Hösten är förgängelsens årstid. Inte bara Birger Sjöbergs Frida hamnar i sorg för sommaren och behöver tröst. Samtidigt med den melankoli som hösten försätter oss i innebär den en ny verksamhetsperiod som ofta bräddas av nya ambitioner och förhoppningar. En dödsmässa av ljusare slag, som inte ber för de dödas själar utan vänder sig till de efterlevande, det skulle bli Brahms bidrag i genren. Och att motvilligt hälsa hösten med ett sådant verk känns rätt och riktigt.
Brahms gick en bra tid i sina tankar på ett Requiem, vilket även vännen Schumann gjorde. (Schumanns Requiem var förresten utlovad i Berwaldhallens program om ett par veckor, men har tyvärr av okänd anledning utbytts mot en Schubert-mässa). När sedan både modern och Schumann dör tar Brahms tag i komponerandet på nytt. Han plockar bland bibeltexterna och desavuerar helt den katolska mässan, så protestant han är. Valet faller på några av bibelns allra vackraste textrader och han inleder således inte med "Kyrie eleison!" utan med Matteusorden: "Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade". Sedan följer även rader som dessa:
Människan är som gräset
och all hennes härlighet
som blommorna i gräset.
Gräset vissnar
och blommorna faller av. (1 Petr.1:24)
Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild
vandrar hon kring.
Bara en vindfläkt
är skatterna hon hopar,
hon vet inte vems
de en gång ska bli. (Salomos vishet 3:1)
Som en mor tröstar sitt barn,
så skall jag trösta er. (Jes. 66:13)
Orden från Jesaja ingår i sats fem, där Brahms låter sopransolisten (i detta fall Miah Persson, en av våra många internationella stjärnsolister) mot körens bakgrund öppna himlen över lyssnaren. Och det är inte enda stället där det sker. Den andre solisten - Peter Mattei - får med sin allt mäktigare baryton stå för trosvissheten vid den sista basunens ljud, och kören fyller på i verkets mest dramatiska avsnitt, där jag föredrar att citera den tyska texten:
Tod, wo ist dein Stachel?
Hölle, wo ist dein Sieg?
Här får man väl säga att musiken raderar ut frågetecknen och sätter utropstecken i deras ställe.
Självklart trösterikt för den troende har detta Requiem genom sin innerlighet och sitt mäktigt skridande tonspråk även mycken "hugsvalelse" (jag gillar det gamla uttrycket) för den tvivlande. Särskilt när det hanteras så ypperligt som av denne Muti, en avmätt aristokrat både på och utanför pulten med total fokusering på musiken och så fjärran från showmanship, utanverk och bisaker man kan komma. Ibland är det befriande att läsa ett sådant arrogant svar som DN:s intervjuare fick när han ställde en fråga om Zlatan, nyligen värvad av Milan, apropå.... ja, vad? ... möjligen Mutis 19 åriga chefskap för La Scala: "Har du fler frågor som jag fullständigt skiter i?" Han är nu efter enträgen begäran från musikerna på väg att ta över den kanske främsta av de amerikanska orkestrarna: Chicago Symphony Orchestra.
Hur annorlunda med Giuseppe Verdi, musikens kanske främste häxmästare. I helgen direktsände STV2, liksom 148 andra tv-bolag världen över, den operaproduktion från Mantova som ville utnyttja Rigolettos faktiska spelplatser i denna norditalienska stad. Ett liknande projekt iscensattes ju på samma sätt för ett antal år sedan i Rom med Puccinis Tosca. Att så ge akt på naturalism i tid och rum ger förstås en mer filmisk direktkontakt med dramat och dess tre akter, som även i detta fall delades upp på två dagar vid olika tidpunkter.
Rigoletto är som bekant namnet på en puckelryggig gycklare vid Mantovas hov som hämnas sin herre, den promiskuöse hertigen, genom en förhyrd mördare, men som genom förvecklingar i stället får sin egen älskade dotter mördad och levererad i en säck. Placido Domingo, numera baryton, gjorde i huvudrollen en strålande insats och visade än en gång varför han under de senaste decennierna av de flesta operakännare hyllats som den främste (bland tenorer) i kraft av sin eminenta gestaltningsförmåga, inte bara skönsång. En mycket lyckad tv-satsning med idel stora artister och under musikalisk ledning av Zubin Mehta. Kommer säkert på dvd och kommer att ha en given köpare i mig.
1 kommentar:
Bra läsning.
Jag tänkte också på det där med en viss dämpning hos Brahms - som någon sagt möjligen var betingat av hans kamp mot Wagner. Alltså: Gör nu ingen Wagner, typ. Och så blir det i stället en aning trampande fram, ibland. Men mest av allt var jag entusiastisk för denna konsert, som jag nu hörde live för första gången. (Särskilt kanske de två första satserna.)
Skicka en kommentar