriva på förbittringens konto. Ett visst intervall kan ju inte patenteras, det handlar i så fall om vad man lyckas eller inte lyckas göra med det. Samtidigt väcker det funderingar på vem som på vilka grunder tillerkänns en originell och nydanande insats i musikhistorien.

Bland Rébikovs många pianostycken har jag fastnat för några som särskilt intressanta. Flertalet anges med lugna tempobeteckningar; det lyriska andandet är klart dominerande. Många går också i moll (con tristezza e tenerezza är en typisk beteckning), och även om han aldrig överger tonaliteten händer det att stycket slutar i ett oupplöst ackord, i en kadens som inte fullföljs. Experimenterandet med utommusikaliska associationer tog sig rent konkreta uttryck i så kallade melomimiques, det vill säga musik som var tänkt att ackompanjeras av pantomim. Det allra bästa av denna "psykologiska musik" är enligt min mening ett stycke som kallas Nereid, och som ingår i Les Rêves, op. 15. Stycket har en mycket romantisk förtext som anspelar på den grekiska mytologins havslevande gudar och gudinnor:

Nereiden spelar harpa en vacker månskensnatt. En triton uppenbarar sig från havets djup. Ett ljudlöst skepp, badande i månens silverstrålar, korsar den fjärran horisonten.

Att också gestalta detta mimiskt förefaller knappast enkelt, men huvudsaken är att musiken med hjälp av en enda melodisk figur upprepad i olika harmoniska varianter skapar en spännande klangvärld.

En par sviter med titlarna Le feux du soir och Souvenir de temps passé innehåller också något av det bästa i Rébikovs ibland dissonant kärva men för ett modernt öra ändå alltid välklingande tonspråk. Det är inte tu tal om att vi har att göra med en originell tonsättare som vill utforska nya möjligheter. I Rêves de bonheur hamnar han ibland ganska nära det slags utforskande av spänningsfyllda intervaller som Bela Bartok senare bedriver i Mikrokosmos.

Och alldeles bortglömd är han uppenbarligen inte. När jag söker hans namn i Youtube ser jag att han fortfarande lever bland okända uttolkare. Den omedelbart intagande Valse melancolique finns till exempel i flera versioner.

Ytterligare ett verk vill jag nämna, och inte bara för dess talande titel: Pages d´un manuscrit oublié. Notbilden mycket ren och enkel. Inget krus och inga krusiduller. Take it or leave it.

"Musiken är en tillflykt för själar som sårats av lyckan" (E M Cioran, i Bitterhetens syllogismer)