Den italienske författaren Antonio Tabucchi har besökt Sverige i samband med Italienska Kulturinstitutets lansering av hans bok Beato Angelicos flygande varelser från 1987, som nu översatts till svenska av Barbro Andersson. Boken är den första utgåvan i Cartaditalias nya bokserie, som så småningom även kommer att presentera verk av kända storheter som Pasolini, Magris och Calvino. Igår kväll var Tabucchi inbjuden till en författarafton i Kulturhusets hörsal, som var fullsatt av förväntansfulla åhörare. Där i publiken fanns även jag, som numera sällan gör mig omaket att uppsöka den sortens evenemang. Men Tabucchi är enligt min mening en av nutidens mest läsvärda författare och jag ville därför gärna se och höra honom.
Italienkorrespondenten Kristina Kappelin hade flugits in från Rom för att presentera och intervjua författaren. Det gjorde hon bra, och Tabucchi var inte sen att nappa på de teman som hon tog upp: känslan av tidens flykt, nostalgin, Fernando Pessoa (som är Tabucchis egen främsta litterära valfrändskap) och slutligen även romernas situation (som Tabucchi även tidigare engagerat sig i) och det aktuella läget i italienskt kulturliv (som han, frånsett journalistiken, bedömde mycket positivt). Glädjande nog ägnades mesta tiden åt det litterära, och det säger jag med tanke på att framför allt DN:s kulturjournalister för närvarande tycks vara mest angelägna att plåga gästande italienska kulturpersonligheter med frågor om Zlatan och Berlusconi.
Först när tiden gått, när vi nått en viss ålder, när livet haft en god del av sin växlingsrika gång, kan vi ägna oss åt tillbakablickar och inre tidsförskjutningar med den svindlande existentiella känsla av ogripbarhet som tillvaron innebär. Ungefär så uppfattar jag det Tabucchi menar vara grunden för nostalgin, den som utgör ett genomgående tema i hans texter, ofta korta, fragmentariska texter, inte sällan formade som reflekterande brev till verkliga eller imaginära mottagare som kanske inte kan, eller inte längre kan svara. Minns du den gången när...
Nostalgin, hävdade Tabucchi igår, kan liknas vid en behållare vars innehåll varje individ fyller med sitt specifika mått av tidsbestämda upplevelser och erfarenheter och som samtidigt på ett märkligt sätt upphäver konventionella tidsmått. Den nu utgivna boken innehåller vad han kallar korta "kvasiberättelser" där tidskänslan alltid gör sig gällande i ett sammanhang som aldrig utesluter sinnlig precision och fantastik i skön förening. Med spänning väntar jag på en översättning av hans senaste bok -Il tempo invecchio in fretta - som tydligen mer inträngande än någonsin behandlar dessa gåtfulla frågor om levd tid och tidsupplevelse.
Angående Pessoa menade Tabucchi att denne var en i raden av stora gestalter i litteraturhistorien vars verk erbjuder en värld att lägga till andra sådana världar: som hos en Goethe, en Kafka, en Joyce, eller en Strindberg. Han redogjorde för de viktigaste av Pessoas heteronymer, dessa fiktiva jag som tillsammans utgör den heterogena inre potential som en människa rymmer. Påverkan från denne portugisiske författare är påtaglig hos Tabucchi, och det är nog inte fel att anta att den nostalgiska/melankoliska tendens som är ständigt närvarande i hans verk i stort sett också kunde översättas i begreppet saudade.
En av berättelserna i den nyöversatta boken har titeln Budskap från halvmörkret och skulle mycket väl ha kunnat ingå i den samling kärleksbrev från melankoliska män som Det är snart för sent (utgiven på svenska 2002) består av. Jag citerar ett par korta avsnitt av texten som endast upptar en dryg sida.
Det är min uppgift att färdas genom denna tid som inte längre är min och som har varit vår, och den löper snabbt inuti mina ögon: så snabbt att jag skymtar landskap och platser där vi bott, ögonblick som vi delat och även våra samtal från förr Minns du?
---
Under denna minimala oändlighet som utgör intervallet mellan mitt nu och vårt då säger jag adjö till dig och visslar Yesterday och Guaglione. Jag har lagt min pullover på stolen bredvid min, som när vi var på bio och jag satt och väntade på att du skulle komma tillbaka med jordnötter.
Inte för att jag har Nobelpriskommitténs överblick men jag vet ingen jämte Peter Handke som jag mera unnar ett Nobelpris bland samtida europeiska prosaister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar