Radiorösten 1956

Kvar i stan blev jag sittande framför ett teveprogram baserat på årtalet 1956. Det bestod av gamla journalfilmer varvade med korta intervjuer med folk som själva var med, som det heter, personer som följaktligen kunde hjälpa tittaren att spä på nostalgin.

Det året var jag nio år gammal. Jag har alltså själv många pregnanta minnen från den här tiden. Det var Krusse, Erlander och Elvis Presley, och det var Andrea Doria som gick till botten efter kollisionen med Stockholm. Men det jag framför allt fastnade för och som fick mig att sätta mig att skriva det här, var ett inslag om Ungernrevolten.

Det fanns en rädsla för ett tredje världskrig de här åren. Trots efterkrigstidens välståndsutveckling och den snabba folkhemsutbyggnaden låg den där oron ständigt i luften. Det kom inte riktigt fram i programmet.

Det sovjetryska hotet gällde inte bara de centraleuropeiska satellitstaterna, det gällde i förlängningen även oss själva. Jag var rädd, av någon för mig ännu oklar anledning mer rädd än någonsin dittills, för att denna sovjetryska militarism just då skulle sprida sig upp genom Europa och även drabba oss och vår familj. Kanske var det helt enkelt så att jag hunnit bli mera sårbart medveten om vad krig och katastrofer innebär.

Jag minns att pappa försökte lugna mig en kväll när jag hade svårt att somna, bland annat genom att påminna om vårt geografiska läge och be en extra aftonbön. Det som hände i Ungern var ju så långt borta. Och ytterst kunde vi som alltid förlita oss på Guds hjälp.

Som hade Han ett alldeles särskilt skydd i beredskap för oss som inte gällde ungrarna...

Förutom pappas lugnande ord fanns också en annan röst, som återkommande talade med ett smått besynnerligt sinneslugn där den befann sig mitt i händelsernas centrum. Den rösten tillhörde radions korrespondent Kurt Andersson, vars rapporter från Ungernkrisen med all rätt blivit legendariska. Hans beskrivning av det han såg och hörde var rik på belysande detaljer och blev till en berättelse med litterära kvaliteter utan skyggande för den brutala verkligheten. I rösten fanns en vemodig, nästan resignerad ton som passade hans lugna uppläsning av de noga formulerade raderna.

Det blev till en slags sorgemusik för frihetsälskare, vars tongångar för alltid fastnat i mitt minne. Jag är övertygad om att min känsla för centraleuropeisk kultur har en viktig upprinnelse i Kurt Anderssons rapporter från Budapest. Tolv år senare var det Prag, men då var denne eminente reporter redan borta.

Jag har förgäves googlat efter ett foto av Kurt Andersson. På nätet finner man det mesta numera, men just hans ansikte lyser ännu med sin frånvaro. Kanske är det lika bra så. Han får kvarstå som radiorösten, den illusionslösa rösten som talade med ett sakligt lugn från det inre av Europa.

Sveriges Radio återger här ett elva minuter långt avsnitt från en av Kurt Anderssons rapporter från Budapest. Särskilt de fyra sista minuterna visar de kvaliteter som förklarar att hans namn och röst för alltid skulle stanna i en oroad nioårings medvetande.


Foto: Sveriges Radio

Radetzkymarschen

Bland några av de bloggskribenter som jag följer finns sen en tid en faiblesse för den österrikiske författaren Joseph Roth, vilket inte är det minsta förvånande. Senast skrev Lennart Ehrling om hans "Radetzkymarschen" och Karin Stensdotter har också gjort en inträngande presentation av denna hans mest berömda roman. Åsa Nyqvist Brandt skrev för ett antal år sedan en spännande artikel i DN som skildrar Roths sorgliga levnadsöde och återkomst till läsarna. Där kan man bland annat läsa om hans tragikomiska begravning i Paris, där han vistades de sista åren och slutligen söp ihjäl sig vid 45 års ålder efter en framgångsrik karriär som journalist och författare. En historia som kunde ha varit hämtad ur en roman av honom själv.

Själv har jag nu i och med "Radetzkymarschen" läst flertalet av de verk som finns på svenska av denne författare. Jag ska inte recensera den, mest bara konstatera att jag är enig med dem som utpekar denna roman som hans bästa, även om jag en bra bit in i läsningen fortfarande tänkte att "Job - historien om en enkel man" nog ändå är ett strå vassare.

Det är något märkligt med hur denne på det hela taget mycket traditionelle berättare förmår utnyttja sina verktyg på ett sätt som bara ökar läslusten ju längre man kommer in i texten. Det finns ett ord för det - fängslande. Jag känner igen det från det jag tidigare läst, förmågan att från det allvetande perspektivet vackert, humoristiskt och sorgesamt skildra yttre och inre verklighet hos gestalter som delar livets svårigheter och enkla glädjeämnen. Det är sinnligt påtagliga miljöer som återspeglar sinnesstämningar eller tvärtom sinnesstämningar som färgar miljöerna, ofta i melankoliska och nostalgiska valörer, och hela tiden i en rytmiskt säker, mycket musikalisk prosa. Geografin är även den ofta densamma; förr eller senare befinner vi oss i Galizien, i det habsburgska imperiets östligaste gränstrakter. Utkantsperspektivet återkommer i Roths berättelser: antihjältarna ger sig av från periferin men återkommer ofta till dess träskmarker och påvra miljöer, där ett betydande judiskt inslag hör till bilden. I mycket känns detta igen från "Job" ,"Nikolaus Tarabas, en gäst på denna jord" och "Den falska vikten".

Radetzkymarschen handlar om familjen Trotta i tre generationer. I första generationen möter vi helt kort löjtnanten som räddar kejsaren till livet i slaget vid Solferino och adlas för sin insats. Sonen (kretspresidenten) och sonsonen (den tvehågsne löjtnanten) skördar frukterna av klassbytet och får bära det pliktfyllda ansvaret gentemot det kungliga och kejserliga rike som i och med tredje generationen Trotta definitivt är på dekis. Kejsaren själv lever och dör med epoken och porträttet av honom i kontakterna med var och en av de manliga generationsföreträdarna i familjen Trotta är mycket roande läsning. En av höjdpunkterna handlar om hur en jubileumsfestlighet anordnas samtidigt som den gamle kejsaren ligger och dör. Över huvud taget bidrar skildringarna av dem som ligger och dör mycket starkt till den generella känslan av förlust och nedgång. Det gäller inte bara kejsaren utan i lika mån Jacques, den gamle trotjänaren hos kretspresidenten, eller de kvinnor som blir den yngste Trottas båda kärlekar, fru Slama och fru von Taussig.

"Radetzkymarschen" påminde mig något om en annan roman jag läste för länge sedan, nämligen första tredjedelen av "Sömngångarna" ("1888. Pasenow eller romantiken") av Herman Broch, ännu en av alla desssa viktiga österrikiska författare. Även den handlar om en löjtnant som är fången i samma centraleuropeiska miljöer, en värld som undergår förändring och som inger aningar om de gamla värdenas erodering och tidens och imperiets förfall. I löjtnant Trottas fall är det emellertid en förändringsprocess som han själv blir en del av och som gör att han måste brottas med frågan hur steget ut ur det konungsliga och militaristiska sammanhanget ska kunna ske. Roth skildrar med uppenbar förtjusning denna värld vars forna glans alltmer mattas, samtidigt som han inte skyggar för beskrivningen av avigsidorna, både de smått löjliga och de hänsynslöst brutala.

Jag är glad att jag till sist fick tag på denna svåröverkomliga bok. Det är en storartad berättelse som jag vet att jag kommer att återvända till, liksom till Roths författarskap som helhet.

För mina tre tidigare inlägg om Roth hänvisar jag till hans namn i etiketterna i kolumnen här intill.

Kávéház

Kafékulturen är sedan gammalt stark i Centraleuropa. När jag som ung reste omkring i Europa sökte jag inte bara upp ölhallar och vinstugor, utan även de gamla klassiska kaféerna i en romantisk strävan att insupa den atmosfär som jag antog fortfarande sipprade ur väggarna där. Här hemma höll ju kaféerna på att dö ut innan de på nytt fick ett uppsving - var det någon gång i slutet av 80-talet? I Uppsala fanns på 70-talet nästan bara Ofvandahls och Landings kvar. Numera tilllkommer ständigt nya kaféer, låt vara att de flesta hör till ganska trista kedjor, och de är ofta fulla med folk. Vi har blivit lite mer kontinentala, som det brukar heta.

I Budapest finns alltifrån stilfulla wienerkaféer till enklare krypin och ingenstans går vare sig miljön eller bakverken att klaga på. På många ställen som skyltar med kávéház i namnet kan man dessutom själv välja om man vill vara kaffegäst eller måltidsgäst, bredden på utbudet är ofta mycket stort. Står det Cukraszda ligger dock tonvikten på sockerbagarens verk, om jag förstått det hela rätt.

Ett klassiskt kafé som nämns i alla guider och som alla turister naturligen springer på är Gerbaud, som ligger mycket strategiskt i ena änden av den långa gågatan i centrala Pest. Miljön där inbjuder till en lite mer lyxbetonad "fika", så utan vidare resonemang stod snart ett glas finaste Tokajivin på bordet, visserligen ditförd av en själsligen tämligen frånvarande servitris men smaken på det vinet är ju under alla omständigheter gudomlig och matchade miljön väl.

På Buda-sidan finns ett mycket gammalt kafé, Ruszwurm, som omtalas som Budapests äldsta. Det är i motsats till Gerbaud litet och hemlikt, och i det inre rummet, fyllt av mestadels unga människor, fann G och jag tursamt nog ett ledigt bord i hörnet invid kakelugnen. Här är det gamla traditionella fikat med the eller kaffe till tårtbiten precis det rätta.

Central Kávéház slutligen är väl huvudsakligen ett matställe men där man även kan nöja sig med en kopp kaffe eller ett glas med något njutbart innehåll. Jag har tidigare varit där för ankleverns skull - förutom av samma romantiska skäl som i yngre dar. Central är inrett i charmant jugendstil, renoverat vid senaste sekelskiftet och med stolta anor av litterärt vattenhål av det slag som många europeiska städer har åtminstone ett exemplar att skryta med. Vid vårt besök denna gång fanns ett restaurangkapell på plats, vilket är rätt vanligt på Budapests restauranger. För den som i likhet med mig föredrar att skilja på matintag och musiklyssning är det dock mer störande än stämningsförhöjande, särskilt som musikanterna ofta måste försörja sig genom påträngande flirter vid borden.

Foto: EJ. Överst från Gerbaud. De tre understa från Ruszwurm.

En tid i Budapest

En långhelg i Budapest räcker inte långt - i varje fall inte om man både vill återse vissa miljöer och erövra nya. Det blir som alltid en fråga om att välja, vilket förvisso underlättas av ett vackert vårväder som gör det möjligt att kombinera strövtåg med målinriktade utflykter. Bortom Kedjebrons väktarlejon i soldiset uppe på Budahöjden ligger det Kungliga slottet, där det gigantiska Ungerska Nationalgalleriet (ej att förväxla med Ungerns nationalmuseum) är inrymt.

Numera hänger sju av Csontvárys mest berömda tavlor där, ett förstahandsval just därför. Men här visas också en stort antal andra mycket spännande konstverk från i första hand 1800- och 1900-tal. Just nu pågår dessutom en separatutställning med verk av Mihály Munkácsy (1844-1900), ofta nämnd som Ungerns störste konstnär. Jag tänker återkomma till den stora Kristus-trilogin som är huvudsaken i denna utställning.

"Budapest är Donaus vackraste stad", skriver Claudio Magris i sin imponerande kulturhistoriska essä/reseskildring "Donau" (Forum, 1990), därhan följer den mäktiga floden från upprinnelsen i Schwarzwald till utflödet i Svarta havet. Alltsedan jag för tjugo år sedan läste den boken har jag drömt om att göra åtminstone en god del av den flodresan (från källan räknat är Donau 284,5 mil lång!). Förhoppningsvis kan det realiseras som ett av "pensionärsprojekten". Centraleuropeisk kultur har ju, jämte den ojämförliga italienska, alltid varit min livsluft.

Budapest är helt visst en vacker stad, en storstad som utövar sin storslagna charm inte minst genom det mäktiga flöde som delar den i två ganska olika hälfter. Pest-sidan med sina parisiska boulevarder, 1800-talsbyggnader och London-inspirerade parlamentsbyggnad. Buda-sidan med sina slingrande gator kring en återuppbyggd gammal miljö och några monumentala byggnader som blivit stadens emblem.

Foto: EJ (bilderna är klickbara)