Diktarens maktlöshet i en grym värld

Det är tjugotvå år sedan Sven Delblanc gick bort, många år för tidigt. Han hörde till de svenska författare jag troget följde och som jag öppnade varje ny bok av med de största förväntningar. Det är faktiskt underligt att hans verk inte oftare kommer på tal numera. Inte minst de där till sidantalet tunnare romanerna, de som ibland kallats hans idéromaner, är väl värda en förnyad bekantskap.

I denna trettiogradiga högsommar har jag låtit Delblanc föra mig tillbaka till de trojanska krigens epok och de solmättade medelhavsmiljöer där antikens gudar och mytiska gestalter behärskar spelplanen. Med författarens självpåtagna rätt att fantisera levandegörs några av dessa gestalter med Delblancs typiskt drastiska och lätt anakronistiska anslag. Stor underhållning som alltid, men bottnande i desillusionerat allvar, eller den humanistiska misströstan som var ett genomgående drag hos denne författare.

Berättelsen heter "Ifigenia" (Bonniers, 1990) och bygger på myten om kung Agamemnons offer av dottern Ifigenia för att blidka gudinnan Artemis, det enligt siaren nödvändiga offret för att skapa vind i seglen för flottans härnadståg mot Troja, dit sköna Helena rövats bort av Paris. Kungen våndas svårt av det omöjliga valet mellan att tillfredsställa gudarna för det allmännas bästa eller skona sin dotter från ett grymt öde och sig själv från den förnedrande vanmakt som tvånget att skära halsen av sin egen dotter innebär.

Det är en grym och skoningslös värld som tecknas, där kungen omges av motbjudande typer som den baksluge diplomaten Odysseus och framför allt den vidskeplige pederasten och våldsverkaren Akilles. Som hjältar kan de bara betraktas genom filtret av förskönande beskrivningar och historieförfalskningar.

Förutom dessa kända figurer finns ytterligare några som Delblanc ger stort utrymme, nämligen kumpanerna Tersites och Demodokos. Den förstnämnde är den begåvade sanningssägaren, en puckelryggig grodlik fuling. Den andre är den vindruckne skalden, vars blånästa och ofta nerspydda uppenbarelse inte heller bjuder någon skönhetssyn. De grälar och slåss inbördes men försonas i sitt gemensamma och illa sedda utanförskap. Så länge Homeros yrkesbroder inte alltför flagrant låter sig städslas av makten för vacker lögn och förbannad dikt i kostbart utbyte mot en kanna vin och lite ljuvligt kvinnohull, inser de varandras beroende. Dock oupphörligt bråkande om värdet av skönhet och sanning, betydelsen av tröstande lyrspel och modig opposition.

Det finns två versioner av Ifigenias öde, båda med Euripides som upphovsman. En version slutar på offeraltaret i Aulis, medan ett annat, lyckligare slut innebär att hon räddas undan till Tauris och fortfarande finns vid liv. Hos Delblanc blir hon offrad, och efterdyningarna ägnas de båda idémakarnas fortsatta öden. Även en Tersites blir så småningom mildare stämd mot dem som inte hela tiden säger hela sanningen. Man måste ju leva också, den korta tid som står en till buds... Och kort blev verkligen tiden för sanningssägaren innan även han dödades. Demodokos blir ensam kvar.

I synnerhet Demodokos har författarens sympati, trots hans på ett sätt uppenbara, på ett annat sätt möjligen tvetydiga misslyckande. Delblanc låter honom utnämna sig själv som författare till både Iliaden och Odyssén, även om skalden i sin egen livstid hör ryktas om att andra också tillskrivs de mångbesjungna verken. Men han vet ju själv. Under hot, nedsänkt i en brunn, tvingades han skapa sången med den idealiserade framställningen av Odysseus bedrifter, ett beställningsverk som han snor ihop under nattens gång:

"Han plundrade sina egna förråd, han knyckte vad han kunde från kamrater, även ett och annat från Homeros, och när gryningen ljusnade hade han sången klar i stora drag."

Och när Demodokos efter irrfärder återvänder till altaret i Aulis och minnet av det förfärande offer som varken han eller någon annan kunde förhindra, utspinner sig följande dialog mellan honom och en herde från trakten:

- Här offrades Ifigenia.
- Så du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
- Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris...
- Många var den dikten till hjälp och tröst.
- Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
- Det är mycket du begär.

Frågan om det finns någon dikt som kan frälsa mänskligheten från blodiga offer klingar retoriskt. Den sorgsne skalden förunnas sist ett möte med Apollo, som skänker honom ett signat vin och ber honom dricka det och glömma sin sorg.

Jag är glad att jag lydde impulsen att läsa om denna fina bok som med all säkerhet kommer i nya upplagor vad tiden lider. Bara det att få läsa svenska språket så som Sven Delblanc förmådde återge det gör den läsvärd.


Bilder:
Agamemnons dödsmask i guldbleck, från ca 1600 f Kr.
Ifigenia, oljemålning av Anselm Feuerbach, 1871.

PS. I operans värld har framför allt Christoph Willibald Gluck (1714-1787) komponerat två verk som båda anknyter till myten om Ifigenia: Iphigenie en Aulide (1774) och Iphigenie en Tauride (1779). Båda innehåller underbar musik, inte minst i de många körsatserna. Den sistnämnda operan finns i flera inspelningar på Spotify, bland annat i en utmärkt upptagning från La Scala med Riccardo Muti som dirigent (här).