Kvar i stan blev jag sittande framför ett teveprogram baserat på årtalet 1956. Det bestod av gamla journalfilmer varvade med korta intervjuer med folk som själva var med, som det heter, personer som följaktligen kunde hjälpa tittaren att spä på nostalgin.
Det året var jag nio år gammal. Jag har alltså själv många pregnanta minnen från den här tiden. Det var Krusse, Erlander och Elvis Presley, och det var Andrea Doria som gick till botten efter kollisionen med Stockholm. Men det jag framför allt fastnade för och som fick mig att sätta mig att skriva det här, var ett inslag om Ungernrevolten.
Det fanns en rädsla för ett tredje världskrig de här åren. Trots efterkrigstidens välståndsutveckling och den snabba folkhemsutbyggnaden låg den där oron ständigt i luften. Det kom inte riktigt fram i programmet.
Det sovjetryska hotet gällde inte bara de centraleuropeiska satellitstaterna, det gällde i förlängningen även oss själva. Jag var rädd, av någon för mig ännu oklar anledning mer rädd än någonsin dittills, för att denna sovjetryska militarism just då skulle sprida sig upp genom Europa och även drabba oss och vår familj. Kanske var det helt enkelt så att jag hunnit bli mera sårbart medveten om vad krig och katastrofer innebär.
Jag minns att pappa försökte lugna mig en kväll när jag hade svårt att somna, bland annat genom att påminna om vårt geografiska läge och be en extra aftonbön. Det som hände i Ungern var ju så långt borta. Och ytterst kunde vi som alltid förlita oss på Guds hjälp.
Som hade Han ett alldeles särskilt skydd i beredskap för oss som inte gällde ungrarna...
Förutom pappas lugnande ord fanns också en annan röst, som återkommande talade med ett smått besynnerligt sinneslugn där den befann sig mitt i händelsernas centrum. Den rösten tillhörde radions korrespondent Kurt Andersson, vars rapporter från Ungernkrisen med all rätt blivit legendariska. Hans beskrivning av det han såg och hörde var rik på belysande detaljer och blev till en berättelse med litterära kvaliteter utan skyggande för den brutala verkligheten. I rösten fanns en vemodig, nästan resignerad ton som passade hans lugna uppläsning av de noga formulerade raderna.
Det blev till en slags sorgemusik för frihetsälskare, vars tongångar för alltid fastnat i mitt minne. Jag är övertygad om att min känsla för centraleuropeisk kultur har en viktig upprinnelse i Kurt Anderssons rapporter från Budapest. Tolv år senare var det Prag, men då var denne eminente reporter redan borta.
Jag har förgäves googlat efter ett foto av Kurt Andersson. På nätet finner man det mesta numera, men just hans ansikte lyser ännu med sin frånvaro. Kanske är det lika bra så. Han får kvarstå som radiorösten, den illusionslösa rösten som talade med ett sakligt lugn från det inre av Europa.
Sveriges Radio återger här ett elva minuter långt avsnitt från en av Kurt Anderssons rapporter från Budapest. Särskilt de fyra sista minuterna visar de kvaliteter som förklarar att hans namn och röst för alltid skulle stanna i en oroad nioårings medvetande.
Foto: Sveriges Radio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar