Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 6 mars 2014

Himlen (1). Drömmen om himlen



Varför hör man inte talas om himlen längre? Drömmen om himlen verkar inte längre vara den stora, levande drömmen bland nutidens kristna. Kanske är det så som det sagts, att jordelivets nöd måste vara av en viss omfattning och jordisk lycka förefalla utom räckhåll för att det himmelska paradiset på allvar ska framstå som längtans mål, ett trösterikt löfte. Få, kanske alltför få, i våra välfärdssamhällen verkar drömma sig längre bort än till något sydligt chartermål. Och så länge hälsan står oss bi  inbillar vi oss odödliga?

I min barndoms väckelsemöten sjöngs och predikades det ännu om den hinsides tillvaron som en kommande realitet, ett sakförhållande som manade till beredskap. Det gällde att redan här i livet välja den rätta vägen, den som till himla bär, för att citera Himlaspelet. Den andra, syndens väg, ledde ju till evig förtappelse, ja, barkade rent ut sagt åt helvete. Eskatologin var glasklar, den formulerade en storartad vinst mot bakgrund av ett fruktansvärt hot.

Av alla de populära andliga sångerna hade en mycket stor andel himlen som ämne. "Jag är främling, jag är en pilgrim", "Jag har hört om en stad", "Drömmen om himlen", "Himmelen är underbar", "Ovan där", "Han har öppnat pärleporten". Listan kan göras mycket lång.

Sången om himmelriket, det eviga paradiset, Guds boning som en boning för alla som längtansfullt hoppas och tror, har ljudit genom hela den kristna historien, och inte bara den kristna. Denna obeskrivliga plats - ty en plats var det, fastän paradoxalt nog i evigheten bortom tid och rum, inte närmare lokaliserad än med det vaga "bortom bergen", "bortom jordiska dimhöljda länder" eller "däruppe i det höga" - beskrevs ibland också som en stad, den heliga staden, det nya Jerusalem.

Staden ovan molnen, bortom Vintergatan, bortom allt. Likväl en destination och en ort, måste så vara, om inte annat för fattbarhetens skull.

Staden måste på något sätt åskådliggöras, och det kunde bara ske med hänvisning till en apokalyptisk vision av hur ondskans makter besegras och därmed allt kan andas fred, och hur allt vad glans och prakt det mänskliga sinnet kan föreställa sig då slutligen kan ses förverkligat. Denna bild av det nya Jerusalem som så hänfört besjöngs av min barndoms kyrkosångare byggde i allt väsentligt på Johannes uppenbarelse, nedtecknad i Uppenbarelseboken, Nya Testamentets sista bok.

Jag läser på nytt Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel och ser hur de sångtexter som fortfarande ekar i mitt huvud återgår på vad som står där, klart och tydligt. Och jag hör Einar Ekbergs  (1905-1961) ljuvliga baryton, min föräldragenerations andliga sångarfurste, han som sjöng mer dramatiskt, mer innerligt och övertygande än alla andra om murar av jaspis, hav av kristall, gator av renaste guld (guld som genomskinligt glas, enligt bibeltexten!) och givetvis om pärleporten (i själva verket tolv till antalet). Lägg därtill bruset av änglasång, ett ljus som gör solen umbärlig och evig frånvaro av död, sorg och pina, och vi får bilden av - ja, själva himmelriket.

För vem ter sig en sådan tillvaro lockande? Möjligen för den som levt i sorg och elände och som samtidigt tror att man i denna himmelska tillvaro fortfarande har sitt jordiska medvetande och minne i behåll, eller med andra ord den som tror sig få uppleva en sådan tillvaro mot bakgrund av en annan. Möjligen tilltalande för den som bevarat disharmonierna som en oundgänglig klangbotten för all denna fullkomlighet och avsaknad av brist.

Därmed tycks frågan om himlen bortom jordelivet till sist ändå bli en fråga om jorden i himlen eller omvänt himlen på jorden. I stället för en eskatologisk vision av den himmelska staden som faktum kanske en kvietistisk syn på vad det inre livets transcendens kan erbjuda av himmel redan här, på jorden. Men hur långt, och för hur många, hjälper en sådan mystik, ett sådant världsfrånvänt uppgående i alltet, om till sist det yttre paradiset måste offras, går förlorat?

Nej, utopierna tilltalar oss inte längre på samma sätt som förr, framstår inte som stort mer än riskfyllda hägringar, mer skrämmande än lockande. Evigt liv? Inte ens det, men gärna en villkorad förlängning. Paradistillvaro? Ja, tack, men främst som befrielse från smärta, misslyckanden och otur. Ungefär så.


Jag har tidigare skrivit om Einar Ekbergs sångkonst, bland annat om hans version av "Drömmen om himlen", för övrigt den enda version jag känner till. Han sjöng den sången på ett sätt som nog gjorde den omöjlig för andra att sjunga. Jag skrev om rösten, sensibiliteten och fraseringskonsten och citerar här mig själv:

"Jag tycker mig hos Einar Ekberg höra en grundläggande melankoli, en svärtad fond mot vilken genombrottet av det mer programenliga ljuset och glädjen får sin styrka. Kort sagt ett spel med hela det emotionella registret i all dess sammansatthet - - - någonting omisskännligt i själva röstklangen, ett stråk av vemod som i förening med skönheten och det suveräna föredraget trollbinder lyssnaren. - - - En annan del gäller den utsökta fraseringen - ett signum för alla riktigt stora sångare. Den moderna populärmusiken har av någon obegriplig anledning nästan helt gjort sig av med ett av musikens allra kraftfullaste element, nämligen dynamik kopplad till frasering. Därmed tappar man också i känslomässig nyanseringsförmåga, glömmer vad det innebär att kunna stiga från viskning till rop eller tvärtom. Hur ska man kunna övertyga om det tillstånd som motsvarar himmelsk härlighet utan tillgång till ett crescendo? När Einar Ekberg vaknar upp ur drömmen om himlen dämpar han rösten i resignerat vemod ("det var en dröm, jag vet ändå...") för att sedan ta sats i en tonföljds- och volymstegring som säger att drömmen trots allt en dag ska förverkligas. Det är sublimt! Det är rent fysiskt drabbande! Men utan inslaget av stilla vemod vore denna kulmination givetvis inte hälften så omskakande."

Det må vara hur som helst med det himmelska, men ett vet jag, att jag är denne sångare evigt tacksam för invigningen i sångens och musikens underbara värld.

Einar Ekberg finns numera rikt representerad på Spotify, och här har jag valt ut några av hans bästa sånger med himlen som tema:

Drömmen om himlen
Jag är en främling, jag är en pilgrim
Jag har hört om en stad
The Holy City
Ensam i kvällen
Himmelen är underbar

Den sistnämnda sången inspelades före vinyltiden på en 78-varvsskiva som vi, mina syskon och jag, spelade på vevgrammofon som barn. Vi kallade den för "långa-a-skivan" för att Ekberg här i ordet underbar höll ut den sista stavelsen i ett bravurslut som tycktes vara i oändlighet.

______________________________________

Bilden överst visar en gobeläng i den omfattande serien av gobelänger i Château d´Angers som avbildar apokalypsen. Denna föreställer det nya Jerusalem och vävdes, liksom de övriga, 1373 av Nicholas Bataille efter en målning av Hennequin de Bruges.

Fotot (av Lyckselefotografen Nina Lundberg) visar Einar Ekberg i den jättelika tältkyrkan i Husbondliden utanför Lycksele, sommaren 1959. Det var under det som skulle bli hans sista sommarturné innan cancern tog honom. Jag var själv där, en grabb på tolv år, helt hänförd av denne storartade artist/evangelist vars like aldrig sedan uppträtt i dessa sammanhang.

5 kommentarer:

Ulf Bergqvist sa...

Tack för tipset om Einar Ekberg. För en lyssnare med min profana läggning är det lätt att missa artister med en religiös repertoar, åtminstone om de inte ingår i den rent klassiska traditionen. Nu har jag beställt en skiva med honom.

Till det inledande resonemanget vill jag lägga några rader av dikten Kort underverk av den portugisiske poeten Nuno Júdice (översättning Marianne Sandels). Duger himlen inte ens för Gud längre?

Gud satt på gatuserveringen
och väntade på sitt kaffe.
Jag slog mig ned hos honom och frågade
om det var sant att han existerade.

”När jag dör, vill jag komma till
Jorden”, sade han. ”Jag vill andas
den friska morgonluften
där sanddynerna slutar och havet breder ut sig
så långt jag vill.”

Einar J sa...

Roligt att kunna förmedla detta till dig, som har öra för de stora sångliga uttrycken. Inom fadon finns ju också den där dynamiska, fraserande sidan av sångkonsten bevarad, så det förvånar mig inte att du gillade Ekberg.
Fin dikt! Den påminner mig om ett par andra med ett besläktat grepp på frågan om jordelivets attraktion för Skapelsens herre. De finns i en tidigare bloggpost här:
http://secondblogbyme.blogspot.se/search/label/Bosquet

Sven-Erik Klinkmann sa...

Det intressanta – ett av de intressantaste stråken – med den kristna himmelen är ju som du så fint visar att vägen dit går via apokalypsen. Vägen till paradiset tar omvägen via inferno, en vision som man hittar i en oerhört kraftfull och både skrämmande och lockande form hos bl a Dante. Det sägs ju att Dante i sin världsbild var påverkad av islam, är säkert inte någon omöjlig tanke. Samtidigt finns hos honom en tredelning som löper genom verket som ett slags mise en abyme (en intern spegeleffekt), en tredelning som kanske ofta saknas i den mer dualistiska vision som du här beskriver, den moderna väckelsekristna varianten. Det slaget av kristendom bygger, tror jag långt också bygger, apropå platsdestinktionen, på – och det är du ju också inne på - vägen/resan som metafor, den smala och den breda, och då tänker jag speciellt på John Bunyans Kristens resa, som jag ännu minns med skräckblandad förtjusning från den baptistiska söndagsskola jag gick i på femtiotalet. Flera av sångerna du nämner tycks innehålla det här draget. En av de starkaste texterna och sångerna i den genren är den amerikanska Wayfaring Stranger, en sång med, förvisso, en mycket tydlig melankolisk tendens.

Och apropå populärkultur: i film är ju det apokapyptiska temat i dag väldigt framskjutet i allt från actionrullar till fantasy-filmer, däremot är himlen mycket långt borta. Utopin har ersatts av dystopin. Årets mesta Oscars-vinnare, Gravity, utspelar sig visserligen i yttre rymden, men jag antar att den saknar den här mer metafysiska begreppsapparaten, har inte sett filmen ännu, men blir kanske aktuellt i kväll.

Tack Einar för en förträfflig miniessä som ju, som den som följt med din blogg ett tag lätt kan se, bygger på en fortsatt reflexion över ämnen du varit inne på här många gånger tidigare.

Einar J sa...

Tack för dina reflektioner, Sven-Erik!
Ja, det är sant att paradiset, himlen, inte har samma starka plats i musiken, konsten och litteraturen som det som föregår den, själva apokalypsen och yttersta domen. Av efterspelet hellre då infernot.
På samma sätt tycks dystopin utöva en större lockelse på oss än utopin.
Jag tangerar detta i ett kommande inlägg.

"Wayfaring stranger" är ytterligare ett fint exempel på pilgrimstemat i den folkliga musikskatten. Jag minns den med både Joan Baez, Burl Ives och Pete Seeger, bland många andra.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Verket av Dante jag tänkte på var förstås Divina Commedia.