När vi kom till Istanbul dröjde det inte länge förrän jag fick ett flygblad i handen med en inbjudan till en föreställning med dansande dervischer. Den skulle gå av stapeln i Sirkeci-stationen, ändhållplatsen för den forna Orientexpressen, där tydligen medlemmar av den sufiska Mevlevi-orden numera regelbundet uppträder i den vackra, orientalistiskt utformade ankomsthallen med en ritual som kallas Semâ.
Vi var ett femtiotal personer som bänkade oss i en rymlig halvcirkel och bjöds på turkiskt te innan sex musiker intog de vitdraperade stolarna i fonden och fullbordade cirkeln. Sextetten bestod av en flöjt, ett stråkinstrument, en oud (luta), två handtrummor och en cittra. Musiken började stilla men tilltog i kraft och intensitet när de fem dansande männen kom in och den virvlande dansen vidtog efter en del inledande rituella bugningar, knäfall och förflyttningar över golvet. Även sångliga inslag förekom, alltsammans i den melismatiska och kvartstonsrika stil som kännetecknar den orientaliska sången och musiken.
Den här sortens musik, med ett för västerländska öron underligt svävande och "ostämt" tonflöde, mötte jag första gången som mycket ung kortvågslyssnare. Fick man in stationer från Egypten och Mellersta östern så lät både språket och musiken väldigt annorlunda mot övriga världen, och jag tyckte inte då att det lät vackert. Sedan har jag lärt mig uppskatta skalor som rymmer mer än hel- och halvtoner, vilka ju även är relativt vanligt förekommande i folkmusik, också i vår del av världen.
En timme varade föreställningen med denna märkliga snurrdans, vars långa historia börjar med den berömde poeten och mystikern Jalal-Ad-Din-Rumi (1207-1273) och hans efterföljare. Jag noterade att samtliga dansare snurrade åt samma håll men i olika hastighet och med lite olika fotteknik. De vida, böljande kjolarna som lyfts av virvlarna bidrar tillsammans med de lyfta händerna till intrycket av uppåtrörelse, transcendens. I ett av de vackraste momenten tystnade musiken och endast vinandet från kjolarna fyllde rummet.
Det kan inte hjälpas att man som prosaisk åskådare undrar över hur de bär sig åt för att blundande hålla balansen, särskilt när de nu och då plötsligt avstannar, låter kjolarna sjunka i prydliga veck och övergår till bugningar eller knäfall utan minsta tecken på yrsel.
Sufismen med dess esoteriska och gränsöverskridande andlighet kan ses som en välgörande motpol till den sharia-lagiska islamism som vi i första hand förknippar med islam. De tankegångar som kännetecknar detta mystika sätt att närma sig en inre verklighet försöker numera också anknyta till vetenskapen och peka på alltings kretslopp - i atomkärnor som i blodomlopp, i jordaxelns rotation som i mänskligt liv ur jord åter till jord.
Syftet är att genom självförglömmelse, ja till och med jagupplösning, höja sig till fullkomning i en allt omslutande kärlek. Dansen kan på så vis uppfattas som både symbolik och praktik, om jag förstått saken rätt. I vad mån dansarna befinner sig i ett extatiskt tillstånd är svårt att bedöma; det förefaller under alla förhållanden vara ett mycket kontrollerat sätt att uppnå ett förändrat medvetandetillstånd, troligen mest att likna vid meditation under upprepad, suggererande rörelse.
På nätet kan man läsa många av de aforismer och korta citat från Rumi som gjort den här muslimska traditionen känd och omtalad bland många västerländska författare och konstnärer. Själv tilltalas jag av en del av denna visdom, medan annat med förlov sagt mestadels liknar new age i old age-förpackning. Mitt favoritguldkorn från Rumi är detta:
Tystnad är guds språk
allt annat är dålig översättning
Och jag kommer att tänka på vår egen Willy Kyrklund, den förgäves längtande, skeptiske sökaren och ironikern som reste i Persien och tog visst intryck av sufistiskt tänkande, avspeglat i hans bok "Till Tabbas" (1959). Hans mästerliga "Mästaren Ma" (1953) inleds med den enligt min mening överlägset vackraste och mest tänkvärda formuleringen om livet och tillvaron:
Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar
"Om godheten" (1988) slutar med en dikt som jag nog också finner passande i sammanhanget:
När gryningen utträder ur sitt gryningsskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingsskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.
Underst: Sirkeci-stationen; lån från Wikipedia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar