Himlen (3). Runt hörnet?

Aposteln Johannes fick sin vision av apokalypsen och det nya Jerusalem under en vistelse på ön Patmos. En Herrens ängel uppenbarade allt för honom och han sände detta vidare "till de sju församlingarna i provinsen Asien" och till alla dem som alltsedan dess levt i förvissningen om att tiden är kort.

Innan jag med denna inledning börjar misstänkas för att försöka axla min far pastorns mantel, skyndar jag mig att säga att jag inte är ute i predikoärenden. Allra minst tänker jag ge mig in i tolkningsförsök av Bibelns knepigaste bok, Uppenbarelseboken, som ju ofta blivit föremål för de mest underliga uttydningar.

Jag vet inte ett jota om tidens ände, och vem vet förresten någonting som helst om den, mer än att den tycks dröja? Men jag fascineras fortfarande av många av de bibeltexter som så tidigt inpräntades i mig, liksom av Gustave Dorés illustrationer i den stora och tunga familjebibeln. Ibland blir jag också nyfiken på dem som tror sig veta, och vad som i så fall stärker deras tro, ibland ända intill förvissning.

En sak tror jag mig kunna ana: det kan inte alltid vara lätt att få ihop bibelns delvis motsägelsefulla löften om evigt liv i paradiset med den egna föreställningen om vad som konstituerar ett paradis. Det är inte ens klart om det är ett himmelrike som man uppstiger till eller ett som kommer ner till en på jorden. Även om detta kan framstå som i praktiken egalt, tangerar vi här en annan fråga som inte bara är teologiskt intressant, nämligen den om tid och rum, eller vad som eventuellt kan tänkas bortom denna grundläggande bestämning. Är evigheten en plats eller ett tillstånd? Är den i futurum eller presens? Är den över huvud taget möjlig att registrera med mänskliga sinnen?

Jesus talade ju i liknelser, vilket borde hejda oss från att ta saker och ting för bokstavligt. Å ena sidan antyder han något som ligger i framtiden och å den andra säger han att "Guds rike är invärtes i eder", (även om den nya bibelöversättningen mer kollektivistiskt eller relationellt hävdar att han menade "mitt ibland er"). Alltså himmel redan här på jord, åtminstone för vissa, bland vissa. Men förnimbar? Och inte bara en metafysisk abstraktion?

Kristendomens gud är visserligen en domare men predikas också som en kärlekens Gud. Denna gudomliga kärlek ska kunna förnimmas i tron, men intressant är också hur den förhåller sig till längtan efter den jordiska kärlek som inte sällan även den kallar sig himmelsk. När Lisa Nilsson, en av våra bästa sångerskor i det populärmusikaliska facket, sjöng om himlen för ett antal år sedan förlade hon den inte överraskande till sängmiljö, efter att ha funnit den runt hörnet. Då är vi hur som helst tillbaka i tidens rörelse i rummet, händelser som läggs till händelser. Hon är givetvis bara en i kören av röster som samstämmigt besjungit den vanligaste av alla paradisdrömmar, nämligen den om att befinna sig i en kärleksrelation man länge sökt, inte sällan efter flera misslyckanden, och som till sist uppenbarar sig helt oförhappandes.

Men jag har dig nu som vet
vad jag behöver
Det verkar som mina
ensamma dar
För alltid är över

För jag har himlen
runt hörnet
En egen ängel i en säng
Som om himlens
alla små stjärnor
Sjöng för mig, sjöng för dig
I en underbar refräng
Du är himlen
runt hörnet för mig.

Så snart vi nämner kärleken, den eviga men ändå jordiska som åtminstone i benådade ögonblick kan te sig överjordisk, snuddar vi vid det som nog föresvävar de flesta som himmelriket. Låt vara ett himmelrike som med tidens gång hotas av sönderfall och skilsmässa. Hos aposteln Johannes saknas emellertid alla dessa rent köttsliga referenser; begäret riktas endast mot det eviga, förklarande ljuset i mötet med Guds ansikte. Vilket alltså tycks förutsätta någon form av sinnesapparat när väl den härvarande, mänskliga visionen en gång ska konfirmeras "efter detta".

I viss mån annorlunda då med Dante. Beträffande hans "Divina Commedia" är de flesta av oss mänskligt nog mindre underkunniga om paradisets kretsar än med helvetets. Kommen till paradiset är Dante inte längre i sällskap med Vergilius utan med Beatrice, hans dyrkade ungdomsförälskelse, som snart tillsammans med bland annat jungfru Maria får sin plats i cirkeln av evigt ljus, den gudomliga ros vars inre och yttre blomblad befolkas av en härskara av änglar som liknas vid bin som söker sig till en ljuvlig blomma. Visserligen håller sig även Dante stadigt på den kyska sidan, och Beatrice blir en inkarnation av den rannsakande teologin, men han lämnar åtminstone i sitt rika bildspråk plats för den erotiska fantasin. Och i vart fall bekräftar han föreställningen om återseendets glädje, den kanske vanligaste förhoppningen om vad livet efter detta kan bidra med som gottgörelse för död och lidande.

Som Dante skriver: "Det jag fick se är större än vad språket/ kan återge, och både ord och minne/ måste för sådant övermått ge vika" (Paradiset, XXXIII: 55, i Ingvar Björkesons översättning). Ja, och ännu mer slagen till slant skulle han nog ha bekänt sig om det hade varit bildkonstnär han var. Här har vi nog förklaringen till varför så få likt en Gustave Doré eller en William Blake våghalsigt försökt att visuellt gestalta detta. Allt är redan ett minne i det förflutna: "Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst/ mot vad jag minns! och minnet mot det sedda,/ är så, att ´svagt´ icke är rätta ordet." (Paradiset, XXXIII: 121).

Musiken kan kanske minska talets kraftlöshet en del. "Ögonblicket och evigheten" hette en av Einar Ekbergs bästa inspelningar mot slutet av hans liv. Där sjunger han Predikarens ord om tidens växlingar så som det mänskligt sett ser ut. Att det finns en tid för för sommarsol och en för vintersnö, en för framgång och lycka och en för motgång och nöd, en för att födas och en för att dö, men att "himlen blott känner oändlighet" inför den gudomliga kärlek som "är av evighet".

Oändlighet, evighet, eller kanske "Guds eviga nu", som var titeln på en av Sven Lidmans böcker och som han troligtvis lånade från Boethius, den skarpsinnige antike tidsfilosofen. Boethius hävdade att endast en kan på en och samma gång innefatta allt - nuet, det förflutna och framtiden - nämligen den som står utanför tidens gång, Gud själv. "Om du alltså vill bilda dig en uppfattning om den förkunskap med vilken han urskiljer allt, skall du inte tänka dig den som någon form av förhandskunskap om framtiden utan som en kunskap om en aldrig försvinnande nutid", råder oss Boëthius (Boethius: Filosofins tröst, Atlantis, 1987, sid. 144, i översättning av Bertil Cavallin).

Ja, vad ska man säga? Jag lovade att inte predika. Låt oss i alla fall konstatera att redan här i tiden himlen är möjlig att erfara, åtminstone för vissa. Mer tveksamhet kan väl råda om den evighet som innefattas i begreppet Guds eviga nu. Samtidigt syns det rimligt anta att själva begreppets existens  - det må heta himlen, evigheten, Guds eviga nu eller paradiset - är föranlett av någonting betydelsefullt som inte bara kan avfärdas som nonsens, någonting som är användbart för fler än profeter och visionärer.

Kanske gäller förhoppningen om ett liv efter detta att man efter döden skulle få uppgå i Guds eviga nu, kanske motiveras den av något annat, mera mänskligt. Men, som Lars Gustafsson försökte utreda i en av sina tidiga essäer - "Döden som mystifikation" (i "Utopier och andra essäer om ´dikt´ och ´liv´" (Pan/Norstedts, 1969) - är det svårt att tänka sig mänskligt medvetande utan den biologiska bas som vår kropp och hjärna utgör. Ett mänskligt medvetande efter vår hjärnas upplösning är och förblir en obegriplighet. Och att varje avliden individ efter apokalypsen skulle återuppstå med sitt minne och sin personliga identitet i full ordning är förstås det yttersta exemplet på den förnuftsstridiga trons nödvändighet för sådana försanthållanden. Därmed inte sagt att teologiska resonemang kring "evigheten" vore ointressanta. De kan säga även oss tvivlare något - fast då om livet snarare än döden. Ungefär så resonerade herr Gustafsson, och jag är som vanligt böjd att hålla med honom.

Till sist ännu ett musikexempel, det starkaste jag känner till i sammanhanget. Det extatiskt triumferande och livsbejakande slutet i Gustav Mahlers andra symfoni, "Uppståndelsesymfonin", anknyter till de teman jag berört här. Jag citerar från ett tidigare, några år gammalt inlägg (som i sin helhet kan läsas här):

"Denna musikaliska auferstehung har en av Mahler själv omarbetad dikt av psalmförfattaren F G Klopstock som tema för sista satsens enorma kulmination. Visst finns här fortfarande en anknytning till kristendomens föreställningsvärld, men märkligt nog utan skymten av Kristus själv. Filosofen Martha Nussbaum påpekar (í Upheavels of thought. The intelligence of emotions) att detta är Mahlers omsorgsfullt utformade budskap om en allt övervinnande kärlek som kallelse till ett liv i autenticitet och kreativitet. När kören kraftfullt ropar ut sitt Bereite dich zu leben är det som svar på människans hopp om befrielse från falskhet, lidande och andlig död. Som alltid utnyttjar Mahler tongångar från den naiva folklore som spelar med såväl änglakörer som apokalypsens basuner, både begravningsmarscher och fågelsång. Hur som helst är det en symfoni som slutar i triumf, vilket långt ifrån alltid är fallet i den kamp mellan mörker och ljus som Mahler iscensätter i de efterföljande symfonierna."

___________________________

Mahlers andra symfoni finns i en strålande inspelning med den nyligen bortgångne Claudio Abbado här.
Einar Ekbergs inspelning av "Ögonblicket och evigheten" finns här.
Lisa Nilsson sjunger Mauro Scoccos "Himlen runt hörnet" här.

Bilderna: Gustav Doré, illustration till Uppenbarelseboken (överst); illustration till Dante: Divina Commedia, Paradiset (nederst).

Himlen (2). Den himmelska stadens färger

Att himlen existerar i hymner och andliga visor är åtminstone för oss Guds barnbarn välbekant, men hur är det i den klassiska musiken? Är ämnet lika vanligt i de stora tonsättarnas sakrala opus?

Inom konsten är det lätt att hitta bilder som framställer Apokalypsen och Yttersta domen. Riktigt maffiga helvetesversioner saknas inte heller. Svårare är att finna någon som velat ta sig an det himmelska paradiset, om vi nu bortser från rena kitschen. Detsamma gäller för litteraturen. Det anses allmänt att paradisdelen av Dantes "Divina Commedia" inte på långt när väcker samma fascination som infernot och skärselden.

Jag var en ung man när jag första gången stötte på Olivier Messiaens namn. Det var i Sveriges Radios program 2 som ett verk med titeln "Coleurs de la Cité Céleste" annonserades. Det visade sig vara komponerat av just denne portalfigur i 1900-talets konstmusikaliska skapande.

Olivier Messiaen avled 1992, 86 år gammal. Hans opuslista är omfattande och inkluderar alla genrer och besättningar, inklusive en opera om den helige Franciscus av Assisi som han arbetade med under åtta år mot slutet av sitt liv. Varken ämnesvalet eller att han själv tog sig an libretton förvånar om man känner till hans djupa förankring i katolsk tro. Och där får även den där märkliga titeln på ett avantgardistiskt musikstycke sin förklaring.

Tjugotvå år gammal fick Messiaen en tjänst som organist i Église de la Sainte-Trinité i Paris och den behöll han sedan livet ut. Redan som elvaåring antogs han på musikkonservatoriet, och sina första kompositionsförsök gjorde han endast sju år gammal. Han var ornitologiskt kunnig och en flitig nedtecknare av fågelsång. Han tog aktiv del i den västerländska modernismen men var också insatt i såväl indiska och ostasiatiska musiktraditioner som antik grekisk metrik. Han var kort sagt en mycket originell och mångsidig person som i sitt skapande lät sig influeras av många olika intressen, men framför allt av sin mot mystik orienterade religiositet. Det resulterade i orgelmusik för kyrkan såväl som orkestermusik med ekon från indonesisk gamelan, noggrant noterad och katalogiserad fågelsång men också egenkonstruerade skalor och sinnrika idéer om rytmik.

Bara en Messiaen skulle väl i sextiotalets Frankrike, i ett alltmer sekulariserat Europa, komma på tanken att komponera ett verk med anspelning på den himmelska staden och dess färger. Jag minns hur förvånad jag blev när jag första gången hörde musiken, som verkligen var fjärran från traditionella hymner eller de sångliga lovprisningar av ett tillkommande paradis som den smått naiva titeln lät ana. Det hela var så långt från harpospel och änglakörer man kunde komma.

Det gick till så att Messiaen fick en beställning på ett stycke för tre tromboner (eller basuner, för att använda bibelns språk) och tre xylofoner. Han utvecklade emellertid sin idé som slutligen tog form som ett stycke för piano, ytterligare mässings- och träblåsare, klockspel, gonggongar och slagverk, inklusive olika typer av xylofoner. Förutsättningarna för ett brett spektrum av klanger ökade därmed väsentligt, en klanglig rikedom som hade sin bakgrund i det faktum att Messiaen var synestet, det vill säga förknippade toner och ackord med färger.

Här finns en nyckel till verket som på sätt och vis ändå placerar det i samma kategori som all annan lovsång till det nya Jerusalem, så som det beskrivs i Uppenbarelseboken. Det är givetvis en stad av sällsam strålglans som Messiaen vill återge, den man möjligen kan uppamma för sitt inre öga när man läser om dess omfattande utsmyckningar. Verkets fem undertitlar med direkta citat från Uppenbarelseboken bekräftar saken. I det första citatet sägs exempelvis att det "omkring tronen var en regnbåge, lik glansen av en smaragd". Och de två sista citaten är hämtade från tjugoförsta kapitlets beskrivning av en stad som glänste som kristallklar jaspis och där stadsmurens grund var smyckad med ädelstenar av tolv slag: jaspis, safir, kalcedon, smaragd, sardonyx, karneol, krysolit, beryll, topas (se bilden), krysopras, hyacint och ametist.

Även om man inte som tonmålaren Messiaen varseblir ljusbrytningseffekter i tonerna är det uppenbart att klangrikedomen här även för oss andra utgör ett exempel på varför vi behöver ett sådant begrepp som klangfärg. Och det gäller kanske i än högre grad för ytterligare ett verk av Messiaen som anspelar på staden i det höga, "La Ville d´en Haut", och som han komponerade tjugofem år senare, 1987. Även detta stycke är för blåsare, piano och slagverk men litar i större utsträckning till huvudsakligen två moment, dels kraftfulla och komplexa ackord av koralliknande karaktär och dels transkriberad fågelsång, vars rytmiska figurer alternerar med eller kvintilerar mot den majestätiskt skimrande bakgrunden. Det är mycket suggestivt och enligt min mening även mycket vackert.

Inga sångare som lovsjunger himlens härlighet? Jo, trädgårdssångaren (se bilden) med flera andra. Dessa "våra små tjänare av den immateriella glädjen" som fågelfantasten Messiaen lär ha kallat dem.

Här kan man lyssna till de omnämnda verken:
Cité de la Couleur Céleste
La Ville d´en Haut


Foto (överst): Olivier Messiaen nedtecknande fågelsång.

Himlen (1). Drömmen om himlen

Varför hör man inte talas om himlen längre? Drömmen om himlen verkar inte längre vara den stora, levande drömmen bland nutidens kristna. Kanske är det så som det sagts, att jordelivets nöd måste vara av en viss omfattning och jordisk lycka förefalla utom räckhåll för att det himmelska paradiset på allvar ska framstå som längtans mål, ett trösterikt löfte. Få, kanske alltför få, i våra välfärdssamhällen verkar drömma sig längre bort än till något sydligt chartermål. Och så länge hälsan står oss bi  inbillar vi oss odödliga?

I min barndoms väckelsemöten sjöngs och predikades det ännu om den hinsides tillvaron som en kommande realitet, ett sakförhållande som manade till beredskap. Det gällde att redan här i livet välja den rätta vägen, den som till himla bär, för att citera Himlaspelet. Den andra, syndens väg, ledde ju till evig förtappelse, ja, barkade rent ut sagt åt helvete. Eskatologin var glasklar, den formulerade en storartad vinst mot bakgrund av ett fruktansvärt hot.

Av alla de populära andliga sångerna hade en mycket stor andel himlen som ämne. "Jag är främling, jag är en pilgrim", "Jag har hört om en stad", "Drömmen om himlen", "Himmelen är underbar", "Ovan där", "Han har öppnat pärleporten". Listan kan göras mycket lång.

Sången om himmelriket, det eviga paradiset, Guds boning som en boning för alla som längtansfullt hoppas och tror, har ljudit genom hela den kristna historien, och inte bara den kristna. Denna obeskrivliga plats - ty en plats var det, fastän paradoxalt nog i evigheten bortom tid och rum, inte närmare lokaliserad än med det vaga "bortom bergen", "bortom jordiska dimhöljda länder" eller "däruppe i det höga" - beskrevs ibland också som en stad, den heliga staden, det nya Jerusalem.

Staden ovan molnen, bortom Vintergatan, bortom allt. Likväl en destination och en ort, måste så vara, om inte annat för fattbarhetens skull.

Staden måste på något sätt åskådliggöras, och det kunde bara ske med hänvisning till en apokalyptisk vision av hur ondskans makter besegras och därmed allt kan andas fred, och hur allt vad glans och prakt det mänskliga sinnet kan föreställa sig då slutligen kan ses förverkligat. Denna bild av det nya Jerusalem som så hänfört besjöngs av min barndoms kyrkosångare byggde i allt väsentligt på Johannes uppenbarelse, nedtecknad i Uppenbarelseboken, Nya Testamentets sista bok.

Jag läser på nytt Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel och ser hur de sångtexter som fortfarande ekar i mitt huvud återgår på vad som står där, klart och tydligt. Och jag hör Einar Ekbergs  (1905-1961) ljuvliga baryton, min föräldragenerations andliga sångarfurste, han som sjöng mer dramatiskt, mer innerligt och övertygande än alla andra om murar av jaspis, hav av kristall, gator av renaste guld (guld som genomskinligt glas, enligt bibeltexten!) och givetvis om pärleporten (i själva verket tolv till antalet). Lägg därtill bruset av änglasång, ett ljus som gör solen umbärlig och evig frånvaro av död, sorg och pina, och vi får bilden av - ja, själva himmelriket.

För vem ter sig en sådan tillvaro lockande? Möjligen för den som levt i sorg och elände och som samtidigt tror att man i denna himmelska tillvaro fortfarande har sitt jordiska medvetande och minne i behåll, eller med andra ord den som tror sig få uppleva en sådan tillvaro mot bakgrund av en annan. Möjligen tilltalande för den som bevarat disharmonierna som en oundgänglig klangbotten för all denna fullkomlighet och avsaknad av brist.

Därmed tycks frågan om himlen bortom jordelivet till sist ändå bli en fråga om jorden i himlen eller omvänt himlen på jorden. I stället för en eskatologisk vision av den himmelska staden som faktum kanske en kvietistisk syn på vad det inre livets transcendens kan erbjuda av himmel redan här, på jorden. Men hur långt, och för hur många, hjälper en sådan mystik, ett sådant världsfrånvänt uppgående i alltet, om till sist det yttre paradiset måste offras, går förlorat?

Nej, utopierna tilltalar oss inte längre på samma sätt som förr, framstår inte som stort mer än riskfyllda hägringar, mer skrämmande än lockande. Evigt liv? Inte ens det, men gärna en villkorad förlängning. Paradistillvaro? Ja, tack, men främst som befrielse från smärta, misslyckanden och otur. Ungefär så.

Jag har tidigare skrivit om Einar Ekbergs sångkonst, bland annat om hans version av "Drömmen om himlen", för övrigt den enda version jag känner till. Han sjöng den sången på ett sätt som nog gjorde den omöjlig för andra att sjunga. Jag skrev om rösten, sensibiliteten och fraseringskonsten och citerar här mig själv:

"Jag tycker mig hos Einar Ekberg höra en grundläggande melankoli, en svärtad fond mot vilken genombrottet av det mer programenliga ljuset och glädjen får sin styrka. Kort sagt ett spel med hela det emotionella registret i all dess sammansatthet - - - någonting omisskännligt i själva röstklangen, ett stråk av vemod som i förening med skönheten och det suveräna föredraget trollbinder lyssnaren. - - - En annan del gäller den utsökta fraseringen - ett signum för alla riktigt stora sångare. Den moderna populärmusiken har av någon obegriplig anledning nästan helt gjort sig av med ett av musikens allra kraftfullaste element, nämligen dynamik kopplad till frasering. Därmed tappar man också i känslomässig nyanseringsförmåga, glömmer vad det innebär att kunna stiga från viskning till rop eller tvärtom. Hur ska man kunna övertyga om det tillstånd som motsvarar himmelsk härlighet utan tillgång till ett crescendo? När Einar Ekberg vaknar upp ur drömmen om himlen dämpar han rösten i resignerat vemod ("det var en dröm, jag vet ändå...") för att sedan ta sats i en tonföljds- och volymstegring som säger att drömmen trots allt en dag ska förverkligas. Det är sublimt! Det är rent fysiskt drabbande! Men utan inslaget av stilla vemod vore denna kulmination givetvis inte hälften så omskakande."

Det må vara hur som helst med det himmelska, men ett vet jag, att jag är denne sångare evigt tacksam för invigningen i sångens och musikens underbara värld.

Einar Ekberg finns numera rikt representerad på Spotify, och här har jag valt ut några av hans bästa sånger med himlen som tema:

Drömmen om himlen
Jag är en främling, jag är en pilgrim
Jag har hört om en stad
The Holy City
Ensam i kvällen
Himmelen är underbar

Den sistnämnda sången inspelades före vinyltiden på en 78-varvsskiva som vi, mina syskon och jag, spelade på vevgrammofon som barn. Vi kallade den för "långa-a-skivan" för att Ekberg här i ordet underbar höll ut den sista stavelsen i ett bravurslut som tycktes vara i oändlighet.

______________________________________

Bilden överst visar en gobeläng i den omfattande serien av gobelänger i Château d´Angers som avbildar apokalypsen. Denna föreställer det nya Jerusalem och vävdes, liksom de övriga, 1373 av Nicholas Bataille efter en målning av Hennequin de Bruges.

Fotot (av Lyckselefotografen Nina Lundberg) visar Einar Ekberg i den jättelika tältkyrkan i Husbondliden utanför Lycksele, sommaren 1959. Det var under det som skulle bli hans sista sommarturné innan cancern tog honom. Jag var själv där, en grabb på tolv år, helt hänförd av denne storartade artist/evangelist vars like aldrig sedan uppträtt i dessa sammanhang.