I den varma julikvällen går jag lite senare än vanligt ut med hunden i de närliggande parkerna. Högsommaren är här med schersmindofter i luften och ganska tomma gator i innerstan. En röd sol genom den lummiga grönskan sprider det speciella, klara ljus som är så vilsamt för ögonen. I en enslig del av Observatorieparken står en ung man i röda kortbyxor och spelar saxofon. Han står där mellan de sedan länge övergivna aplarna och spelar för sig själv och den stundande natten. Jag får själv tänka mig ackompanjemanget i den mindre ensemble som han övar för.
Just saxofonister verkar ha en förkärlek för parker. Även i Central Park, NY ser man dem, och sannolikt har den unge musikern i mer än ett avseende hämtat inspiration over there. I andra hand är brofästen vid floden som genomströmmar staden en inte ovanlig replokal, vid Seine såväl som vid Tibern. I Uppsala är det inte något alternativ; Fyrisån är för liten och erbjuder inga promenadstråk under broarna där man relativt ostörd kan utforska sitt instrument utan att förarga grannar och hyresvärdar.
Detta leder mig osökt till den italienske modernisten Luciano Berio (1925-2003). Han komponerade under hela sin verksamma tid en serie fristående stycken kallade Sequenza för olika soloinstrument. Sequenza VIIb är för sopransaxofon och IXb för altsaxofon. Ingetdera är väl det moster Augusta oförberedd vill höra genom väggen till grannen. Men för den unge mannen i röda kortbyxor vore det säkert en fascinerande utmaning att lyssna till vad man rent expressivt och tekniskt kan få ut av instrumenten.
Om man vill göra moster Augusta lite mer försonligt stämd rekommenderas i stället Antonio Carlos Jobim-låten The Girl from Ipanema som barytonsaxsolo i ett mera lagom experimenterande arrangemang.
Bilden: Saxofonist i Central Park, våren 2007 (Foto:EJ)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar